En sak som vi faktiskt får lov att göra, mitt i all lockdown, är att gå på promenad. Vi behöver inte ens sms-tillstånd om vi håller oss 500 meter från hemmet. Inte heller behöver vi ha munskydd, eftersom det räknas som ”träning”. Nu är det ju inte så regelbundna kontroller just där vi bor, på landet i en liten by, men ändå.
Vintern har inte rasat något vidare värst här på ön, och nu verkar det som om det kan tänkas bli lite mer vårlikt väder igen. I veckan hade vi ett par dagar med ljuvligt väder, solsken och runt 20 grader varmt. Vi passade på att promenera, såklart.
Vi tog en av våra vanliga rundor, där man under första delen kan locka med att vi ska slänga glas i återvinningsbingen. Både Ettan och Tvåan gillar att kasta i glaset i behållaren, så det funkar förvånansvärt bra att locka med. Efter glaskastningen är det lite uppförsbacke innan det bär utför igen och rundan är klar.
Visst ser det idylliskt ut? Fast oftare är det såhär:
Tvåan hittar något på vägen som han måste undersöka, noga. Och länge. Ettan blir sur för att han inte får cykla i det tempo han vill, alternativt för att det är uppförsbacke och jobbigt. Föräldrarna får ägna sig åt att omväxlande tjata fram barnen och stå stilla och vänta på dem medan vi tänker i huvudet ”det är bra för dem att vara ute, och vi har ändå inget annat för oss”.
Fast det är ändå härligt att vara ute och röra på sig, hela familjen tillsammans.