Dagarna som går

Dagarna går, och Tvåan har helt övergett mig till förmån för farmor. Det känns lite konstigt, eftersom det har varit jag som har varit favoriten nu i ett par år. Men samtidigt är det bra, för jag har varit lite orolig för att han inte träffar så många andra och att det då skulle bli svårt att anknyta till nya personer. Nu är ju inte farmor alldeles ny förstås, men det är ändå spännande att se hur starkt bandet är och hur fort det gick.

Tvåan krävde och fick ett rejält korvmellis.

Så istället för att vara förälder ägnar jag dagarna åt att jobba ikapp med en massa projekt som har blivit liggande. Och då har jag upptäckt att det ju är jobbigt att jobba. Jag blir alldeles trött i huvudet på eftermiddagarna. Tänk. Jag hade glömt hur det var.

Virussituationen på Cypern har blivit väldig mycket sämre den senaste veckan, och nu har det införts nya restriktioner för andra gången på knappt en vecka. Nu måste vi ha mask även utomhus på offentliga platser, och alla sociala aktiviteter och all sport för barn under 18 är inställt i ett par veckor. Det känns lite knasigt att ha fått hit farmor och farfar mitt i det här, men samtidigt tänker jag att det kanske inte är så mycket bättre i Sverige ändå. Vi rör ju oss inte ute bland så mycket folk heller, och här finns åtminstone en stor trädgård och byar som är relativt opåverkade. De första veckorna så tycker väl farmor och farfar att det är alldeles tillräckligt att få träffa barnbarn (och kanske också barn), så det kanske ska ordna sig ändå. Någon gång blir det väl bättre med virusläget, så man kan våga sig ut bland folk igen.

Lämna ett svar