Söndag med naturupplevelse

Jag hade stora planer för söndagsfrukosten igår kväll. Eftersom alla var trötta när de lade sig tänkte jag att det kanske skulle kunna bli en fin familjefrukost idag, med hela familjen vaken samtidigt. Jag hade dessutom använt upp jästen från kanelbullarna på att göra Hönökakor, så jag var mycket frukostsugen.

Men nej. Tvåan började stöka runt redan vid 4, och kvart i fem var det dags att kliva ur sängen. Och när Hönökakan ställdes fram ratades den stenhårt av barnet. Osten var han inte heller sugen på. Istället fick han gå och lägga sig efter en timme eller så, och då sov han ett bra tag till. Tråkigt nog upptäckte jag ungefär då att vi inte hade mer ost… Nåja. Brödet var gott.

Hönökakor. Mums!

Ettan ville inte heller ha bröd, utan krävde ägg och bäjkon när han väl kom upp. Till slut, när Tvåan hade vaknat och alla var utfordrade, kom vi iväg på vår utflykt.

Vi hade bestämt oss för att låta dagens utflykt vara ett test av den övre vägen till vattenfallet Kaledonia. Den nedre var ju bra och lagom jobbig, men vi hade läst att den övre skulle vara lite längre. Vi körde upp i bergen, och parkerade bilen bredvid vägen mitt ute i skogen. Det kändes lite märkligt, eftersom det inte var någon alls där, och det inte var någon direkt parkering egentligen.

Fredrik började bära Tvåan på vägen ner till vattenfallet, medan jag fick ett par ryggsäckar. Vi gick på breda grusvägar avsedda för bilar, och det var inte alls som den nedre vägen som var mer längs vattnet och över stenar och rötter. Här var det grus och serpentinvägar och nästan framkomligt med en vanlig bil.

Lite extra utsiktskoll.

Vi blev akuthungriga innan vi hade kommit till vattenfallet, så vi stannade mitt på grusvägen och åt vår medhavda matsäck. Men det var inte någon som klagade över det, utan alla åt med god aptit. Därefter fortsatte vi. Vid ett vägskäl tog vi fel väg, men det upptäckte vi efter en ganska kort bit, så det var inte så mycket extra väg. Och utsikten var hänförande. Kanske är det Malta som har satt sina spår, men vi är alla fascinerade av mängden natur som finns här på Cypern.

Cypern.

När vi kom fram till vattenfallet så visade sig att vi kom längs det som var skyltat med Escape Route. Bra att veta att den fungerar. Fallet var snyggt, precis som förra gången.

Kolla, där är det, vattenfallet.

Vid fallet bytte vi bärare, och då blev det ryggpremiär för Tvåan. Han verkade nöjd med det, även om han inte ser jättemycket så är han ändå åtminstone vänd framåt. Dessutom kan han bli kittlad av min tofs, och det är bland det roligaste som finns. Jag tyckte att det var bekvämt att ha honom på ryggen, utom när han fick en kotte att trycka in i ryggen på mig.

Åka framåt, det är grejen!
”Träd! Träd!”

När vi kom tillbaka till bilen muttrade Fredrik lite, och efter kartstudier hemma visade det sig att det här inte var den ”riktiga” övre vägen. Alltså blir det fler besök till Kaledonia.

Lämna ett svar