Livet

Nu när vi är hemma så mycket så blir Ettan naturligtvis uttråkad och trött på alla aktiviteter han är van vid. Det blir också naturligt att han ser mig laga mer mat än han hade gjort annars. För någon vecka sedan undrade han vad vi skulle baka till fika. Jag sa att han kunde välja något ur en av mina bakböcker och baka det.

Efter att ha bläddrat lite och fått lite tips från coachen (mig, alltså), bestämde han sig för att baka muffins. Han fick fri tillgång till köket och jag fanns i närheten när han behövde assistans. Bakningen gick jättebra, och han verkar ha fått blodad tand. Någon dag senare tog han fram boken igen och sa att han ville baka kardemummakaka. Efter det har det också blivit ett par rulltårtor. Detta har fått till följd att vi nu är lite bortskämda med fika, och Tvåan går runt efter lunch och skanderar ”kaka, kaka” och ”baka kaka”.

För några dagar sedan försökte jag utvidga lite från bara bakning till matlagning. Ettan fick en Carl Butler-kokbok att titta i, och jag bad honom kolla efter något som han tyckte såg gott ut. Han hittade flera recept han ville testa, bland annat ett bläckfisk-recept till min stora förtjusning. Fast det första vi kommer laga är grekisk söndagskyckling. Men jag ska verkligen se till att inte tappa bort bläckfiskmiddagen.

Tvåan i sin tur har kommit till ”felv, felv, FELV!”-stadiet. Så nu var det bara att duka fram en egen bordskniv till honom så han kan öva på att skära korven själv. Han är också duktig på att duka fram frukostbrickorna till smörgåsarna och bestick till övriga måltider. Han vill gärna bära fram tallrikar och glasburkar också, trots att jag blir väldigt nervös då eftersom vi har stengolv. Inte för att vi har speciellt dyrt porslin, men det finns inte i varenda butik här på ön.

När det gäller mat är Tvåan ganska äventyrlig och äter det mesta han får på sin tallrik. Han är mycket intresserad när jag lagar mat, och vill gärna stå på pallen bredvid spisen och titta ner i kastruller och grytor. Han provsmakar gärna såser och har lärt sig att känna på skeden med munnen så han vet hur varm den är. Vid matbordet ber han ofta om salt och peppar, och om det serveras andra kryddor eller tillbehör så vill han ha det också. Chiliflingorna var dock för starka, så han fick ta en paus från ätandet innan han fortsatte.

Köksrenoveringen, och också vardagslivet, pausades ofrivilligt i förrgår, eftersom vi fick ägna oss åt att testa akutsjukvården här på Cypern. Tvåan var nämligen lite för nyfiken på sågen, vilket resulterade i att en av hans fingertoppar nästan lossnade helt. Det kommer mycket blod ur trasiga barnfingrar, vet jag nu. Vi lastade in oss i bilen och jag körde oss (på vänster sida!) till det närmaste sjukhuset medan Fredrik höll tryckförband på Tvåans finger.

På plats blev Tvåan omplåstrad, och sen fick vi vänta. Tvååringar sövs nämligen om de ska sys, och då behöver de ha tomma magar. Fredrik väntade på sjukhuset med Tvåan medan jag fixade praktiska grejer runt omkring och höll Ettan sällskap. När det närmade sig operation var det sen eftermiddag, och jag räknade ut att det skulle bli åtminstone en sjukhusnatt, så jag och Fredrik byttes av.

Jag tyckte det var väldigt jobbigt att Tvåan skulle sövas, men allt gick förstås bra, och han vaknade som han skulle. Efter en kort vakenstund med läsning av Gittan och Mulle Meck så somnade han igen, eftersom det var sovtid. Natten gick förhållandevis bra, utan några större avbrott och på morgonen blev han mycket nöjd med att få kexfrukost. Jag konstaterade också att han kommer bli en bra make till någon en dag, eftersom han redan är en mästare på att breda ut sig över hela sängen som vi delade på.

Både jag och Fredrik blev lite överraskade av hur lite Tvåan påverkades. Han verkade inte ha speciellt ont, och var lika nyfiken som vanligt efter omplåstringen. I bilen på väg till sjukhuset pratade han om att det pep, och musiken som spelades. Det han verkade tycka var jobbigast var att det var en massa nya människor som dök upp hela tiden. Infarten han fick i foten tyckte han inte heller riktigt om. Däremot blev Ettan väldigt uppriven vid olyckan. Han tyckte naturligtvis att det var jättehemskt med en massa blod, en gråtande lillebror och föräldrar som var stressade.

