Den här veckan har Cypern bjudit på varmt väder och ljumma vindar. Frukostkaffet vid grinden tidiga morgnar ger helt klart Sverigesommar-vibbar, och på dagarna är det shorts och kortärmat som gäller. Ibland är det till och med så att jag väljer att vara i skuggan, för det är för varmt i solen.
Vi har därför begått uteätarpremiär. Ettan har tjatat om att han vill äta ute i flera veckor, men de vuxna har tyckt att det var för kallt och mörkt på kvällarna. Men nu äntligen, blev det alltså av. Bakad potatis som äts i ute i kvällssolskenet smakar helt klart lite bättre.
Sedan dess har vi hunnit med fler utemiddagar, och det är verkligen härligt. Fast som vanligt med två barn är det ju inte alltid lugna och stillsamma måltider som utspelar sig. Så igår, efter middagen, haffade Fredrik mig, och sa ”Nu, Sara. Nu sitter vi här, under pergolan med blåregn vid vårt stenhus i Medelhavet!”. Det är ju lätt att glömma det, mitt i alla utegångsförbud och det eviga vardagsstöket. Det var ju faktiskt hit jag längtade, och nu är jag här!
En annan sak jag har längtat efter är löpning. Vi kan få tillstånd att ge oss ut utanför huset för träning, men jag tänkte testa och se hur det funkar att träna hemma i trädgården. Och det gick, faktiskt. Vår tomt är tydligen 100 meter lång, så det går ok att springa fram och tillbaka. Precis utanför grinden har vi också en backe upp till en granne som inte har flyttat in än, och den är rejält brant och 100 meter lång. Alltså går det att få till ett hyfsat jobbigt löppass om man skulle vilja, även om det blir många varv fram och tillbaka. Jag tog dock det lite lugnt eftersom det var ett tag sedan sist, men fick ändå ihop 20 minuters vettig motion. Inte för att det var så himla inspirerande, men endorfinerna kommer ju ändå. Det kan också vara nu som jag tar tag i den där löpningsmusiken som har legat på vänt nu i… ett år? Ska jag springa regelbundet här kommer det nog behövas lite distraktion. Och vi lär ju inte bli utsläppta i brådrasket, skulle jag tro.