En helt vanlig dag i mars

Nej, det är ju inte så att det händer speciellt mycket här. Kanske ska jag se det som något positivt, med tanke på världsläget? Fast för oss är det förstås inte odelat positivt, eftersom det blir lite trist också.

Ettan har blivit förvisad till källaren för sin skolgång efter att skolorna i Limassol stängde när viruset inte lydde regeringen den här gången heller. Så nu är det distansundervisning som gäller fram till slutet av månaden, minst. Varken han eller vi är speciellt förtjusta i det, för även om själva undervisningen går ok så är det väldigt tydligt att den sociala biten av skolan är väldigt viktig och något som Ettan saknar.

Men trots fortsatt inlåsning fortsätter ju stora delar av livet som vanligt. Man måste till exempel trimma skägget om man är Fredrik. Karin är som vanligt oerhört sällskaplig och vill hjälpa till. Eller åtminstone bli klappad. För du sitter ju ändå ner och har inget bättre för dig, det är jag säker på.

”Jaha, sitter du där? Då vill du säkert klappa mig. KLAPPA MIG!”

När man inte ägnar sig åt kroppsvård kan man sitta och tramsa med sina barn. Tvåan har verkligen kommit in i kiss- och bajs-åldern, och det är ju… intressant. Jag minns inte att det var riktigt så uttalat med Ettan. Pappa hjälper till ibland.

”Baaaaaajs!” Hihihihihi!

Lämna ett svar