I efterhand kan jag konstatera att vi antagligen gjorde en storstilad entré på sjukhuset. Det var inte jättelätt att hitta det, trots att vi visste att det låg precis bredvid motorvägen. Naturligtvis var vi stressade och oroliga också, så efter att ha vimsat runt i bostadskvarteren runt sjukhuset ett tag och vi faktiskt såg själva byggnaden tog vi den närmaste vägen, vilken var mot enkelriktat. ”Ingen fara, det här är Cypern” sa vi. Det visade sig att det var avfarten från motorvägen vi körde ut på, så jag ställde snabbt bilen på ett streckat område och sedan rusade jag och Fredrik ut mot sjukhuset, Fredrik med en blodig Tvåa i famnen. Sjukhuscafeterian vetter ut mot motorvägen, så när vi kom rusande med ett bylte i famnen efter att ha kört mot enkelriktat var det någon som hoppade över ett räcke och snabbt visade oss vart vi skulle. Han ledde in oss genom ambulansintaget, rakt in på akutmottagningen utan att passera gå, och det kom läkare och hjälpte oss inom en minut. När Fredrik och Tvåan blev omhändertagna rusade jag tillbaka till bilen och Ettan. Han hade fått sällskap vid bilen av tre personer från sjukhuset, och han hade precis förklarat situationen för dem. De hjälpte mig att hålla avfarten fri så jag kunde vända bilen och köra enligt reglerna till en parkering i närheten. När vi väl hade parkerat pratade jag och Ettan om vad som hade hänt och vad som hände just då. När Ettan förstod att allt hade gått bra och att läkarna hade tagit hand om lillebror kände han sig bättre, och snart pratade han på som vanligt.

Igår när Fredrik kom för att hämta hem mig och Tvåan kom killen som hade visat oss vägen och pratade med Fredrik. Han berättade att det var han som hade visat oss vägen, och frågade hur det hade gått. Han var läkare, och sa att han hade också sytt fast fingertoppar och att det hade gått bra. Så fint att han kände igen Fredrik och faktiskt tog sig tid att prata lite och kolla läget.

Igår, när barnen hade somnat, satt jag och Fredrik på balkongen i kvällssolen. Vi tittade ut över bergen och konstaterade att det är nog faktiskt så att man kan bo här. Tur att vi kom fram till det, kanske, eftersom vi ju bor här.

Anledningen till att vi satt och funderade över det är att igår var dagen när vi tog tag i köksrenoveringen. Jobbet går framåt i bra takt, men eftersom vi är i början av jobbet är jag superstressad över det, och över att vi måste jobba i småportioner på grund av barn och jobb och liv i allmänhet. Jag vet att det är fånigt och att jag inte borde stressa upp mig över det, men tydligen kan jag inte låta bli. Därför var det viktigt att få sitta ner och njuta av att jag får leva ihop med min favoritperson och att vi har ett alldeles fantastiskt hus på ett ljuvligt ställe. Det är ju sånt man kan glömma bort mitt i livet och renoveringarna och vattenläckorna och så…

Idag har Fredrik varit på IKEA och köpt större delen av köket. Det tog rätt många timmar och krävde en van för transporten. Och förstås, eftersom livet pågår samtidigt, så kunde jag inte följa med och hjälpa till, utan han fick han åka ensam och bära allt på egen hand. Det visade sig dock när han kom till varuhuset att han inte behövde plocka allting själv. Istället fick han gå till köksavdelningen och beställa allting för plock och vänta på att personalen gjorde jobbet. När han äntligen kom hem hjälpte hela familjen till att bära in kartongerna. Tvåan var mycket nöjd med att få hjälpa till, och skanderade ”En till, en till!” under det att han sprang med sina lådor. Vi andra stånkade mer.

I min familj är det jag som är ansvarig för och lagar maten. Inte all mat alltid, men det är oftast jag som står för planering och genomförande. Nu när Ettan har gått i skolan online och vi har varit hemma hela familjen hela dagarna så blir det förstås mer matlagning än vanligt.

Nu har det gått så lång tid att jag börjar tappa inspirationen. Det känns som om vi lever i en Fembok, där det ska ätas kontinuerligt. Det är lunch och mellis och middag och mellis och frukost och fika och… Det tar aldrig slut.

Middagarna har jag ganska bra rutin på, så de brukar gå att hantera, men varenda dag vid 11-tiden kommer jag på att vi måste ju äta lunch också. Förhoppningsvis hittar jag rester i kylen, och löser problemet snabbt. Men allt som oftast så har vi varit duktiga och tömt alla rest-lådor och jag måste komma på något som går snabbt att laga och som alla äter. En klassiker är förstås korv och makaroner, vi är ju trots allt en barnfamilj. Fast tydligen har jag fått ett barn som tar efter mig när det gäller ätande, för plötsligt sa Ettan att han inte gillar korv längre, vi hade ätit det för mycket. Så då var det bara att försöka komma på andra livräddare som går fort att laga.

