Det här inlägget innehåller reklamlänkar.
Härom veckan läste jag Tjockdrottningen av Moa Herngren.
Boken handlar om Annie, som är fet. En dag hittar ett teve-produktionsbolag henne, och rekryterar henne till en dokusåpa om bantning. Annie är motvillig först, men övertygas av produktionsassistenten att vara med. När inspelningen drar igång börjar bokens egentliga drama, som innehåller ångest, kärlek, vänskap, svek och fusk i lite olika proportioner.
Tjockdrottningen ligger nog väldigt rätt i tiden – den har en kvinna, som inte har en normativ kropp, i huvudrollen, och handlar om det tidstypiska fenomenen dokusåpor och kändishysteri.
Tyvärr är personporträtten stereotypa, relativt endimensionella och rinner delvis ut i sanden. Storyn i sig är banal, och försöken att göra den samtidsanpassad blir väldigt uppenbara samtidigt som den misslyckas med att analysera fenomenen den tar upp.
Jag tror nog att rollbeskrivningarna av programledare, producent, produktionsassistent och hur tongångarna går på ett produktionsbolag som jobbar med dokusåpor stämmer ganska bra med hur det är i verkligheten (fast i verkligheten förutsätter jag att det är ännu mer cyniskt), men jag blir varken förfasad, förvånad eller förfärad över det, utan tänker mest ”tja, jo, så är det väl. Fast värre.”.
Och lite så blir totalomdömet om boken – ”tja-a…”. Det här är inte en bok som överraskar, utan du kan troligen räkna ut vad som händer. Det är lättläst och lämnar inget bestående minne. Jag ångrar inte att jag lade tid på att läsa den, men jag blir inte heller berörd av varken ämnena eller karaktärerna. Och om det finns samtidskritik i den går det mig helt förbi.