Vi hyr ju ett hus här på Malta för tillfället. Det är ett townhouse, alltså radhus, som ligger mitt i Sliema. Byggnaden är klassisk maltesisk – ett kalkstenshus, ganska smalt men djupt, och två våningar högt plus en liten minivåning i nivå med taket.
På första våningen har vi hall, trapphus, en study (som används som teverum), öppet kök med plats för matbord och ett allrum. Toalett och dusch finns här också.
En våning upp har vi två sovrum, hall/trapphus och ett slags genomgångsrum/kontor mellan trapphuset och det ena sovrummet. Badrummet med ett badkar hittar vi här också.
På tredje våningen finns bara trapphuset/hallen, där det står en tvättmaskin. Här är också utgången till taket, som dels har en del för att hänga tvätt, och dels en ”sällskapsdel” som man skulle kunna möblera, fast vi inte har gjort det.
Efter ett drygt halvår i det här huset kan jag konstatera att det är helt fel för vår familj, trots att det var precis vad vi letade efter när vi flyttade hit. Varken läget eller layouten fungerar speciellt bra med hur vi vill bo och sättet vi umgås med varandra.
Felet med läget är att det ligger inne i stan, och det är vi inte så intresserade av, någon av oss. Vi vill hellre bo lite mer på landet, där Ettan kan cykla, och det inte bara är gator och trafik överallt.
Layouten passar oss inte heller så bra, eftersom alla hela tiden är på samma ställe, vilket då blir i köket/sällskapsrummet. Vi trodde att Ettan skulle vara mer på sitt rum, både för att leka och för att göra läxor, men så blev det inte alls. Läxorna görs vid köksbordet och den mesta leken behövs det en vuxen som åtminstone åskådare till, så den sker också i köket/allrummet på bottenvåningen. Detta i kombination med att vi alla ser det här boendet som temporärt gör att vi inte anstränger oss speciellt med inredning, så just känns hela huset som antingen ett lekrum eller rum som är funktionella men inte ombonade. Det är ett hus vi bor i, helt enkelt, inte ett hem.