Husmorsbestyr under kattövervakning

Redan efter tre skoldagar kände jag att det var lite enahanda att packa två lunchlådor med exakt samma innehåll som tidigare dagar. Barnen verkar dock inte bli uttråkade lika snabbt som jag, men jag tänkte ändå att det var dags att ta tag i något slags matlådeprojekt. Jag har ju försökt tidigare, med lite varierande framgång. Men någon gång tänker jag att det kommer bli en succé som kan underlätta morgonbestyren något.

Idag har jag alltså gjort vad som känns som tusentals piroger, även om det i verkligheten egentligen bara var 32 stycken. Hela processen med rulla, kavla, lägga på fyllning, vika ihop och fästa med gaffel är bara så trist! Jag gillar att laga mat, men den repetitiva delen av det är verkligen ingen höjdare. Vi får hoppas att pirogerna faller barnen i smaken nu, bara.

Rulla, rulla liten bulla…
Fem klara. Nu börjar det bli trist.

Jag fyllde dem med en helt vanlig, ganska torr köttfärssås och lite riven cheddar. Inget fancy, men förhoppningsvis barnvänligt. Katterna tyckte i alla fall att det luktade fantastiskt spännande från köket, och var mycket uppmärksamma. Nisse övade sig på lustiga sittställningar när han inte fick lov att komma in i köket.

En uppmärksam katt i förgrunden och en akrobatisk i bakgrunden.

Köttfärsen räckte inte till de tre sista, så de fick en lite ad hoc-fyllning bestående av salami och riven ost istället.

Färdiggräddade läckerheter.

Första dagen i skolan

Sommarlovet har varit långt och härligt, men de senaste veckorna har också inneburit en del längtan efter att skolan ska börja igen. Ettan längtar efter kompisar, och Tvåan tycker det ska bli spännande att börja skolan som vi har pratat så mycket om. Jag och Fredrik längtar nog också lite efter att få tid till arbete och till att tänka vuxentankar utan att bli avbruten varannan sekund.

Så blev det då äntligen dags. Så fort han vaknade och gick ur sängen rusade Tvåan ut ur sitt rum och berättade för Fredrik ”Idag ska jag till skolan!”, och det stämde ju. Vi stoppade i barnen och oss själva frukost och alla satt i bilen en minut efter utsatt tid.

Mina stora, stora barn!

Den första utmaningen kom när vi skulle gå från den parkerade bilen till skolan. Givetvis skulle Tvåan bära sin egen skolväska på ryggen. ”Den är tung, mamma!”. Promenaden blev lite vinglig, eftersom Tvåan fick parera den ändrade tyngdpunkten.

Skolbarn med skolväska.

När vi kom till skolgrinden var Tvåan lite blyg och vågade inte ta emot handspriten som han erbjöds första gången. När jag hade visat att det gick bra så vågade han försöka, och fick mycket beröm av kvinnan vid grinden.

Väl inne i klassrummet började han snabbt leka med grejerna som fanns där och pratade kontinuerligt med en av fröknarna, på svenska. Inskolning är tydligen inte ett koncept som används i någon större utsträckning här, och framför allt inte nu under pandemin, så när rektorn hade hållit sitt tal och Ettan hade gått iväg till sitt klassrum vinkade vi lite till Tvåan, och så gick vi. Det tog drygt två timmar innan vi blev inringda, och då hjälpte en napp och lite prat med pappa. Tvåan och Fredrik kom överens om att Tvåan skulle stanna ett tag till, och så gick Fredrik igen. Resten av dagen gick fint, och Tvåan hade sett till att göra sig förstådd trots språkförbistringen. Tydligen hade han lärt sig lite engelska också, för till mellis hemma ville han ha ”banana” istället för banan. Jag är så lättad att första dagen verkar ha gått bra och att han har trivts!

Ettan var också nöjd med sin första dag, även om de tydligen inte hade lärt sig något.

