Livet

Vi har haft en paus i renoveringen på grund av arbete. Och det är ju förstås bra, på sitt sätt. Men det är allt lite drygt att bo på en byggarbetsplats, även om det är tillräckligt funktionell för daglig användning. Så snart ska vi väl göra ett ryck igen, och se om vi kan få alla skåpen på plats, med luckor. Sen kommer det se nästan färdigt ut. Bänkskivorna finns förstås inte i lager just nu, så dem får vi vänta på, oavsett om vi vill eller inte. Under tiden ska vi bestämma oss för vilket kakel vi ska ha. Helst ett som finns.

Arbete, ja. Det är ju också något vi ägnar oss åt om dagarna (och kvällarna). Många av mina vänner pratar just nu om semester, och det har fått mig att fundera lite över hur jag själv ser på semester och jobb. Sedan vi flyttade från Sverige har vi inte haft någon direkt semester, men å andra sidan bor vi ju mitt i en semester på ett sätt. Det känns inte lika betungande att ha jobb att göra när man kan ta sig ett dopp i Medelhavet eller poolen på eftermiddagen. Att ha sitt eget företag och därmed också en tydligare koppling mellan utfört arbete och pengar in hjälper väl kanske till för den känslan också. Det känns lite fint att kunna arbeta och tjäna pengar samtidigt som man njuter av sommaren. Kanske kan man säga att vi lever ett semesterliv, året runt? På samma sätt känns det inte som om vi måste ta vara på allt fint väder, för det kommer ju mer av den varan imorgon. Varje dag, liksom.

Sedan vi flyttade har vi åkt till Sverige några veckor på sommaren. I år blir det ingen sommarresa till Sverige, av förståeliga skäl. Det är så himla trist, och vi saknar släktingarna där. Men nu är det som det är, och det får ju bli bra såhär med. Sommarväder råder det ingen brist på här, eller badmöjligheter. Det enda som faktiskt inte går att få tag i här, ens via skype, är svenska jordgubbar. Och till råga på allt missade vi den lokala jordgubbssäsongen eftersom det var utegångsförbud just då. Fast å andra sidan har vi enorma mängder med billiga och fantastiskt goda lokala vattenmeloner att frossa i just nu.

Det var tvenne lyckliga barn som äntligen fick bada i poolen igen häromdagen. Tvåan har ju haft badförbud efter olyckan med fingret, och Ettan har låtit bli att bada i sympati. Åtminstone delvis, för delvis tycker han det är trist att bada utan lillebror.

Men vid senaste kontrollen sa doktorn att det gick bra att bada nu, så direkt när vi kom hem sprangs det ner till poolen. Tvåan hojtade ”armpuffar, armpuffar” hela vägen ner, och så snart han hade fått på sig tröjan och puffarna traskade han rakt ner till trappan och satte sig och började hälla med vattenkannan. Han verkade nöjd med de nya puffarna i en större storlek, och kallar dem för ”blå”.

Det var tydligt att han inte hade badat på länge, för han var lite tveksam till annat än att just sitta på trappan. Fast efter en stund lyfte jag i honom, och lyckan när han upptäckte att han kunde bada själv och flyta omkring med puffarna och simma var obeskrivlig. Han skrattade högt och njöt ordentligt.

Återbesöket med kontroll av fingret gick alltså bra. Stygnen togs bort och sedan blev det röntgen. Själva skadan har läkt, men benet behöver ett par veckor till på sig, så vi får träffa doktorn ytterligare en gång. Det behövs inget plåster längre, men eftersom Ettan tycker det ser läskigt ut, och för att det blir mycket pill på sårskorporna som är på väg av så har vi plåster på ändå.

Under tiden jag och Tvåan röntgades på sjukhuset passade Fredrik på att be administratörerna om hjälp med att få in barnen i sjukvårdssystemet. Det gick nästan bra, förutom att vi måste intyga att de är våra barn, så allt måste ske på papper för dem. Jag och Fredrik lyckades dock lista oss hos en allmänläkare på sjukhuset och idag har vi faktiskt samlat ihop alla papper som behövs för barnen också, så imorgon ska brevet med ansökan skickas. Jag är så himla lättad. Det här med läkare och sjukvårdssystemet har hängt över mig ganska länge som en såndär ”jag borde ta tag i det här, men det är ju inte akut så jag skjuter upp det för det verkar krångligt”-grej. Men nu är det alltså på gång, hurra! Tänk att man kan bli så glad av administration.

