Idag konstaterade jag och Fredrik att vi har katt(er) på riktigt nu. Vi bestämde oss nämligen för att plocka bort en fästing från Karin. Den satt knepigt till under halsen på henne och var superstor, så jag tog ett stadigt tag i nackskinnet på henne och Fredrik drog bort fästingen. Det hela gick enkelt och smidigt. Hittills har vi mest haft katt genom att vi ger dem mat ibland. Försöker de gå in i huset blir de blomsprejade, för inne vill vi inte ha dem. Ettan ägnar en hel del tid åt att klappa Karin, medan Tvåan mest tittar på henne och pratar om henne.
Vi har konstaterat att Karin är lite som en hund. Hon är extremt kelig och springer gärna precis framför fötterna på oss, sådär så att vi trampar på henne ibland. Hon spinner så snart vi är i närheten, och har inga problem som helst att lägga sig nära, nära så snart någon av oss sitter ner. Ibland kryper hon också upp i knät på den som sitter ner. När vi går på promenad följer hon gärna med oss på långa rundor.
Nisse däremot är mer reserverad. Han jamar väldigt mycket, så det är lätt att veta när han är i närheten. Han är mindre än Karin, men låter mer. Han håller sig undan oss, och vill inte bli klappad. Däremot kommer han gärna med när det vankas mat. Han ligger gärna i buskarna och vilar, och är inte hos oss lika ofta som Karin.
Karin och Nisse verkar dela revir och de håller någorlunda sams oftast. Det är tydligt att Karin är den som bestämmer av de två, och hon passar på att visa det med jämna mellanrum.
Just nu verkar det vara något slags löpperiod, så det går omkring diverse katter här och skriker efter sällskap. Nisse har ett tydligt löpskrik som skiljer sig från hans vanliga ändå ganska högljudda jamande. Karin är inte lika tydligt i sitt löpbeteende, utan ägnar sig mest åt att tetas och småslåss med Nisse. Han går oftast iväg från henne när hon är som störigast, så hon får lomma efter. Vi får väl se om det dyker upp några kattungar framöver, helt enkelt.