Jag har, ända sedan vi köpte vårt första hus, tyckt att det är fantastiskt att kunna sitta på trappan till huset och… ja, bara vara. Dricka kaffe på morgonen, eller ett glas vin på kvällen. Med sällskap eller själv. Läsa något, eller sitta och titta på trädgården och människor som passerar. På något sätt är det min sinnebild av att ha ett hus. Därför är det också något jag har saknat och drömt om under de två år som vi var huslösa.
Men häromveckan så hände det äntligen. Vädret var lagom varmt och det var rätt sent på eftermiddagen. Fredrik hade tagit med sig barnen för att slänga skräp, så jag passade på. Julklappsmagasinet kom fram, och så satte jag mig på vår trappa i det mjuka solskenet. Och faktiskt, det var precis så härligt som jag hade drömt om. Det känns som hemma här nu. Det kommer bli riktigt bra.
Ja, sen kom förstås familjen hem igen efter efter en 10 minuter eller så, och idyllen med tystnad och magasinsläsning byttes ut mot familjeliv och inget mer trappsittande i alla fall. Men det är ju också härligt, på sitt sätt. Det blir mer trappsittning en annan gång.