En ensam morgon

Härom morgonen smög jag mig ur sängen vid femsnåret, och lyckades så bra med det att Tvåan fortsatte sova. Det var bara jag som var vaken, och hela tiden medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart var jag nervös för att någon skulle komma upp och störa. Men nej, de andra tre fortsatte sova, och jag kunde sätta mig med kaffekoppen, alldeles själv i ett alldeles tyst hus. Granen, numera med ljus i, höll mig sällskap. Ah.

Utsikt från fåtöljen.

Under tiden jag njöt av kaffet och tystnaden funderade jag lite på året som gått. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det, för vi är säkert överens om att det har varit det märkligaste och mest skrämmande året på länge.

Ungefär så långt kom jag, innan Tvåan kom rantande ut i vardagsrummet och fyllde det med prat. Kanske är det ändå den bästa sammanfattningen av året: att det inte har funnits så mycket tid för stora tankar, utan livet har kretsat kring barn och hus.

Och det är inte det sämsta, även om det finns stora tankar som väntar på att få tänkas också.

Lämna ett svar