200 år sedan grekerna uppfann våfflan

Idag är det helgdag på Cypern. Kanske för att fira att det var 200 år sedan grekerna uppfann våfflan, eller för att de blev självständiga då.

Oavsett anledning så firade vi givetvis med våfflor. Jag använde det här receptet, och det blev jättebra! Jag bytte ut 2 dl av mjölken mot kallt (något avslaget) sodavatten, och våfflorna blev väldigt frasiga och goda. Vi fyra blev mätta och det blev inga rester.

Frasig våffla, med barnskatt betald.

Efter våffellunchen var vi ute och skrotade i trädgården. Fredrik hade både vinterjacka och mössa, för han tyckte det var kallt. Resten av oss klarade oss med långärmat.

Ettan i full färd med att se till så att våfflan inte syns under grädden.
Tvåan proppade i sig en hel del, men just den här biten ville han inte ha, för han hade testat bär istället för sylt och det var inte alls lika gott.

Dagen avslutades med en annan favorit: risotto. Varken Ettan eller Tvåan är speciellt nödbedda när det gäller mat, men när det serveras risotto är det fantastiska mängder som lassas in. Visserligen ska det helst vara farfars risotto, men även mammas gick tydligen hem, den här gången också.

En helt vanlig dag i mars

Nej, det är ju inte så att det händer speciellt mycket här. Kanske ska jag se det som något positivt, med tanke på världsläget? Fast för oss är det förstås inte odelat positivt, eftersom det blir lite trist också.

Ettan har blivit förvisad till källaren för sin skolgång efter att skolorna i Limassol stängde när viruset inte lydde regeringen den här gången heller. Så nu är det distansundervisning som gäller fram till slutet av månaden, minst. Varken han eller vi är speciellt förtjusta i det, för även om själva undervisningen går ok så är det väldigt tydligt att den sociala biten av skolan är väldigt viktig och något som Ettan saknar.

Men trots fortsatt inlåsning fortsätter ju stora delar av livet som vanligt. Man måste till exempel trimma skägget om man är Fredrik. Karin är som vanligt oerhört sällskaplig och vill hjälpa till. Eller åtminstone bli klappad. För du sitter ju ändå ner och har inget bättre för dig, det är jag säker på.

”Jaha, sitter du där? Då vill du säkert klappa mig. KLAPPA MIG!”

När man inte ägnar sig åt kroppsvård kan man sitta och tramsa med sina barn. Tvåan har verkligen kommit in i kiss- och bajs-åldern, och det är ju… intressant. Jag minns inte att det var riktigt så uttalat med Ettan. Pappa hjälper till ibland.

”Baaaaaajs!” Hihihihihi!

Målning av vägg och papper

Idag visade det sig bli dagen då det var dags att måla! Både papper och kontor fick sig en omgång färg.

Tidigare hade kontoret råa betongväggar och ett grovt betonggolv. Innan farmor och farfar kom hit flytspacklade vi fast några elrör i golvet, och sedan tjänstgjorde rummet som gästrum. Jag hade förhoppningar om att det skulle få fortsätta vara gästrum, men plötsligt för några veckor sedan hade det blivit kontor av det. Antagligen klokt, eftersom vi behövde ett kontor. Fast lite synd ändå, ett gästrum känns lite mer… hemtrevligt.

När Fredrik har tillbringat en del tid på kontoret den senaste tiden har han märkt att det är otroligt dammigt. Antagligen är det väggarna som dammar, så nu när skolorna stänger igen och Ettan ska distansundervisas ett par veckor till (minst) så bestämde Fredrik att väggarna ska målas för att minska mängden damm. Sagt och gjort, han och Ettan åkte och köpte färg, tråg och rullar och när de kom hem satte de igång. Största delen av rummet är målad nu, och resten blir gjort imorgon. Ett lager färg blir det, just för att binda dammet. Resten av tillfixningen, som spackling, fler färglager, takmålning och annat blir efter hand.

