Workism och att välja något annat

Jag läste en artikel häromsistens. Den handlar om något som kallas Workism, och jag kände igen mig i mycket av det som står där. I sammandrag säger den att de rika arbetar mer än någonsin, och att arbetet i sig har tagit plats som det viktigaste i livet. Ditt yrke är det som definierar dig som människa. Jag är alltså först och främst projektledare, och därefter mamma och hustru.

Som en parallell till det tänker jag på att Jordan Peterson menar att västerlänningar har ett hål i sin själ, och att det är format som Gud. Workism, och att låta jobbandet ta över religionens plats i livet, är ett sätt att försöka fylla det hålet.

När vi flyttade till Malta för snart två år sedan sade jag upp mig från min fasta projektledartjänst. Det var ett stort och läskigt steg, för vem skulle jag vara när jag inte var projektledare? Våndan mildrades i och för sig lite av att jag skulle få mitt andra barn ganska snart, och då blev definitionen av mig ganska lätt under en period – jag är mamma och den som matar bäbisen.

Nu har Tvåan blivit större och jag kan åtminstone korta stunder ägna mig åt att fundera över livet, vad som är viktigt och kanske främst på mig själv. Vem är jag, vad är jag och vad tycker jag är viktigt? Det är förstås stora, svåra och viktiga frågor som inte har några enkla svar. Men en sak vet jag – jag tror inte det är bra för mig, mina barn eller min familj att jag definierar mig i första hand som min yrkesroll, eller låter jobbet vara det viktigaste i mitt liv. Istället tror jag att familjen behöver vara det som är mitt huvudfokus. Och när jag skriver ”mitt” så menar jag förstås ”vårt”. För det är ju inte bara jag i familjen. Det är givetvis lika viktigt för Fredrik att värna om familjen och sätta den i främsta rummet.

Att familjen är viktigast betyder däremot inte att jag inte längtar lite efter att vara i ett sammanhang med andra vuxna. Jag skulle gärna jobba som projektledare igen, men jag har svårt att tro att det går att kombinera ett (eller ännu värre – två) heltidsjobb med att ha en fungerande familj med två barn. Som en konsekvens av den tankegången har vi valt att bosätta oss så att vi ska kunna klara oss på mindre pengar, just för att kunna prioritera familjen.

Jag och Fredrik jobbar med vårt företag, och det är ju ett sammanhang där vi båda får känna oss som vuxna. Fast eftersom vi jobbar med varandra där, så kan jag ändå längta efter att träffa andra vuxna människor ibland. Men, det kommer säkert en tid när jag får göra det. Tvåan kommer ju bli ännu äldre, och då kommer det finnas tid för mig att arbeta med andra människor igen.