Jag ser väldigt mycket fram emot att få mina nya spis installerad, i det nyrenoverade köket. Jag längtar efter att känna mig inspirerad och laga mat som jag tycker är rolig och inte bara våra familjeklassiker. Antagligen har det också att göra med att vi har försöka vara så snabba som möjligt i affären när vi handlar under de senaste månaderna, och då handlat mestadels stapelvaror. Nu börjar jag kunna se en ljusning i situationen i samhället och då kan det snart vara möjligt att handla lite roligare råvaror och laga mer avancerad mat.

För matlagningsinspiration brukar jag kolla Zeinas kitchen och Köket. Jag har också en massa kokböcker som jag hittar nu när vi packar upp, till exempel av Ottolenghi, Mannerström och Carl Butler, och de kommer väl till pass när det finns några minuter över att sitta ner och bläddra.

Idag lyckades jag vakna innan resten av familjen. Fredrik har tagit över nattpassen med Tvåan, så jag var helt ensam i sängen och det var alldeles tyst i huset. Jag smet upp och gjorde kaffe och satte mig i min fåtölj och tittade ut över landskapet och njöt av stillheten. Jag tror att jag fick tre hela minuter i tystnad innan Tvåan vaknade och kom rusande.

De tre minuterna var, trots att de var korta, värda sin vikt i guld. Jag saknar nämligen att få vara ensam och tänka hela tankar. Med en tvååring är det ju full rulle hela dagen, och sjuåringen behöver ju också få uppmärksamhet och sysselsättas. På kvällarna finns det visserligen lite egentid när barnen har sonat, men då är jag för trött för att fundera över stora saker så jag läser böcker istället.

Imorses tittade jag alltså ut över landskapet vi bor i. Sedan vi flyttade hit har jag gång efter annan förundrats över att jag tycker att det är så vackert här. Jag har alltid drömt om att bo vid havet och kunna se ut över vågorna mot horisonten. Nu bor vi istället på en bergsida och har en annan bergsida mittemot oss. Husen i grannbyn breder ut sig i dalgången och på bergsidan mittemot, och på morgnarna hörs tuppar gala och fåglar sjunga. Solen går upp över bergen och byn vaknar ungefär samtidigt som jag. På kvällarna går solen ner på andra sidan dalgången och himlen färgas röd, lila och djupblå och hundarna skäller. När det har blivit mörkt påminner utsikten lite om en skidby, med ljuspunkter från gatlampor och hus som är utströdda över bergsidan.

Jag kommer också på mig själv relativt ofta med att vara lycklig över att vi bor på ett ställe med ett varmt klimat. Jag har en pool, och kan alltså använda bikini som vardagskläder. Jag behöver inte längta efter sommarvärmen som kanske, eller kanske inte, kommer utan jag kan vara säker på att det blir varmt nog för att njuta.

Givetvis är det inte bara guld och gröna skogar här, det är det ju ingenstans. Jag saknar att ha min familj och mina vänner nära nog för att kunna träffas fysiskt. Det är också frustrerande att inte kunna språket än, och all byråkrati är svår eftersom vi inte har vuxit upp med den. Men allt som allt är det här en bra plats att bo på, tycker jag.

Veckan som gick var en ganska vanlig vecka i vårt liv just nu. Det är inga stora saker som händer, utan livet tuffar på. Det är skola, jobb och fritidsaktiviteter. Ja, och så en oerhört mängd måltider, känns det som. Jag har tappat inspirationen för matlagning, så det är just nu säkra kort som går på repeat – fläskpannkaka, fiskpinnar, korv och makaroner, risotto och olivsås. Luncherna är verkligen oinspirerade, så till den milda grad att Ettan häromdagen sa att han inte vill ha korv igen. Nåväl. det kommer väl en tid när jag har lite mer idéer och känner för att laga mat igen. Möjligen hänger det ihop med kökets färdigställande, åtminstone kan jag hoppas på det.

Ettan går i skolan online fortfarande. Hans skola har nämligen bestämt sig för att fortsätta med distansundervisning för treorna året ut. Efter att ha suttit bredvid under några lektioner kan jag konstatera att ha online-lektioner med sju-åtta-nioåringar är som att ha videomöten på jobbet, fast gånger tusen. Men å andra sidan är en del av stöket antagligen ungefär detsamma som i klassrummet, fast kanske svårare att hålla ordning på för läraren.

Poolen används flitigt av hela familjen. Trots att värmeböljan har släppt taget om oss så har vi runt 25 grader varmt, så det är definitivt badväder. Även om vissa (läs: barnen) tycker att det är varmare än andra (läs: vuxna) i vattnet. Som tur är har vi simpuffar till Tvåan, så det är inte så att det måste vara en vuxen i vattnet hela tiden när det ska badas. Ettan kan simma själv.