Familjetradition: hyllsystem

Så snart vi började packa upp våra saker i vårt hus upptäckte vi att vi har väldigt mycket böcker. Eller ja, det var förstås inte någon överraskning egentligen, vi vet ju hur mycket vi packade ner. De senaste åren har vi packat våra bokhyllor fulla, och sedan fyllt på ännu lite mer, med resultat att det både såg stökigt ut och böckerna inte riktigt fick plats nu när vi packade upp allihop.

En av de väldigt fulla bokhyllorna. Det står ytterligare en till höger i bild, plus en till vänster bakom fotografen.

Jag funderade lite, och insåg då att jag och Fredrik har haft hyllsystem till våra böcker i alla våra gemensamma boende. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Det skulle ju dessutom ge oss några extra hyllmeter ovanför soffan.

Sagt och gjort. Hyllplan, konsoler och skenor införskaffades och så vidtog det stora mät- och borrarbetet.

Mästermätaren in action.

Barnen anpassade sig till de rådande omständigheterna.

Barn med kåpor.

Innan vi kunde börja med själva hyllorna fick vi förstås packa ur alla böckerna ur bokhyllan Billy som stod där, och flytta undan den. Eftersom det bara rörde sig om ett smärre jobb som skulle vara klart på en dag eller så, placerades böckerna på köksbänken.

Innehållet från bokhyllan.

Nu tog det förstås inte riktigt så kort tid som vi hade hoppats, eftersom vi ju bor ihop med två barn som behöver underhållas och rastas med jämna mellanrum och som inte alls tycker att det viktigaste i världen är att göra klart en hyllsystem. Men några dagar senare så var det klart. Nästan. För vi saknade ju en konsol. Den visade sig som tur var faktiskt finnas på ett varuhus i Limassol, så efter mindre än en vecka på köksbänken fick böckerna flytta tillbaka in i vardagsrummet.

Hyllsystem, check.

Inte nog med att vi fick väldigt många fler hyllmeter att ställa böcker på, det blev också mycket hemtrevligare och kändes mer ombonat i vardagsrummet. Vi har ännu inte fyllt alla hyllorna med böcker heller, så jag planerar lite i hemlighet att skaffa något slags prydnader att bryta upp bokraderna med och göra det hela lite luftigare. Någon snygg vas, kanske?

Över soffan ska det hängas tavlor, men jag har inte riktigt kommit i mål med vilka. Får återkomma om det.

Klädsim och kranbil

Visst var det oundvikligt, så kanske ska vi vara nöjda med att det ändå tog över ett år innan det hände? Givetvis kommer barnen att bada i poolen med kläderna på. Jag och Fredrik höll på med något utanför källaren och barnen skulle ”vara med”. Det visade sig att det betydde ”vi ska springa runt vid poolen”, vilket övergick till ”leka på pooltrappan med fötterna i vattnet” och sedan var det ju färdigt, kan man säga. Jag och Fredrik förstod förstås tidigt vart det barkade, och när badet var ett faktum satte vi helt enkelt puffar på Tvåan och lät Ettan prova på klädsim.

Klädbadarna.

Det är inte bara bad som dagarna fylls med. Vi har även tillgång till stora maskiner på nära håll. En dag var det inte mindre än två vattenläckor som skulle lagas av vår kommunala handyman. För att komma åt rören hjälper en grävmaskin till, så det är många intressanta grejer samtidigt. Fredrik och Tvåan var på miniutflykt en lång, lång stund och på slutet fick de sällskap av mig och Ettan också. Fredrik passade på att förklara hur grävmaskinens hydraulsystem fungerar för Ettan, och Tvåan berättade för mig om hur man lagar vattenrör.

Det byggs en massa nya hus i närheten, och här använder man betong till det. En dag såg vi en jättekran från balkongen, så givetvis var vi tvungna att gå den byggplatsen och titta närmare. Det var en betongbil och en bil med själva kranen. Ettan konstaterade att betongtrumman snurrade när de sprutade ut betongen. Fast kanske mest spännande var det när den enorma kranen skulle fällas ihop.

Den jättestora betongkranen och ett fascinerat barn.