När Tvåan fick höra att det skulle målas deklarerade han att han också skulle måla. Med ”sån färg som vi hade på kottarna”. Efter lite klurande insåg jag att det var akrylfärgerna som vi julpysslade med han menade, och att han ville måla på papper, inte på väggen. Så medan de större herrarna målade i källaren servade jag Tvåan med färg, papper, penslar och trasa. Han målade av hjärtans lust, och ville ha alla färger hela tiden. Efter 15 minuter var papperna slut, och dagens övning avslutades.

Konstverk på tork. Produktiv konstnär.

Vardag och inget speciellt

Men det var väl väldigt vad svårt det ska vara att skriva något här, då. Kanske är det för att mina dagar mest är samma-samma, och att jag inte tycker att det händer något direkt värt att berätta om. Men det är ju inte heller sant, för det finns ett lugn i att läsa om helt vardagliga händelser också, tycker jag själv i alla fall.

Igår gjorde vi en utflykt till lekplatsen. Vi har inte varit där på jättelänge, eftersom vi fortfarande är i lockdown, men igår bestämde vi att det faktiskt fick vara dags. Dessutom var Tvåan mycket påstridigt om att vi skulle gå dit, så vi gjorde det. Och en sån succé det var! Tvåan hade verkligen saknat att gunga, och skrattade högt med hela kroppen när vi gav honom fart. Han undersökte också hela lekplatsen noga och testade alla leksakerna, liksom för att se om han kom ihåg dem.

”Titta mamma, jag är högst upp!”

Ettan tyckte inte att det var lika fantastiskt. Fast han fick å andra sidan cykla med Fredrik, så han var lite nöjd ändå.

Ettan ”leker”.

Barnen verkar ha återhämtat sig till största delen från förkylningen som Ettan tog hem i mitten på förra veckan, så nu är det jag och Fredrik som känner oss sjuka. Men det är ju som vanligt, bara att bita ihop och ta sig genom dagarna. Och SÅ illa är det nu inte.

Fastan inleds här på Cypern idag. Ettan blev förskräckt när jag sa att det innebär att man inte får äta kött, mejeriprodukter och ägg på 40 dagar, och sa att det GÅR INTE. Tur för honom att vi inte ägnar oss åt fasta, då. Det traditionella sättet att fira dagen är att samla släkt och vänner på picknick, antingen i naturen eller vid havet, men i år har antalet personer begränsats till 6, som ska bära munskydd. Dessutom är ju som sagt jag och Fredrik förkylda, så vi avstod firandet idag. Man kan ju ha picknick vid havet någon annan dag.

Lyxfrukost

I takt med att våren och ljuset gör sitt intåg här igen så känner jag att orken och inspirationen också ökar. Så är det väl varje år, men kanske känns det mer i år efter det gångna årets knasigheter. En av mina bästa grenar är att göra lyxiga helgfrukostar. Jag gör det inte jätteofta, och speciellt nu när jag och Fredrik äter mindre kolhydrater än vanligt har det blivit ännu mer sällan, men när jag gör det känns det som om hela dagen och helgen blir bättre. Hm, nu när jag tänker efter kanske jag skulle ta och göra det oftare…

Nåväl, i helgen var det dags. Jag har sneglat på ett recept på Bougatsa länge, och nu blev det faktiskt av! Jag och Tvåan gjorde fyllningen i lördags kväll, och på söndagsmorgonen gick vi upp och lade ihop själva pajen. Mycket penslande med smör blev det! När de andra två kom upp ur sängen var det hela färdigt att äta. Och som det åts! Så mycket att det faktiskt inte blev några bilder tagna. Men såhär ser det ut enligt receptmakerskan.

Bougatsa, betydligt prydligare skuren och serverad än vad jag lyckades med. Bilden har jag lånat av Zeina.

Tvåan ville mest ha fyllningen, och deklarerade glatt att han tycker om gröt. Det passade Fredrik bra, för han åt gärna den frasiga och smöriga filodegen.

Jag gjorde en halv sats, och den gick åt till frukost till oss. Det visade sig sen att det blev ledsna miner vid lunchtid, eftersom ingen av oss var hungrig. Så vi skippade lunch och åt istället ett sent mellanmål på eftermiddagen. En stabil frukost, alltså!