Köksrenoveringen har gått lite i stå. Det kom en del jobb på planeringen, och det är ju förstås bra. Fast det är ju samtidigt irriterande (för mig) att inte komma igång med köksbytet nu när jag har ställt in mig på det. Så hittills har jag tömt skåp och skruvat av luckor. Men nästa vecka tror vi att det ska sättas igång på allvar, med både rivning och inköp av prylar. Själva monteringen är ju någorlunda snabbt avklarad skulle jag gissa på.

Fredrik har stört sig på att våra Tuja-häckar har växt sig stora och yviga sedan vi flyttade in. Vi har Tuja-häckar både som tomtgräns runt den nedre delen och som avskiljare runt poolen, och de var relativt välklippta när vi flyttade in, men sen har ju tiden gått. Och som många vet är Tuja snabbväxande, vilket är både bra och dåligt. En sak vi lämnade i Sverige när vi flyttade var häcksaxen, så vi behövde alltså köpa en ny. Och då uppstod ju förstås frågan om hur långt svärd vi skulle ha. Jag och Fredrik är olika långa, och det resulterade i att det blev en häcksax med kort svärd för att jag ska kunna hantera den också.

Givetvis uppstod också frågan om vi skulle ha en elektrisk eller en batteridriven häcksax. Jag hävdade att vi ska ha en elektrisk, med sladd, eftersom det annars bara kommer att bli avbrott i klippande på grund av urladdat batteri. Fredrik menade att det kommer resultera i avklippt sladd, fast jag tycker att jag har vant mig efter åren i Glommen och slutat klippa av sladdar. Det blev till slut en elektrisk, och häromdagen satte Fredrik igång att klippa fram poolen ur grönskan. Det finns en del att ta av, som synes. Behovet av ett längre svärd blev också tydligt när ovandelen skulle klippas. Fast tanken är att vi ska sänka häcken en del, så då kanske det löser sig av sig själv, förstås.

Ettan är mycket förtjust i att klippa häckar, så givetvis skulle han hjälpa till med klippningen. Han upptäckte snart att saxen är ganska stor och tung att och att det inte är så lätt att använda den som han hade tänkt sig. Men envis som han är fortsatte han. I alla fall tills han kom in och berättade att han hade klippt av sladden… Så den klarade sig nästan en hel dag.

För min del konstaterar jag mest att det ligger högar av häckklipp på ett par olika ställe, och de försvinner tydligen inte av sig själv. Men jag ser det som bra tålamodsträning, och försöker anamma det som mamma Mu säger: ”Men Kråkan, du ser ju bara det jag inte har gjort, inte det jag har gjort”.

Häromdagen när jag gick ut mot grinden såg jag något lila. Jag tog en närmare titt, och det visade sig att en av kaktusarna längs gången blommade! Givetvis var vi tvungna att föreviga det. Och jag passade på att fotografera fotografen in action.

När jag fortsatte längs gången ut mot grinden passade jag på att kolla lite på resten av växtligheten. Apelsinträdet blommade ganska sparsamt för någon månad sedan, men det har kommit flera kart på det nu. Tråkigt nog är det vad som kallas ”sweet oranges”, och de har knappt någon syra i sig så jag och Fredrik tycker de smakar ganska trist. Barnen verkar gilla dem, dock. Framför allt Tvåan tycker det är roligt att plocka apelsin från trädet och äta den utomhus.

Längs gången till grinden växer också ett granatäppleträd. Och oj vad det blommar nu! Ettan surar lite över det, för han hävdar att han inte gillar granatäpplen. Fredrik undrar mest vad man ska ha det till. Jag gillar det, och tycker att det är snyggt som dekoration. Men om det blir frukt av alla blommorna, då måste jag ta reda på vad man gör med dem för att bevara dem. Saft? Sylt?

Vi har en del av trädgården nedanför huset, bredvid poolen, som är alldeles vildvuxen. Det är mycket oklart vad den biten egentligen är för något, och vi har inte riktigt haft tid att bry oss om den hittills. Jag har tittat lite förstrött på den några gången, men inte riktigt fått ihop några vettiga tankar om vad jag ska göra med den. Men så plötsligt en dag när jag stod och kollade ut över poolen såg jag något gult på ett träd. Jag tvingade Fredrik att gå ut och kolla, och han kom tillbaka och rapporterade om ”ludna stjärtar”, det vill säga persikor. Fast när jag själv kollade så var det inte så, utan istället aprikoser! Det är ju faktiskt ett träd som jag hade tänkt plantera, men nu behöver jag inte det. Det finns också ett systerträd längs gången till grinden, men det antar jag har klippts ned nyligen, för det blommade inte och såg dött ut till för ett par veckor sedan. Nu har det en massa blad, så kanske kan det bli något av det till nästa år. Fredrik kommer bli nöjd också eftersom han kommer få gå loss med sekatören och glesa ut det.