Exodus – ett år

Den 12 maj firar vi familjens Exodus ur Sverige. Nu har det gått ett helt år sedan den där lördagen då vi tog en taxi från Glommen med alla våra väskor, för att åka till Malta.

Årets firande blev ganska nedtonat, eftersom dagen även var Mother’s Day, och bestod av en traditionell maltesisk lunch – ftira med kunserva, tonfisk, mynta och oliver. Skol till, då vi inte hade några Cisk.

Tonfisk-ftira in the making.
Färdig att ätas.

Men hur har det varit, då? Blev det som jag trodde? Saknar jag något?

Det har varit bra! Det mesta har faktiskt varit lättare än jag trodde. Eller jag kanske inte trodde så mycket egentligen, och därför har det inte heller varit speciellt svårt? Det som var jobbigt, och tog mycket längre tid än vad jag och F hade trott, var att få Ettan att prata engelska, och hantera hans frustration under de där första månaderna. Så när det väl släppte, efter tre veckor i skolan, var den en sådan lättnad för oss alla.

Om jag saknar något? Nej, inget sådär svenskt som Kalles Kaviar eller lingonsylt eller så. Men jag saknar att ha ett hus, med en trädgård. Och att ha bin. Och jag saknar faktiskt Glommen. Stranden, hamnen, lekplatsen, att kunna gå ut i trädgården och spela fotboll, eller att låta Ettan cykla i området. Fast delar av den saknaden kommer vi att hantera genom att skaffa oss ett nytt hus, på ett ställe där det finns trädgårdar och där det går att cykla.

Trädgården i Glommen, en tidig vintermorgon.

Vad har varit det bästa under vårt första år utomlands?

Det bästa, förutom att vi fick en lillebror, är svårt att förklara. Men jag gör ett försök ändå.

Jag upplever en mycket starkare familjekänsla nu, och det känns som om resten av familjen delar den känslan. Det har blivit ett starkare ”vi”, på något sätt. Vi är tillsammans i ett nytt sammanhang där vi försöker hitta vår plats. Det är inte alltid lätt, men det är inte på något sätt oöverstigligt.

Mitt fokus har flyttats, från att prestera på jobbet för att komma vidare i karriären och känna att det är det som definierar mig, till att se till att familjen har det bra och att det är min familj som definierar mig. Det innebär dock inte att jag har blivit något slags hemmafru, utan snarare att jag jobbar för familjens skull, inte för att uppfylla något slags karriärsambition. Kanske kan man säga att jag har tagit ett kliv ut ur ekorrhjulet? Eller har jag bara fått ett nytt perspektiv? Oklart. Det ska bli spännande att följa upp om ett år, i alla fall.

Lämna ett svar