Saker jag inte trodde om vår oss: vi är en spelfamilj. Till och med Tvåan verkar tycka det är roligt när vi ska spela. Han rusar iväg och vill hämta spelen så snart vi pratar om att vi ska spela spel.
Tvåan gillar att vara med och spela ”vunna manten”, och klarar det nästan. Det tar dock lite för lång tid för honom, så han kan inte riktigt sitta stilla och vara med hela vägen. Ja, och så behöver han ju någon som räknar åt honom och hanterar hans pengar. Men slå med tärningen och vända på brickorna går galant. Han lämnar till och med från sig tärningen när det är nästa spelares tur.
Jag är väldigt förtjust i Ticket to Ride. Ettan gillar det också, men han blir oerhört arg när han inte lyckas med sina rutter eller när han inte vinner. Det märks tydligt att han har utvecklat sitt strategiska tänkande under de gånger vi har spelat. Nu har han ett mycket bättre parallellt tänkande, även om han kan fastna i vissa hjulspår ibland. Ofta hjälper det att påminna honom om att plocka upp fler destinationer eller att bygga något han kan.
För att Tvåan också skulle ha ett eget spel har han fått Snakes and Ladders. Vi spelade det ett par gånger, men det är lite svårt med koncentrationen. Det roligaste med spelet just nu är nog att det är hans eget. Favoriten är att ta av locket, plocka upp allting, ställa upp pjäserna och sedan packa ihop allting igen och lägga på locket. Och så igen.
Uno är ett annat klassiskt tidsfördriv här i familjen. Det spelar vi oftast på två, när Ettan behöver underhållas och Fredrik jobbar. Tvåan brukar få sitta med och ha några egna kort, även om han inte är med och spelar. Eftersom vi är så vana vid tvåpersonersspelet kan det ibland vara svårt att hålla reda på vem som ska göra vad när vi faktiskt spelar på tre.
Vi spelar förstås också kort. När det är jag och Ettan spelar vi ofta Vändtia eller Casino. När Fredrik också är med är Sjuan en favorit.