Nu är glada julen slut, slut, slut…

För nu har jag ingen mer kakdeg från julbaken kvar i kylen. Häromdagen bestämde jag mig nämligen för att återigen försöka mig på att göra mandelmusslor. Förra gången var det stört omöjligt att få ut kakorna ur formarna, så den här gången hade jag förberett mig med pro-tips (från både farmor och mormor): mjöla formarna noga och slå ut kakorna genast när de har kommit ut ur ugnen.

Och se: det fungerade!

Mandelmusslor, utan formar!

Nej, det blev såklart inte perfekt, och alla höll inte. Men de släppte formarna, i alla fall. Jag ser det som ett stort steg framåt.

Det visade sig också att degen inte alls blev sämre av att stå i kylen i en månad eller så. Istället blev den faktiskt bättre och kakorna blev frasigare och godare.

Så vi kalasade på mandelmusslor med sylt och grädde fast det inte var jul. Tvåan gjorde en storartad insats och åt hela fyra stycken, medan Ettan nöjde sig med två. Men nu får vi vänta till nästa jul innan det blir fler, tror jag bestämt.

De sista resterna av julgodiset slängde jag helt sonika, eftersom det inte var någon som var speciellt intresserad av varken kolan eller gräddfudgen. Nästa jul kommer jag nog nöja mig med att göra knäck, för det var det som var godast. Fast kanske kan det bli marmeladkonfekt också, för det pratar Tvåan mycket om. Vi får väl se, det är ju lite tid kvar att fundera på.

Vargtimmen

Jag vaknade tidigt, tidigt idag. Antagligen mest för att Tvåan låg och sparkade på mig, för han verkade sova oroligt inatt. Själv vet jag inte att jag är speciellt orolig, eller att det är något specifikt jag funderar på. Jag låg vaken i sängen och lyssnade på natten en stund. Det är sällan tyst här, utan det är hundar som skäller, tuppar som gal och katter som jamar. På kvällarna, framför allt på sommaren, spelas det mycket musik runt omkring oss. Nu inatt var det mest hundarna och tupparna, dock.

Jag smet upp och gjorde kaffe i det tysta (well, förutom luftavfuktaren som står och blåser) huset. När jag gick ut genom dörren för att lägga den gamla sumpen i rabatten möttes jag av ett alldeles strålande månsken. Månen här lyser nästan alltid så starkt att det blir tydliga skuggor, och nästan så ljust att man faktiskt kan se. Det är häftigt. Jag kan inte påminna mig om att jag har bott så att jag har haft så starkt månsken tidigare.

Nu sitter jag här, med en rykande kopp kaffe som svalnar alldeles för fort, och funderar över livet och natten. Jag känner inte längre att jag är på väg, rent fysiskt, utan jag har landat i ett hemma som är rätt. Så nu är det bara resten kvar… Fast om jag hade allting klart för mig, då skulle det ju vara tråkigt, tänker jag? Kanske är det det som är livet, oklarheter och saker som händer och vecklar ut sig på ett sätt som man inte hade kunnat förutsäga. Och ofta blir det ju bra, också. Under tiden är det bara att åka med och se till att ha det så bra som möjligt. Tids nog kommer det visa sig hur det blev.

Jaha, det här blev ju djupt och flummigt. Men sån är jag ju också ibland, så varsågoda.

Mandelträden blommar nu. Förra året, när vi åkte till Troodos en massa körde vi genom hela hav. I år får vi nöja oss med de lokala träden.