Pizzaugnspremiär

Under våren har vi haft ett projekt hemma. Fredrik och Ettan har byggt en pizzaugn. Eller ja, det var kanske lite för svårt för Ettan, så han tappade sugen nästan genast och Fredrik fick slutföra projektet på egen hand. Ett av de allra svåraste momenten var att vänta på att bruket skulle härda så vi faktiskt kunde använda ugnen, när allt var färdigmurat och putsat.

Men efter ett par veckor så var det då äntligen dags för pizzapremiär!

Pizzasten, nyinförskaffad.

Vi eldade i ugnen, degen jäste som den skulle och farfar fick den stora äran att kavla ut småpizzorna. Hans erfarenhet av tunnbrödsbak kom väl till pass och jag kan inte annat än hoppas att jag kan få till en lika bra teknik framöver. Eller kanske det blir Tvåan som blir familjens kavlingsexpert?

Farfar kavlar och Tvåan lär sig.

Ettan fick första tjing, för et var ju ursprungligen hans bygge, och pizzan lastades in i ugnen.

Inskyffling av pizza i ugnen. Inte alldeles lätt första gången.

…och där blev den kvar sen. För det var ju tydligen inte varmt nog. Jag tror att det tog 20 minuter åtminstone för den enda pizzan. Vi fick alltså köra en backupplan med den vanliga ugnen också.

Men när den väl var klar var den väldigt god!

Ettan med premiärpizzan. Han var rätt hungrig här.

Även övriga pizzor blev väldigt goda. Och nu har vi ju kvar att få till den där perfekta gräddningen också, så vi lär äta en del pizza framöver. Inte för att det stör någon i den här familjen, dock… Första åtgärden blir att elda rätt mycket mer än vi gjorde den här gången. Fortsatta rapporter kommer troligtvis.

Semesterbesök och treårsdag

Vår semester inleddes redan här på Cypern, med att farmor och farfar dök upp utanför vår grind tidigt en söndagsmorgon. Stor lycka i köket när de olika familjemedlemmarna vaknade, en efter en.

Cypern var ju då mitt i det som kallas fjärde vågen av pandemin, så ingen av oss var väl kanske jättesugen på att dra ut på stora äventyr. Dessutom var det väl varmt för farmor och farfar, så vi höll oss helt enkelt hemomkring och utnyttjade poolen flera gånger om dagen.

Precis i början av besöket fyllde Tvåan tre år. Det firades med jordgubbstårta, som vid närmare undersökning inte skulle ha några jordgubbar på, för det gillar inte Tvåan, utan istället jordgubbssylt.

Treårstårta.

Kalaset hade vi i trädgården och presenterna var många och uppskattade.

Kalas med flera gäster.

Födelsedagen inleddes dock med en orolig väntan i sängen, när jag fick göra mitt bästa för att förklara att vi inte skulle gå upp, trots att vi var vakna. Som tur var hade jag och Fredrik bestämt att sången och brickan skulle komma vid klockan 6, så det var inte någon evighet vi behövde vänta.

Några presenter hann inte fram i tid, utan dem fick vi hämta i postboxen ett par dagar senare. Paketen slets upp direkt i bilen, och han blev mycket nöjd med dem, de också.

Paketöppning i bilen.

Farmor och farfar visade sig också ha specialkunskaper inom flera olika områden. Farmor var till exempel en mästarinna på att bygga järnväg.

Järnvägsbyggarna.

Farfar i sin tur är vida känd för sina plättar och pannkakor, så dem fick han förstås steka och bjuda på en dag.

Mästerstekaren in action.

Hemma, det är här!

Semester i all ära, och mer om den senare, men en av de bästa grejerna med den var ändå att komma hem. Och att verkligen känna att det är här jag hör hemma och att vi har hamnat på rätt plats i världen. Det kändes redan på flygplatsen, när vi kom ut i den 26-gradiga natten och ännu mer när vi klev ur taxin utanför vår grind och möttes av ljuvlig rosmarindoft (förstärkt eftersom taxichaffisen hade kört på en av de vildvuxna buskarna i mörkret).