Och trots att alla tyckte det var väldigt gott så får jag tydligen inte lov att göra det fler gånger, för vi blev så himla mätta av det. Vi får väl se om jag lyder order eller inte…

Pizzabullar och flyttkartonger

Efter några dagar utan ork fick jag ett ordentligt ryck i helgen. Ettan behöver ju mat till sin lunchlåda varje dag, och eftersom vi hade ett öppnat paket self-raising flour (alltså mjöl med bakpulver) så tänkte jag passa på att använda upp det. Jag har funderat på pizzabullar ett tag, och nu var det dags. Jag använde det här receptet, fast hoppade över bakpulvret eftersom det redan fanns i mjölet. Resultatet blev klart godkänt av de två testätarna som fick dem till mellis. Nu ska vi bara se om de funkar i lunchlådan också, trots att de inte är nybakade då. Jag har stora förhoppningar eftersom de var extremt lätta att göra, är lätta att variera och gör vardagsmorgnarna lite lugnare.

Pizzabullar på enklast möjliga sätt.

Medan jag bakade, Ettan gjorde läxan och Tvåan sov och rantade runt och gjorde saker han inte fick så passade Fredrik på att packa upp lite flyttkartonger. Jag hade nämligen önskat mig att få upp de ordentliga kuddarna till soff-piff, och antagligen blev han inspirerade när han ändå letade unt bland flyttlådorna. Vi har en förvånansvärt stor mängd ouppackade lådor, trots att vi har bott i huset i ett drygt år. Fast vi har förstås haft en hel del andra saker att ta tag i och röja med. Nu när vi packar upp saker är det lättare att bestämma sig för att de faktiskt kan slängas, eftersom de i många fall har varit nedpackade i tre år utan att vara speciellt saknade.

Bland sakerna som packades upp fanns bland annat en John Blund-tavla från när jag var liten. Tvåan fick den inhängd på sitt rum, och blev jätteglad. När jag berättade att det var John Blund och frågade om han visste vad John Blund gör, så konstaterade Tvåan att ”han äter spaghetti”. Och det stämmer ju. Fredrik fortsatte på samma spår genom att bestämma att John Blund också har pommes frites i mössan.

John Blund, som tydligen borde jobba lite på sitt bordsskick, enligt min familj.

Ett eget kök

Tvåan är gärna med när jag lagar mat. Han står på pallen vid köksbänken och tittar på, eller så hackar vi saker tillsammans. Det senaste är att han har börjat skala morötter själv, så snart kanske vi är två om matlagningen här, på riktigt.

Han har den senaste tiden varit ganska ointresserad av sina leksaker (som ligger i vardagsrummet) och istället ägnat sig åt att undersöka det mesta i storebrors rum. När det blev lite för närgångna undersökningar och sakerna som undersöktes var lite för ömtåliga för att hanteras av en tvååring bestämde vi oss för att det var dags att uppgradera leksaksutbudet i vardagsrummet.

Alltså tog vi fram leksaksmaten och matlagningsredskapen vi hade sparat sedan Ettan var liten. Stor succé! Så stor att Tvåan raskt lade ingredienser i kastrullerna och satte in dem i (den riktiga) ugnen. Hoppla. Tänkte inte på det.

Fredrik fick då lite snabbt leta fram och montera leksaksköket också. Han hittade allt utom hyllplanen, men det verkar gå bra att leka med det ändå. Nu lagas det mat av hjärtans lust, både ugnsstekta korvar (jengaklossar) och pizza serveras. På kvällarna innan Tvåan somnar berättar han att han ska göra pizza imorgon, och på morgonen innan vi har gått upp undrar han om det är morgon och när det är det ska han gå upp och göra pizza.

Tvåans kök. Inklusive alla leksakerna som behövs när det ska användas.

Storebror är förstås också intresserad och leker lite ibland han också. Fast han tramsar mest med själva köket och bollar med ingredienserna.

Ljudillustration: Variera ”I see you”, ”hoho” och massor med fniss.

Det är fint att se att Tvåan tycker så mycket om köket, och vem vet, kanske blir det en kock av honom i framtiden.

