Livet i lockdown

Cypern har ju gått in i ännu en lockdown, efter att det har blivit för mycket patienter på sjukhusen och antalet nya smittade per dag har varit högt under en ganska lång period. I oktober infördes regler om max 10 personer fick vara med på privata sammankomster i hemmet, och i december förbjöds privata sammankomster helt utom på juldagen och nyårsafton. Dessutom har vi haft utegångsförbud på nätterna under hela den perioden. Men se, det har viruset inte brytt sig om, utan det har alltså fortsatt infektera folk, och häromveckan fick hälsoministern nog och införde total lockdown till slutet av januari i första skedet. Så nu är det distansundervisning för Ettan, och jag och Fredrik måste be om lov via sms för att få lov att gå utanför tomten på dagtid. Högst två utflykter per dag är tillåtet.

Så hur är det att leva i lockdown, då? Tja, för oss är nog den största faktiska skillnaden att det är svårt att arbeta. Tvåan är ju så stor nu att han behöver aktiveras nästan hela tiden, och även om Ettan sköter sitt skolarbete bra så behöver någon titta till honom regelbundet för att se till att han inte tappar fokus. Och så ska han ha mellis på bestämda tider, förstås. Skolan slutar tidigare än vanligt, och efter den behöver han rastas.

Sen kan man förstås fundera över de större implikationerna av att en stat inför utegångsförbud för sina medborgare och både skaffar ett system för att upprätthålla det och bötfäller medborgare som inte lyder. Jag tycker definitivt att det är obehagligt.

Men så vad har vi gjort den senaste veckan, då? Fredrik ägnar sig åt att försöka göra i ordning gästrummet så det kan användas som kontor. Han bilar upp väggar för att dra el, drar el och flytspacklar golvet.

Hantverkare in action.

Ettan går förstås i skolan, men läser också Harry Potter. Han börjar från början, eftersom vi har sagt att han är stor nog att läsa alla nu. När en bok är utläst ska vi se filmen, tänkte jag. Ettan läser den svenska boken själv, parallellt med att Fredrik läser den engelska för honom på kvällarna. Jag har försökt föreslå att han ska läsa själv i den engelska på dagarna också, för att komma framåt fortare, men det ville han inte.

Tvåan pratar. Och pratar. Och pratar. Det är förstås inte så oväntat, i den här familjen, men HERREGUD vad det rinner ord ur munnen på honom. Jag blir alldeles trött i huvudet. Dessutom har han börjat härma mig och Fredrik när vi säger till Ettan, vilket gör Ettan ännu mer rasande. Tvåan har också kommit på hur han ska göra för att göra Ettan riktigt arg, alldeles på egen hand. Det är bara att säga en och samma sak tillräckligt många gånger, så exploderar Ettan. Detta använder han minst en gång om dagen.

Tvåan fick jeans, och blev plötsligt en stor kille!

Jag då? Jo, jag har börjat springa igen! Inte långt, och inte fort, men jösses så skönt det är att komma ut och röra på sig, även om det förstås är jättejobbigt också. Det var länge sedan nu. Nu gäller det bara att inte öka för fort, utan låta kroppen hänga med och undvika skador.

Lämna ett svar