Aaaaaaaah. Tystnaden. Lugnet. Jag är ensam hemma. Fredrik tog med sig Tvåan när han åkte för att hämta Ettan från skolan. Det betyder att jag får närmare en timme för mig själv, minst. Ensam. I ett tyst hus.
…fast först fick jag förstås byta lakan i sängarna, för det skulle göras. Och sen fick jag ställa in lite disk i diskmaskinen. Men nu, nu sitter jag på balkongen och lyssnar på poolpumpens surrande. För att få lite ny utsikt har jag också bytt plats, och sitter inte på min vanliga plats i balkongsoffan, utan har valt en av fåtöljerna istället. Det är bara några meters mellanrum, men det gör ändå skillnad.
Tänk att det är oktober. Jag sitter här i ärmlös klänning, barbent och barfota. Vi har drygt 30 grader varmt. Nyss pratade jag med mamma i Sverige, och hon berättade att de hade 13 grader. 13 eller 30, det är inte samma. Tänk att vi faktiskt tog steget, jag och Fredrik, och flyttade hit. Att jag vågade byta land. Och inte bara en gång, utan två.
Elsa Billgren skriver om det här ibland, att det är läskigt att känna lycka. Att våga vara lycklig, utan att tänka ”nu kommer det hända något som slår undan benen på mig”. Men faktiskt, jag är lycklig. Allt är givetvis inte rosenskimrande, varken nu eller annars, men känslan som ligger överst är ändå en av lycka. Med tacksamhet som god tvåa.