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag är ingen stor dag hos oss, men jag bestämde mig ändå för att överraska barnen med specialfrukost i söndags. Jag och Tvåan gick upp först som vanligt, gjorde kaffe och började förbereda. Jag skulle nämligen göra fattiga riddare i form av hjärtan till barnen! Fattiga riddare är en höjdarfrukost tycker vi allihop, men nu var det väldigt länge sedan det serverades. Alltså var nu ett perfekt tillfälle.

Precis lagom till att jag hade börjat stansa ut hjärtan ur brödskivorna så kom Ettan upp. Han tog över stansandet, ivrigt påhejad av lillebror. Jag stekte sen två rejäla laddningar, och som de åt, barnen! Den stora högen med hjärtan försvann rekordsnabbt.

En stekpanna med hjärtan.

Fredrik fick sovmorgon, och när han kom upp stekte jag brödet som blev kvar efter stansningen till oss. Inte lika skojigt kanske, men ändå gott. Och troligen var det så att sovmorgonen var värd några hjärtan, den med.

Mitt hjärta, och fattiga riddare.

Jag då? Jo, jag fick först en lugn och mysig frukost med barnen, och sen en med Fredrik. Det tyckte jag var ett bra sätt att fira på.

Fettisdag

Givetvis firar vi fettisdagen med semlor. Jag och Tvåan bakade bullarna (efter Roy Fares recept) när Ettan var i skolan, och så lade jag ihop dem precis innan vi skulle äta dem. Som vanligt när jag bakar efter Roy Fares recept så blir det väldigt gott och bra och det blev ett väldigt uppskattat mellis. Jag gjorde en halv sats och bakade ut den till 8 bullar. Det blev precis perfekt för oss, och mandelmassan som var över efter julgodis och prinsesstårta tog också slut.

Semlor in the making. Snyggt lila mandelmassa.

Barnen var mycket taggade på semlor, kanske mest Tvåan som följde hela bakningen från första parkett.

Ettan, med bästa fotominen.

När semlan väl kom på tallriken så visade det sig att Tvåan, på tvååringars vis, började med att dekonstruera semlan till dess beståndsdelar. Sen åt han dem var för sig och tyckte att det var gott så.

Semla i beståndsdelar.

Nackdelen med semmel-mellis är att man inte direkt är hungrig när det är middagsdags… Fast det kanske kan få vara så, en dag om året.

Ytterligare en vecka och taggbuskar

Så blev det helg även den här veckan. Som vanligt undrar jag lite vart tiden tar vägen, för hur kan det ha gått en hel vecka till? Det känns ju inte direkt som om jag har hunnit med något. Fast det kanske beror mest på att mina dagar är lika varann och att jag inte producerar något mer än en tänkande och fungerande människa av en tvååring. Men snart nog blir det väl dags för mig att utföra annat arbete, så jag ska försöka ta till vara på tiden som är nu. Även om det fortfarande känns jobbigt att inte producera ”något riktigt”.

Vi har ju fortfarande lockdown här, och måste få tillstånd via sms för att gå utanför tomten, så vi håller oss till promenader i närområdet när vi behöver se något annat än trädgården och huset. Ibland kan det vara ett äventyr att slänga glas. Åtminstone om man är två år. Åttaåringen tycker att det är betydligt mindre spännande och stånkar mer när vi tvingar ut honom och hans lillebror.

I trådgården har vi bestämt oss för att försöka bli av med taggbuskarna som växer runt hela vår tomt. Buskarna har riktigt elaka taggar, som gör ont långt efter själva sticket. Vad vi ska ha istället vet vi inte, men vi börjar med att ta bort dem. Det är en perfekt kvälls- och helgaktivitet, eftersom det är utomhus och kan göras i små etapper.

Alla hjälper till. Karin inspekterar så att arbetet görs ordentligt.

Ett av de enorma buskagen hängde ner över ett av citrusträden, och det var egentligen det som triggade hela borttagningen. Jag bad Fredrik om hjälp med just det buskaget, och det fick till följd att han fick upp ögonen dels för hur taggigt det är och dels hur mycket vi har. Och vips, så var det mycket mer han ville få bort. Och jag har förstås inget emot det, jag kan lätt använda den platsen till andra växter.

Här sågas originalbusken ned. Citrusträden i förgrunden.