Äntligen! Idag blev det utflykt igen! Som jag har längtat. Antagligen resten av familjen också, för det var väldigt bra humör på alla, nästan hela vägen. Vi åkte förstås till ett vattenfall, för det är ju det vi gör på våra utflykter på Cypern. Ettan önskade skogspromenad, så vi valde Kaledonia igen.
Vi kom till parkeringen vid lite i 10, och då var det en massa bilar där. Men eftersom det är utomhus och virusfallen de senaste dagarna har varit väldigt få var det inget som oroade oss. Vi tog med oss vatten och selen till Tvåan, och sen gick vi iväg. Det är ju inte någon svår promenad, åtminstone inte för vuxna och lite större barn. Däremot var det definitivt ett äventyr för Tvåan.
Tvåan satte av i rask takt och traskade sedan på uppför i ungefär två kilometer innan han tog lite slut och fick bli buren den sista lilla biten upp till fallet. Både jag och Fredrik blev nog lite överraskade och imponerade av hans uthållighet.
På vägen fanns det massor av stenar som åtminstone Ettan, men ibland också Tvåan, skulle bestiga. Eller hjälpa till att hålla upp.
Det var en massa människor som passerade oss på vägen upp, och vi kunde konstatera att Kaledonia är ett populärt utflyktsmål en söndag i augusti. Kanske blev det extra poppis av att det är värmebölja och skulle bli 43 grader i Nicosia. Det märktes också på att det var bilkö upp i Troodos när vi åkte hem igen vid lunchtid. Skönt att vi är morgontidiga.
Jag tyckte att det var fantastiskt fint att komma ut i naturen igen. Det var också skönt att få gå en bit och röra på sig. Jag har ju löppaus, så jag saknar lite fysisk aktivitet. Och med Tvåans promenadvillighet verkar det ju som om det kan bli ytterligare utflykter med vandring framöver.
När vi väl hade kommit upp och kollat in ”det stora vattenfallet” som Tvåan sa blev det något av en situation, eftersom han ville ha pottan och inte kunde tänka sig att gå i skogen. Alltså valde vi den lättare vägen tillbaka. Tvåan gick en bra stund till, även om han tjatade om sin nya favorit pannkakor under tiden. (Givetvis hade vi missat att ta med mellis till oss, vi är tydligen inte vana vid att ha barn såhär efter nästan 8 år. Eller om det är utflykter vi inte är vana vid.) Sedan tog det stopp och han krävde att få bli buren. Jag orkade en bit, men sen satte vi honom i selen trots stora protester. Han ville verkligen inte åka sele, det gjorde ju ingen annan och dessutom kom han nog inte ihåg den. Men när han insåg att han satt säkert, och att det var lite skönt att gunga fram på mammas rygg så lugnade han sig och tyckte nog att det var ganska trevligt ändå.
Väl nere vid bilen igen köpte vi äpplen till barnen och klarade oss på så sätt hela vägen hem utan större katastrofer. Jag ställde mig och stekte pannkakor i 40 graders värme, och det var två nöjda barn som åt som två vargar.
Resten av dagen tillbringade vi i poolen och sittandes i soffan. Men det var vi värda, tycker jag.