Hemma!

När vi vaknade till liv igen efter några timmars välbehövlig sömn konstaterade vi att vi hade inget vatten, inget internet och att poolen hade samlat på sig rejält med smuts. Som grädde på moset gick strömmen plötsligt också. Då var det inte mycket mer att göra än att skratta åt allt. Strömmen och internet fixades med ett par omstarter, som visserligen föregicks av en del undersökningar och vattnet kom tillbaka av sig själv under eftermiddagen. Efter ett par rejäla dammsugningar var poolen åter i badbart skick.

Poolen, nu utan smuts.

Att det hade varit varmt här syntes på trädgården, lite mer än vad jag hade tänkt mig. Så jag körde igång bevattningssystemet och gjorde då den glada upptäckten att det antagligen inte var första gången vi var utan vatten. Och när bevattningssystemet kör torrt har det svårt att trycka ut luften ur slangarna av sig själv. Så jag fick följa med det genom trädgården och lufta alla ventilerna. Eller kanske inte alla, men en hel del av dem. Fredrik har nu stora planer för en bevattningstank med regnvatten och pump och grejer, och jag kan väl hålla med om att det vore lämpligt och vettigt. Även om det inte blir det första av de stora projekten vi ska ta tag i.

För projektuppstarter lär det bli nu. Både jag och Fredrik har tydligen blivit så utvilade och avslappnade av att vara lediga att det kliar i fingrarna på oss. Så nu gäller det bara att enas om i vilken ordning saker och ting ska göras, och förstås att låta verkligheten med två barn och materialbristen som kommer sig av att bo på en ö vara med och styra över förväntningarna på när det kan bli klart.

Studsmatta

Som alla barnfamiljer vet måste man ha en studsmatta. Inte bara ger det barnen möjligheter att röra på sig, utan det ger även föräldrarna en potentiellt lugn stund.

Så efter att ha gjort ett mycket cypriotiskt inköp, där studsmattan som fanns ”i lager” egentligen skulle komma in tre veckor senare, väntade vi. Och en kväll förra veckan kom det faktiskt en man och levererade två kartonger. Ettan ville börja montera genast, men Fredrik satte stopp för det och sa att det fick vänta åtminstone till dagen efter.

Stora kartonger!

Dagen efter var det ett väldigt tjat om montering och studsmatta. Fredrik, som anade att det inte skulle vara gjort i en handvändning, var lite motsträvig. Ettan bröt dock ner motståndet och fick bära alla grejerna från pallen de hade levererats på till platsen där studsmattan skulle stå. Och sen började han montera. Mitt i stekande sol. Fredrik kunde inte annat än hjälpa till, och efter en dags idogt arbete var det så dags att premiärstudsa!

Jättestor studsmatta!

Tvåan fick vänta någon timme eller så, eftersom han hade drabbats av soleksem och var tvungen att hålla sig i skuggan. Men när kvällen kom så fick han också prova på. Han tyckte att det var lite läskigt, och ville att jag skulle studsa med honom i famnen. Vi testade det, och ojojoj så roligt det var, och som det kittlade i magen. Sen fick han stå själv och hålla mina händer medan jag gungade upp och ner. Det var också jätteroligt!

Hålla pappa i händerna medan han studsar är roligt och kittlar i magen.

Tvåan har fortsatt hoppa tidiga morgnar och precis innan sängdags för att hålla sig ur solen, och häromdagen vågade han släppa händerna och hoppa alldeles själv.

Tvåan hoppar på alldeles egen hand. Notera den överdrivet nöjda minen och föreställ er skrikskrattet som hörs.

Även föräldrarna var ju tvungna att testa. Fredrik misstänkte att han skulle kunna hoppa så han kunde se över huset, men det gick bara nästan. Och så upptäckte han att det faktiskt krävde en del ansträngning att studsa ordentligt.

Högstudsaren.

Brandövning

Vi bor i ett land där det brinner mycket i vegetationen under de varma sommarmånaderna. Vi har en vattenreservoar ganska nära vår by, så vi ser alltsomoftast vattenhelikoptrarna när de behöver hämta vatten för att hjälpa till att släcka någon brand i vårt distrikt.

