Jag har varit ute och plockat en katt. Jag et, det låter konstigt, men då får man förstå att här på Cypern finns det gott om vilda katter (och hundar, för all del). För många är ”ha katt” detsamma som att ställa ut kattmat och i övrigt låta katterna vara katter. Möjligen klappar man dem ibland också. Alltså ungefär som vi ”har” Nisse och Karlsson.
Men, åter till kattplockningen. Häromdagen när jag och Tvåan gick till lekplatsen kom det ut en hel hög kattungar från ett av husen vi passerade. Givetvis stannade vi och klappade dem. Den modigaste av dem kom genast fram och ville ha gos, och när vi sedan gick vidare följde den efter oss. Det fortsatte den med hela vägen till lekplatsen, som är ungefär en kilometer bort från huset där den verkade bo.
Väl på lekplatsen smet den iväg. När vi kom dit igen några dagar senare kom den fram och ville ha mer gos och verkade känna igen oss. Återigen smet den iväg, men här började jag fundera på om det inte var så att den skulle kunna få komma och bo hos oss istället.
Sagt och gjort, efter lite letande hittade jag den igen, och så snart den såg mig kom den framtrippande och sökte gos. Så jag plockade med mig den hem, helt enkelt.
Nisse och Karlsson såg förstås inte på nykomlingen med blida ögon, utan nu ägnar de sig åt att upprätta en korrekt hierarki. Det betyder att de äldre herrarna ger sig på den lilla nykomlingen så snart de ser den. Lillkatten är dock ingen man trampar på ostraffat så han morrar, fräser och jamar argt så snart de andra närmar sig. Om några dagar tror jag kanske att det kommer lugna ner sig, för mellan varven av utbrott och slagsmål verkar åtminstone Karlsson, som är flockledare, vara lite nyfiken och sniffar på nykomlingen.