När man har haft skolavslutning får man present, det är sen gammalt. Eller åtminstone sedan förra året, då. I år har det varit lite speciellt eftersom skolan ju har varit hemma, via datorn. Det har gjort att vi verkligen har fått känna på hur vi umgås med varandra i familjen. Så när jag började fundera över vad som skulle vara en bra present till Ettan var det inte längre lego som stod överst på listan.

Istället bad jag mina brädspelande vänner om lite tips, och det resulterade i att jag köpte Ticket to Ride Europe till honom. Eftersom det är ett brädspel så var det förstås inte bara till honom, utan även till resten av familjen. Det var dock inte oviktigt att det går att spela på bara två personer.

Premiären av spelet gjordes en förmiddag när Tvåan sov. Eller ja, reglerna lästes högt så snart jag kom ur sängen. Jag hann knappt få i mig något kaffe, så allt var lite svårt att begripa och hänga med på. Men så snart Tvåan hade somnat för sin förmiddagslur var det dags för resten av oss att börja spela. Vi dukade upp spelplanen på matbordet i uterummet, hällde upp en kopp kaffe till mig och satte igång, med regelhäftet i högsta hugg. Speltiden angavs till 30 minuter till en timme, så vi skulle lätt hinna innan Tvåan vaknade. Trodde vi…

Men nej. Det tog ju inte en timme att spela det där. Åtminstone inte första gången. Snarare drygt tre. Tvåan hann vakna och bli väldigt intresserad, och vi fick också göra avbrott för lunch. Men trots det, och trots att det var första gången och vi lärde oss reglerna under tiden så var det faktiskt väldigt kul. Till och med Fredrik, som verkligen inte gillar att spela ”sällskapsspel” tyckte att det var ganska roligt. Kanske har det något att göra med att han gillar tåg? Och jag tror nog att speltiden kommer kortas redan nästa gång vi spelar, eftersom vi då har koll på både reglerna och vad som ska göras.

Trots vissa smärre missförstånd under spelets gång visade poängräkningen att Ettan hade vunnit, och det hjälpte kanske till att göra honom lite mindre avogt inställd. Han gillade själva spelet, men poängräkningen på slutet blev lite för mycket att hänga med i på första försöket. Fast även det kommer nog gå bättre nästa gång.

Nu har Ettan gått ut trean! Igår var det skolavslutning, och äntligen, äntligen, äntligen fick Ettan träffa sina klasskamrater på riktigt igen. Efter tre månader med onlinelektioner var det en hel del spring i benen som skulle rasas ut. Fröken hade ordnat avslutning i en park med massor av lekmöjligheter och alla barnen utom ett var där. Ettan hade bestämt sig för att ha massor med färg i håret, dagen till ära. Det var stränga instruktioner till mamman innan hon fick börja spreja, och först av allt skulle tuppkammen fixas till. Ettan var först inne på att åka förbi frisören och få det gjort professionellt, men med gemensamma krafter lyckades jag och Fredrik övertyga honom om att jag också skulle klara det. Och jag tror att jag fick godkänt, både på tuppkam och färg.

Under tiden som Ettan var på skolavslutning passade vi andra på att åka och kolla på kakel till köket. Och det var tur, för när vi stod i affären och biträdet visade vad de hade så framkom det att jag och Fredrik hade helt olika idéer om vad vi skulle ha. Så vi fick åka därifrån med ogjort ärende och börja om med funderingarna.

Efter avslutningen var det dags för sommarlovsrestaurangbesök. Det blev Pizza Hut, och till min och Fredriks förvåning så var det inte alls illa. Givetvis blev det också glass till efterrätt och när vi kom hem badades det i poolen innan Ettan visade sig besitta en oanad talang för att cementera igen hål i betongväggar. Någon kvällsmat var det ingen som orkade, även om Tvåan krävde att få en tallrik jågurt upplagd åt sig.