Vårt hus är gjort i betong, så vi är inte speciellt oroliga för att det ska börja brinna inne. Men det kan ju ändå hända, och eftersom jag bor ihop med en klok man har vi sedan länge både brandsläckare och brandfiltar strategiskt utplacerade i huset.

Vid det senaste besöket på det stora byggvaruhuset köpte Fredrik ett par små pulversläckare i plast. Tanken var att ha en liten släckare som första attack vid behov, och också att Ettan skulle få testa att använda en brandsläckare. Häromdagen var det dags.

För att inte Tvåan skulle få för sig en massa saker passade vi på när han sov sin förmiddagslur. Ettan och Fredrik byggde upp en liten brasa mitt på en sandplätt, och så tuttade de på.

Det brinner, trots att det inte syns så bra.

När det brann lite lagom fick Ettan prova att använda släckaren. …som visade sig inte fungera. Den bara pyste ut drivgasen, men gick inte att släcka med eftersom avtryckarmekanismen gick sönder. Den andra släckaren av samma modell testades också, men inte heller den gick att använda. En sån himla besvikelse. Fast samtidigt var det förstås bra att vi upptäckte det vid ett test och inte i skarpt läge.

Nu släcker han ingen brasa.

Brasan släckte vi med trädgårdsslangen istället.

Det går att släcka med trädgårdsslangen också. Fast det är inte så effektivt.

Fredrik tog raskt med sig Ettan till närmaste byggvaruhus och köpte en ny liten pulversläckare av en annan modell och i metall. Brasan byggdes på lite, och så sattes det fyr igen. När det brann ordentligt fick Ettan släcka, och den här gången fungerade det. Och fort gick det att släcka också.

Nu släcker han elden!

Även Fredrik passade på att testa och säkerställa att det verkligen var helt släckt. Ja, och så testade vi förstås att tända på med ny tändvätska ovanpå pulvret. Det gick bättre än vi hade trott, så lite mer av släckaren användes.

”För eftersläckning tillhör just de fenomenen inom brandmansyrket…”

Nu har de tre största i familjen faktiskt provat att använda brandsläckare. Och så vet vi att vi inte ska köpa små släckare i plast, utan riktiga i metall ska det vara även i de små storlekarna. En nyttig övning, även om jag var lite nervös för att något av brandspaningsplanen skulle komma svängande över oss (det gjorde de inte).

Besök av en ny kompis

Häromdagen fick vi besök av en ny kompis. Det hela började med att Nisse stod med huvudet in mot väggen, alldeles stilla, en lång stund. Jag blev nyfiken och undrade vad han höll på med, och när jag gick dit och tittade så upptäckte jag att det var en kameleont!

Kameleonten. Som storleksreferens så sitter den under ett trappsteg.

Nisse verkade väldigt förvirrad, för han är van vid att ödlor rör sig blixtsnabbt och bara rinner förbi. Det gjorde inte den här. Den tog god tid på sig när den långsamt, långsamt traskade en sväng längs med framsidan. Nisse höll koll på den hela tiden, och närmade sig ett par gånger.

Avvaktande Nisse.

Men trots att han höll kameleonten under uppsikt i säkert en timme så lyckades han inte lista ut hur han skulle göra för att fånga och äta den. Eller så vågade han inte.

När jag såg vad det var så kallade jag på Fredrik och barnen så de skulle få se. Fredrik blev mycket besviken, för den bytte inte alls färg så häftigt som han hade tänkt sig, utan snarare bara nyans. Just den här kameleonten lever nog i träd egentligen eftersom den var grön.

Kameleonten igen, nu med lite ljusare grön färg. Inte alls i färg med väggen.

Hela spektaklet avslutades med att Nisse och kameleonten satt respektive stod på vår entrétrappa i flera minuter och bara tittade på varann. När Nisse tappade intresset och istället försökte smita in i huset skrämde Fredrik iväg honom, och så var den föreställningen slut.