Kanelbullens dag

Det finns vissa högtider som är värda att firas, trots att de är hittepå. En sådan är kanelbullens dag. Hela familjen gillar ju kanelbullar, så det är klart att det får vara så.

Kanelbullar, alldeles nyss uttagna ur ugnen.

Jag satte alltså en bulldeg i förmiddags. Ettan ville vara med och baka, fast han tyckte det var jobbigt att knåda, så det fick jag göra. Däremot var han en stjärna på att mortla kardemumma. Han övade också på att göra bullknutar.

Bullknutar. Pilligt och lite klurigt.

När Ettan övade på att göra knutar fick Tvåan en egen bit deg att göra bulle av. Han plattade ut den, och jag bredde på lite fyllning och sen rullade jag ihop den och så fick han lägga den i en form.

Tvåan med sin egen bulle. Den var god och försvann fort.

Bullarna blev fantastiskt goda, precis som vanligt. Vi bakar just in time, så det var knappt att de hade svalnat från ugnsvärmen så att de gick att hantera när vi åt dem. Och vad det är svårt att hejda sig! En kanelbulle räcker ju inte långt.

Ettan med bulle i munnen och en på vänt.

Om det blev någon middag? Jodå. Fast de två barnen var inte så hungriga, visade det sig när maten stod på border. Ganska många kanelbullar räcker tydligen mer än 3 timmar.

Lämna ett svar