Idag tog Fredrik med sig barnen ut på en biltur till stan. Det skulle nämligen förberedas inför morgondagens skolavslutning. Eftersom Tvåan är mycket intresserad av att åka bil (eventuellt eftersom han tror att det också innebär ”köpa glass”) så fick han också åka med.

Under tiden stannade jag hemma och fortsatte montera ihop köksdelar. Ja, och så passade jag på att fixa en överraskning till de andra tre. Efter lunchen idag undrade nämligen Fredrik om vi hade några kanelbullar, eftersom han hade fantiserat om det. Det hade vi inte. Då. Men nu när jag var ensam i huset så drog jag igång ett snabbak. Som tur var hann jag precis ta ut bullarna ur ugnen innan resten av familjen kom hem. Och nog blev de överraskade allt! Förutom jättegoda bullar var det också bra att jag insåg hur enkelt det faktiskt är att slänga ihop en sats kanelbullar om bara allting finns hemma (och inga barn lägger sig i). Det kan nog hända att det blir spontanbullar fler gånger.

Efter fikat visade det sig att vi har fått en liten konstnär i familjen. Tvåan har upptäckt att han kan nå kritorna genom att ställa sig på armstödet till soffan. Jag tyckte inte det var så bra att han gick omkring med kritorna, utan jag satte honom vid bordet och gav honom papper. Fredrik fick supporta med att hålla pappret still och påminna om att inte rita på bordet. De olika kritorna undersöktes, och vissa kunde man till och med sätta på fingret. Det var dock inte så lätt att måla med kritan på lillfingret.

De senaste dagarna har Ettan fått vara med när jag nattar Tvåan. Ettan ligger bredvid i sängen och lyssnar på sagan, och blundar sedan tills Tvåan har somnat. Det har funkat bra för båda barnen, och idag somnade Ettan samtidigt. Så nu ligger de båda och snusar i Tvåans säng. Rart. Och också spännande att se vad som händer när Tvåan vaknar till och hojtar efter mamma.

Efter många veckors väntan så var det äntligen dags! Ettan fick håret klippt. Eftersom han har hår som är tjockt som päls så har han behövt klippas länge. Men frisörerna stängde under karantänen, och öppnade inte förrän i början av månaden, och då var vi mitt i köksrenoveringen. Men nu, så. Jag ringde och bokade en tid hos en frisörska i den närmaste staden. Hon kunde dock ingen engelska, så hon fick be någon tolka. Trots detta lyckades både Ettan och pappan få frisyrer de var nöjda med.

På plats bestämde Fredrik att det var dags för Tvåan att få livets första hårklippning. En tid bokades till dagen efter. Det frisörbesöket inleddes med att Ettan, som var med, fick tuppkammen fixad av frisörskan. Därefter undrade om hon Tvåan var en pojke eller en flicka. När detta väl hade etablerats gick resten bra. Det verkade det som om Tvåan tyckte att det var ganska skönt att bli pillad i håret, för han satt stilla och lät frisören göra sitt jobb ifred. Fredrik hade med en egen sax och några papper till honom, och när de inte var så intressanta längre så fanns det ju både spännande tuber och roliga sprejflaskor att greja med.

Jag behöver också klippa mig, men jag tror kanske att jag behöver en engelsktalande frisör. Eller så vågar jag språnget med den här. Herrarna var ju nöjda, trots att de inte kunde prata så mycket med henne. Jag behöver väl bara ta reda på några väl valda fraser.

Eller ja, en vanlig lördag mitt i renoveringskaoset som vi också kan kalla den. Fredrik har fixat med köket och jag har fixat med barn. Vi inledde morgonen med att ta en promenad på en kilometer. Jag blev imponerad av att Tvåan traskade på utan gnäll, trots att han ville vara barfota på grusvägen. Kanske var det lördagsgodiset som delades ut med jämna mellanrum som hjälpte motivationen. Eller så gillar han helt enkelt att vara ute och se sig omkring.

För att det skulle hända något på eftermiddagen också hetsade jag Ettan att laga middag åt oss. Jag hade sett till att ha allt som behövdes för Carl Butlers grekiska söndagskyckling hemma, så det fick det bli. Fast det visade sig vara lite läskigt att hantera en hel kyckling, speciellt när inkråmet låg i magen på den. Med lite pepp och hjälp gick det bra ändå. När vi hade lagt på grönsakerna utbrast Ettan besviket ”Men det såg mycket godare ut på bilden!”. Fast när han väl satte sig till bords och åt så var det supergott!

