Utflykt till vattenfallet Kaledonia

Vi åkte på vår första utflykt på Cypern igår. Fredrik hade planerat och till och med skaffat matsäck. När allt var packat och alla barnen övertalade till att gå ut genom dörren satte vi oss i bilen och åkte ungefär 30 minuter norrut, upp i Troodos-bergen. Vi skulle titta på vattenfall!

Vi var tidiga på plats, och hade inga problem att hitta parkering. Den vänlige fruktförsäljaren såg lite förskräckt ut när vi satte Tvåan i vagnen och skakade på huvudet och lät oss förstå att det inte var en bra idé. Vi lugnade honom med att vi bara skulle använda vagnen bort till toaletten. När vi var klara med bestyren selade jag på mig Tvåan, tog på honom ett par strumpor och så vi satte iväg.

Tre som går uppför.

Det är ungefär en kilometers naturstigsvandring för att komma till själva vattenfallet. Det är absolut inte någon svår eller tung vandring, även om det blir lite jobbigare med 11 kg barn i sele.

Bra att vi behöll selen, trots diskussioner i somras. Notera även Tvåans strumpor.

En sådan naturupplevelse vi bjöds på. Hela familjen var fascinerad, och vi kan bara konstatera att hit kommer vi tillbaka! Det var så mycket grönt! Och träd! Till och med jordgubbsträd hittade vi. Fast det hade inga jordgubbar just för tillfället.

Jordgubbsträd, fast utan jordgubbar.
Många broar korsades.
Inte så mycket vatten nu, men snösmältningen kan nog vara imponerande.

Väl framme vid vattenfallet packade vi upp matsäcken och åt mellis. Det blev faktiskt lite svalt när vi satt stilla, och nästa gång ska vi ta med oss långärmade tröjor. Och att bada i vattenfallet gick inte riktigt, även om det hade varit varmt nog, så badväskan lämnar vi i bilen nästa gång.

Kaledonia.
Skönt att veta att det finns en nödutgång från naturen. Det kan ju bli för mycket.

När alla hade mat i magarna gick vi upp till toppen av fallet. Eller i alla fall nästan, för på vägen upp mötte vi ett sällskap med hundar, så vi vände och bestämde oss för att gå tillbaka. Jag var långsammast i familjen, så jag blev upphunnen av hundägarna. När jag erbjöd dem att passera fick jag ett långt svar, som sedan översattes till knackig engelska. Jag drog mitt stå till stacken genom att säga ”hon väntar” på grekiska till tjejen med hund, eftersom jag blandade ihop verbformerna. Hon verkade ändå förstå. Jag var nöjd med att jag hade vågat prata.

Vi tog samma väg tillbaka, och nervägen var lite jobbigare än att gå uppför. Insidan på mina lår började skaka redan i början av nerfarten, så på slutet fick jag ta stöd av Fredrik lite oftare än jag hade trott. Vi mötte en hel del folk som var på väg upp, och konstaterade att det var bra att vi var tidiga. Ettan hade dock inte minsta lilla känningar i benen, utan skuttade rundor och var OERHÖRT förtjust i att gå i skogen. Han ville göra det varenda helg.

Ettan kände sig som en upptäcktsresande.

Vid bilen igen köpte vi frukt av frukthandlaren, och jag försökte mig på lite grekiska igen. Frukten var inte billig, men god. Jag hade tänkt mig ett par äpplen och några persikor, men det blev ett kilo av varje, för så jobbade han. Fredrik blev lite överraskande förtjust i de torkade fikonen, så vi köpte en påse sådana med. Där lyckades vi åtminstone undvika ett kilo, och var mer än nöjda med ett halvkilo. Tur att de håller sig länge.

Ett svar på “Utflykt till vattenfallet Kaledonia“

  1. Nils Moberg skriver: Svara

    Håller just nu på att försöka lära mig det grekiska alfabetet så jag är imponerad att du kunde säga något.

Lämna ett svar