Klätterapan och löpningen

Som tidigare framgått så har vi ju belönats med ännu en klätterapa. Tvåan tar sig upp på det mesta, och oftast även ner från det helskinnad. Häromdagen visade det sig att han kan ta sig ner från vår säng utan hjälp. Detta upptäckte Fredrik genom att öppna dörren till sovrummet rätt i pannan på Tvåan, som satt precis innanför och kände sig ensam.

Jag minns inte att det var på samma sätt med Ettan. Men det kanske mest beror på att vi inte bodde på samma sätt med honom. Jag vet ju att han klättrade upp på kökspallen nästan direkt efter att han hade lärt sig gå (och att jag fick applådera hans bedrift med hjärtat i halsgropen innan jag lärde honom att klättra ner igen), och att han klättrade på alla stegar han såg. Men ändå, det känns ändå som om Tvåan gör det här på sitt alldeles egna sätt.

Eftersom vi bor i kappsäck fortfarande, så finns det en hel del saker att klättra på. Och som om inte det skulle räcka så används soffbordet, soffan och sängen för att ta sig uppåt. Häromdagen fick jag också lyfta bort honom från (den obromsade) vagnen som han var på väg upp i för att hämta sin vattenflaska.

På soffbordet, i färd med att testa napparna.

Jag, för min del, har tagit tag i löpningen igen. Som så många andra prioriterar jag bort träning när det kör ihop sig. trots att jag vet att jag inte borde. Men nu är det dags att ta tag i livet och skapa rutiner igen, så det var bara att snöra på sig löparskorna och ge sig ut. Med tvenne telningar så är det inte heller så att jag kan välja tillfälle precis som jag vill, utan det blev en eftermiddagstur. 32 grader och sol är… varmt. Det gäller att ha druckit ordentligt innan.

Tomatansiktet efter löpning i hetta. Den skarpögde noterar säkert stickmarkören. Tvåan har inte slutat amma än.

Det märkligaste med min träning, som jag ändå har hållit på med relativt regelbundet de senaste 10-15 åren, är att jag blir lika överraskad varje gång. Det kan vara hur jobbigt som helst att ta sig ut, men VARJE gång får jag belöningen i efterhand. Känslan i huvudet och i kroppen är så himla bra att jag undrar varför jag inte gör det här jämt. Men ändå slår guldfiskminnet till nästa gång det är dags att ge sig ut, och det känns jobbigt att komma loss.

Jag blir helt enkelt en snällare och trevligare människa av att träna. Däremot är jag inte varken snäll eller trevlig under min träning, men det kan lätt hanteras av att jag tränar på egen hand och inte med sällskap.

Lämna ett svar