Cypern kallas också ”Kärlekens ö”, och en av de mest kända sevärdheterna är Aphrodite’s Rock. Enligt legenden var det här som kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur havet och äntrade den mänskliga världen. Det här är ett bra ställe för en utflykt på Cypern.
Eftersom Ettan gillade att vandra i naturen vid vårt första försök bestämde vi oss för att göra ytterligare en vandring. Den här gången var det jag som önskade, och alltså åkte vi till Aphrodite’s Rock. Den ligger mellan Limassol och Pafos, och det finns möjlighet att vandra en bit längs havet precis bredvid. Vi åkte alltså förbi själva klippan för att kunna vandra till den. För den som inte vill gå så mycket så finns det parkering precis bredvid nerfarten till stranden.
Vandringen den här gången var i gassande sol, utan mycket till skugga. Fredrik fick bära selen med Tvåan och de var sjöblöta när vi kom fram.
Längs vägen såg vi en massa växter, där en del hade fått namnskylt. Stigen var mer som en grusväg, och den slingrade sig längs med bilvägen en bit över havet. Utsikten var fantastisk! Naturen var helt olik den uppe i bergen, och Ettan var betydligt mindre nöjd, för det fanns inga stenar att hoppa mellan.
Efter vad som kändes som en evighet kom vi fram till klippan och gick ner till stranden. Det doppet var nog det mest efterlängtade hittills. Tvåan var väldigt nöjd, eftersom det var en stenstrand och det fanns hur mycket stenar som helst att sitta och plocka med. Ettan gillade vågorna som kom eftersom högvattnet var på väg in.
Efter en fruktpaus så påbörjade vi den långa färden tillbaka. Fredrik traskade på med selen, och höll ett högre tempo än jag och Ettan.
Efter bara en liten stund började det mullra hotfullt från bergen, och himlen på det hållet mörknade betänkligt. Mullret tilltog, och himlen mörknade ut mot oss också.
Ungefär halvvägs räddades Ettan (eller om det var resten av familjen) av att det fanns en glassbil, som kunde fylla på lite av hans energi. Den sista biten fram till bilen fick jag hetsa Ettan lite med att det vore tråkigt att behöva gå i regn och åska. Men vi orkade fram till bilen, och det kom inget regn.
Eftersom utflykten tog lite längre tid än beräknat var det hög tid för lunch, så vi åkte till Kouklia, en närliggande by. Där valde vi en restaurang på måfå. Vi satsade på ett bord ute under markisen, eftersom ägarinnan försäkrade att det inte skulle regna, de nästan svarta molnen till trots.
Efter bara ett par minuter fick vi dock fly in i restaurangen, för då öppnade himlen sig. Det kom ett rejält åskregn, och vi var väldigt nöjda med att vi hade hunnit till bilen innan det började.
