Vargtimmen

Jag vaknade tidigt, tidigt idag. Antagligen mest för att Tvåan låg och sparkade på mig, för han verkade sova oroligt inatt. Själv vet jag inte att jag är speciellt orolig, eller att det är något specifikt jag funderar på. Jag låg vaken i sängen och lyssnade på natten en stund. Det är sällan tyst här, utan det är hundar som skäller, tuppar som gal och katter som jamar. På kvällarna, framför allt på sommaren, spelas det mycket musik runt omkring oss. Nu inatt var det mest hundarna och tupparna, dock.

Jag smet upp och gjorde kaffe i det tysta (well, förutom luftavfuktaren som står och blåser) huset. När jag gick ut genom dörren för att lägga den gamla sumpen i rabatten möttes jag av ett alldeles strålande månsken. Månen här lyser nästan alltid så starkt att det blir tydliga skuggor, och nästan så ljust att man faktiskt kan se. Det är häftigt. Jag kan inte påminna mig om att jag har bott så att jag har haft så starkt månsken tidigare.

Nu sitter jag här, med en rykande kopp kaffe som svalnar alldeles för fort, och funderar över livet och natten. Jag känner inte längre att jag är på väg, rent fysiskt, utan jag har landat i ett hemma som är rätt. Så nu är det bara resten kvar… Fast om jag hade allting klart för mig, då skulle det ju vara tråkigt, tänker jag? Kanske är det det som är livet, oklarheter och saker som händer och vecklar ut sig på ett sätt som man inte hade kunnat förutsäga. Och ofta blir det ju bra, också. Under tiden är det bara att åka med och se till att ha det så bra som möjligt. Tids nog kommer det visa sig hur det blev.

Jaha, det här blev ju djupt och flummigt. Men sån är jag ju också ibland, så varsågoda.

Mandelträden blommar nu. Förra året, när vi åkte till Troodos en massa körde vi genom hela hav. I år får vi nöja oss med de lokala träden.

Lämna ett svar