Spel

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Scythe var ett av de första spelen jag blev sugen på när jag bestämde mig för att utöka spelparken. Jag tror att det var omslaget som fångade mig först, och när jag läste på om det så verkade det vara ett spel som skulle kunna passa oss. Möjligen skulle det vara lite i överkant för Ettan, men eftersom det är Stonemaier som har gjort det så inkluderar det en robot för solospel, och det knuffade mig över kanten. Jag skulle ju kunna spela själv, för all del.

När vi skulle provspela Scythe så hade jag läst reglerna, och sedan satte jag och Ettan oss ner för att försöka förstå hur man skulle göra. Såhär i efterhand, när vi har provat andra spel, var det tydligt att han var väldigt sugen för det gick väldigt bra. Visst gjorde vi misstag, och visst var det lite krångligt att fatta vad som var vad och vad man fick göra, för att inte tala om varför man skulle göra saker, men vi tog oss ändå igenom några rundor och fick kläm på själva mekaniken.

Jag och Fredrik spelade det sen som ett fredagsspel, för att få bättre kläm på reglerna. Och sen var det dags för att spela tre personer.

Och det gick jättebra! Ettan vann stort, och var ordentligt nöjd med det förstås. Vi lyckades också hålla oss till reglerna, mer eller mindre, även om en del bonusar kom som överraskningar för oss på slutet.

Scythe har blivit något av ett favoritspel för oss, och det plockas fram ofta när det är speldags. Detta trots att Ettan inte riktigt har fått klä på sina strategier, medan jag och Fredrik har förstått spelet någorlunda. Oftast är det någon av oss vuxna som vinner, men tydligen är det roligt ändå. Åtminstone under tiden vi spelar.

Jag och Fredrik är inte speciellt aggressiva, så det blir inte så mycket strider i våra spel. När vi attackerar är det oftast varandra, och skulle vi slåss med Ettan är det inte så att vi lägger full kraft bakom. Ettan är den som är mest intresserad av strid, och han går förstås all in när det uppstår ett tillfälle.

Det svåraste för oss har nog varit att placeringen runt bordet beror på vilken faktion man spelar, så vi kan inte bara sitta på våra vanliga platser och låta Ettan har spelplanen rättvänd alltid. Det är också lite svårt med Tvåan som inte kan vara med, och det finns inte något uppenbart han kan hjälpa till med, så när vi spelar när han är vaken är det någon vuxen som behöver se till så att han har något att göra. Det gör att framför allt Fredrik har svårt att koncentrera sig på spelet och därmed på att vinna. Fast det kanske är ok än så länge, trots allt.

Även om regelboken är lång och innehållsrik tyckte jag att det var någorlunda lätt att få kläm på hur spelet funkar mekaniskt och vad man ska göra på sina drag. Själva taktiken, däremot, den tog ett tag att komma underfund med. Olika faktioner har också olika styrkor, och det gör att taktiken kan vara helt olika mellan olika spelomgångar.

Jag kommer att skaffa expansioner till Scythe, så vi får fler faktioner och flygmaskiner och jag är helt säker på att de kommer bli väl använda.

Du kan köpa Scythe på engelska från Amazon.se (här).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag läste på om spel innan jag gjorde de senaste inköpen så blev jag väldigt sugen på Terraforming Mars från svenska Fryxgames. När det väl dök upp här hemma så blev Ettan också väldigt nyfiken, kanske mest på själva temat. Att göra Mars beboeligt och spela ”rymdspel” lockar nog alla pojkar i 8-10-årsåldern.

Det var alltså inte speciellt svårt att få upp spelet på bordet för ett första test. Men väl uppe… Det var svårt. Det finns många olika actions, flera typer av poäng, och dessutom en massa olika förutsättningar för de olika projektkorten. Att säga att vi var förvirrade var en underdrift. Ettan blev arg för att jag som hade läst reglerna ändå inte kunde förklara allt. Men vi tragglade vidare med reglerna i högsta hugg och det klarnade väl lite.

Det hela tog lång tid, så vi fick pausa för dagen mitt i ett parti. Jag satte mig med reglerna som kvällslektyr och då förstod jag lite mer. Vi hade bland annat blandat ihop produktion och de faktiska tillgångarna, och det påverkade givetvis hela spelet och spelarnas ekonomi.

Alltså började vi om helt vid nästa speltillfälle. Och se, det gick mycket bättre och plötsligt fick vi flyt i det hela. Det tog förstås fortfarande väldigt lång tid, och vi fick pausa även det här partiet för att dagen tog slut. Men nu hade vi åtminstone fått kläm på själva spelmekaniken och det mesta av reglerna, och det som tog mest tid var att fundera ut vad vi skulle göra med våra drag.

Efter ett par partier får jag säga att jag tycker Terraforming Mars är väldigt roligt! Det är svårt eftersom det är väldigt många delar som man ska hålla i huvudet och försöka optimera samtidigt. Men det är ju å andra sidan det som gör det kul, tror jag. För oss kommer det här antagligen hålla för väldigt många partier. Det största problemet jag ser med spelet är att det tar för lång tid för vår familj. Ettan orkar inte koncentrera sig ett fullt parti, och Tvåan kan inte sysselsätta sig själv så länge. Så jag tror att det tar några år innan vi kan spela det här på något vettigt sätt.

Med det sagt är jag helt övertygad om att Ettan, som är åtta år, hade kunnat utveckla sin strategi för Terraforming Mars så att han skulle kunna spöa både mig och Fredrik relativt snart, precis som vi nu är ganska jämna när vi spelar Ticket to Ride. Under de här första rundorna Terraforming Mars har han fokuserat mest på sina kort och vad de gör samt att skapa pengaproduktion, men missat att tänka framåt på poängräkningen på slutet.

Tvååringen Tvåan har gjort starka insatser som bank, där han delar ut tillgångar som vi ber honom om. Bra träning på att räkna för honom, och så tycker han förstås om att få vara med och spela. Som påpekats ovan är det för långa partier för att han ska orka hålla intresset uppe, så i spelet ingår det periodvis också att bygga klosstorn med Tvåan mellan action-omgångarna. Det gör också att koncentrationen splittras för alla deltagare.