Avbrott för akutvård

Köksrenoveringen, och också vardagslivet, pausades ofrivilligt i förrgår, eftersom vi fick ägna oss åt att testa akutsjukvården här på Cypern. Tvåan var nämligen lite för nyfiken på sågen, vilket resulterade i att en av hans fingertoppar nästan lossnade helt. Det kommer mycket blod ur trasiga barnfingrar, vet jag nu. Vi lastade in oss i bilen och jag körde oss (på vänster sida!) till det närmaste sjukhuset medan Fredrik höll tryckförband på Tvåans finger.

På plats blev Tvåan omplåstrad, och sen fick vi vänta. Tvååringar sövs nämligen om de ska sys, och då behöver de ha tomma magar. Fredrik väntade på sjukhuset med Tvåan medan jag fixade praktiska grejer runt omkring och höll Ettan sällskap. När det närmade sig operation var det sen eftermiddag, och jag räknade ut att det skulle bli åtminstone en sjukhusnatt, så jag och Fredrik byttes av.

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att Tvåan skulle sövas, men allt gick förstås bra, och han vaknade som han skulle. Efter en kort vakenstund med läsning av Gittan och Mulle Meck så somnade han igen, eftersom det var sovtid. Natten gick förhållandevis bra, utan några större avbrott och på morgonen blev han mycket nöjd med att få kexfrukost. Jag konstaterade också att han kommer bli en bra make till någon en dag, eftersom han redan är en mästare på att breda ut sig över hela sängen som vi delade på.

Både jag och Fredrik blev lite överraskade av hur lite Tvåan påverkades. Han verkade inte ha speciellt ont, och var lika nyfiken som vanligt efter omplåstringen. I bilen på väg till sjukhuset pratade han om att det pep, och musiken som spelades. Det han verkade tycka var jobbigast var att det var en massa nya människor som dök upp hela tiden. Infarten han fick i foten tyckte han inte heller riktigt om. Däremot blev Ettan väldigt uppriven vid olyckan. Han tyckte naturligtvis att det var jättehemskt med en massa blod, en gråtande lillebror och föräldrar som var stressade.

I efterhand kan jag konstatera att vi antagligen gjorde en storstilad entré på sjukhuset. Det var inte jättelätt att hitta det, trots att vi visste att det låg precis bredvid motorvägen. Naturligtvis var vi stressade och oroliga också, så efter att ha vimsat runt i bostadskvarteren runt sjukhuset ett tag och vi faktiskt såg själva byggnaden tog vi den närmaste vägen, vilken var mot enkelriktat. ”Ingen fara, det här är Cypern” sa vi. Det visade sig att det var avfarten från motorvägen vi körde ut på, så jag ställde snabbt bilen på ett streckat område och sedan rusade jag och Fredrik ut mot sjukhuset, Fredrik med en blodig Tvåa i famnen. Sjukhuscafeterian vetter ut mot motorvägen, så när vi kom rusande med ett bylte i famnen efter att ha kört mot enkelriktat var det någon som hoppade över ett räcke och snabbt visade oss vart vi skulle. Han ledde in oss genom ambulansintaget, rakt in på akutmottagningen utan att passera gå, och det kom läkare och hjälpte oss inom en minut. När Fredrik och Tvåan blev omhändertagna rusade jag tillbaka till bilen och Ettan. Han hade fått sällskap vid bilen av tre personer från sjukhuset, och han hade precis förklarat situationen för dem. De hjälpte mig att hålla avfarten fri så jag kunde vända bilen och köra enligt reglerna till en parkering i närheten. När vi väl hade parkerat pratade jag och Ettan om vad som hade hänt och vad som hände just då. När Ettan förstod att allt hade gått bra och att läkarna hade tagit hand om lillebror kände han sig bättre, och snart pratade han på som vanligt.

Igår när Fredrik kom för att hämta hem mig och Tvåan kom killen som hade visat oss vägen och pratade med Fredrik. Han berättade att det var han som hade visat oss vägen, och frågade hur det hade gått. Han var läkare, och sa att han hade också sytt fast fingertoppar och att det hade gått bra. Så fint att han kände igen Fredrik och faktiskt tog sig tid att prata lite och kolla läget.