Eftersom vi fortfarande har en del kvar att göra med köksrenoveringen fick den gamla ugnen tjänstgöra för dagens middag också. Och det går ju bra, eftersom vädret här tillåter det. Men det ska ju förstås bli fint att kunna använda ugnen inne.

Man kan fira midsommar på Cypern också har vi konstaterat idag. Jag och Ettan inledde med ett parti kort innan vi blev störda av Tvåan som valde att avsluta sin förmiddagssovning lite i förtid.

Vid senaste IKEA-besöket upptäckte vi till vår stora glädje att de säljer sill. Inlagd, matjes och senapssill hade de, så vi bunkrade inför midsommar. I mataffären hittade Fredrik idag nypotatis, så vi fick en riktigt midsommarlunch. Vi hade dock ingen snaps, utan höll till godo med ouzo.

Efterrätten var citron-jello eftersom Ettan hade bestämt att det skulle köpas när han var med i affären häromdagen. Den tog, till allas förtvivlan, nästan ett dygn på sig att stelna till rätt konsistens, men idag var den perfekt. Efter två skedar konstaterade Ettan att han inte gillade det. Inte jätteoväntat för mig och Fredrik. Tvåan däremot, han proppade verkligen i sig med stort nöje.

Den grillade middagen höll på att gå förlorad när chipsätandet inleddes alldeles för sent. Alla var dessutom nästan fortfarande mätta från sillunchen, men vi fick ju bita ihop. Så vi grillade grisskivor och serverade med vattenmelon- och fetaostsallad, resterna av nypotatisen med gräslök, dill, persilja och kapris och en enkel tomatsallad med lite rödlök. Alla blev proppmätta.

Vi passade på att instifta en ny midsommartradition också: badbilden. Tänk, va! Ibland är det fortfarande så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det är på riktigt som jag bor på ett ställe där man inte behöver oroa sig för midsommarvädret och att vi har en alldeles egen pool.

Nu sitter jag på min balkong och lyssnar på Midsommarkonsert från Mollösund och njuter av det sista ljuset som försvinner bakom bergen i fjärran. Livet är inte så illa ändå, trots att jag saknar familjen i Sverige. Glad midsommar allihop!

Ja, så låter det dagarna i ända här. Gärna kombinerat med illtjut när någon försöker snabba på det hela genom att hjälpa till lite. Tvåan har alltså under de senaste dagarna kommit in i ”kan slev”-stadiet. Allt, allt, allt är ”kan slev”. Även om han inte alls kan själv. Det händer någon enstaka gång att han inser sina begränsningar och ber om hjälp, men det är bara med de riktigt svåra sakerna som till exempel att öppna skruvkorkar.

Just nu är det dessutom bara mamma som gäller oavsett om det gäller läsning av böcker, tröstning eller nattning, till hela familjens stora frustration. Ettan blir ledsen för att han inte får hjälpa till och Fredrik frustrerad för att han inte kan avlasta mig. Och jag, ja jag får ju helt enkelt hjälpa till när Tvåan vill ha hjälp och trösta när det behövs. Och ta fajten när det är saker som jag definitivt inte tycker att han kan fel. Väntan på att han ”kan slev” delar jag dock med övriga familjen.

En av sakerna vi bråkar lite om är när bandaget på fingret ska läggas om. På sjukhuset vill han inte hjälpa till, men här hemma är det ”kan slev” även på det. Idag fick vi muta honom med paket med kompresser och egna tejpbitar för att vi skulle få lov att lägga nytt bandage på fingret utan hans hjälp. Fingret läker på som det ska, och vi längtar alla efter att slippa bandage. För tvååringar är verkligen jättedåliga på att ha bandage på fingrarna.

”Kan slev” har inte påverkat Tvåans krambehov än. Men ungefär som katter som väljer ut människor som är allergiska mot dem så vill Tvåan kramas vid de mest opraktiska tillfällen. Och är det inte genast tillgång till kramar så blir det illtjut. Populära tillfällen är när mamma ska jobba, eller när Tvåan men ingen annan har ätit klart.