Igår var vi ute och kollade på förödelsen efter helgens stormande. Man kan lugnt säga att det hade blåst en hel del. Det var många lyktstolpar som var avbrutna eller hade tappat själva lamporna. Träden längs strandpromenaden liknade mest ett plockepinn och lutade lite hit och lite dit.
Ja, i de fall som träden stod kvar, alltså. Det var en hel del träd i diverse storlekar som inte hade klarat sig så bra i vindarna. Detsamma gällde för övrigt presenningarna på byggnadsställningarna.
Havet var fortfarande argt, och duschade oförsiktiga förbipasserande på strandpromenaden.
Restaurangerna med de bästa lägena vid soligt väder var kanske inte så nöjda med sitt läge just för tillfället.
Ettan tappade benen ungefär här, men jag tvingade både honom och resten av familjen att fortsätta längs strandpromenaden, för en sådan här syn lär vi inte träffa på igen. För att få tillbaka benen samlade Ettan täljpinnar i storlek 180 cm. Pappan fick bära dem, som ett standar, eftersom de hade kvar en del av kronan. Detta väckte stor förtret bland maratonlöparna som var ute och sprang längs strandpromenaden, då de tyckte att vi tog för stor plats. Fast de var väl bara sura för att loppet som skulle gått i söndags ställdes in, tänker jag.