Crazy Cat Lady

Jag har varit ute och plockat en katt. Jag et, det låter konstigt, men då får man förstå att här på Cypern finns det gott om vilda katter (och hundar, för all del). För många är ”ha katt” detsamma som att ställa ut kattmat och i övrigt låta katterna vara katter. Möjligen klappar man dem ibland också. Alltså ungefär som vi ”har” Nisse och Karlsson.

Men, åter till kattplockningen. Häromdagen när jag och Tvåan gick till lekplatsen kom det ut en hel hög kattungar från ett av husen vi passerade. Givetvis stannade vi och klappade dem. Den modigaste av dem kom genast fram och ville ha gos, och när vi sedan gick vidare följde den efter oss. Det fortsatte den med hela vägen till lekplatsen, som är ungefär en kilometer bort från huset där den verkade bo.

Klappning av kattunge.

Väl på lekplatsen smet den iväg. När vi kom dit igen några dagar senare kom den fram och ville ha mer gos och verkade känna igen oss. Återigen smet den iväg, men här började jag fundera på om det inte var så att den skulle kunna få komma och bo hos oss istället.

Den lilla, lilla katten som piper istället för att jama.

Sagt och gjort, efter lite letande hittade jag den igen, och så snart den såg mig kom den framtrippande och sökte gos. Så jag plockade med mig den hem, helt enkelt.

Lillkatten, nyplockad.

Nisse och Karlsson såg förstås inte på nykomlingen med blida ögon, utan nu ägnar de sig åt att upprätta en korrekt hierarki. Det betyder att de äldre herrarna ger sig på den lilla nykomlingen så snart de ser den. Lillkatten är dock ingen man trampar på ostraffat så han morrar, fräser och jamar argt så snart de andra närmar sig. Om några dagar tror jag kanske att det kommer lugna ner sig, för mellan varven av utbrott och slagsmål verkar åtminstone Karlsson, som är flockledare, vara lite nyfiken och sniffar på nykomlingen.

Ny vecka, som redan är slut

Tvåan var hemma med prickar hela förra veckan, medan Ettan kom iväg till skolan i torsdags efter att ha frisknat till efter sin förkylning. Jag i min tur klarade mig inte helt och hållet den här gången, utan fick Ettans förkylning i torsdags så vi kan säga att antalet sjuklingar i hemmet har varit konstant i en dryg vecka.

I måndags gjorde vi ett försök att få iväg även Tvåan till skolan, men se det tyckte hans doktor inte riktigt var läge. Istället fick vi vänta till igår, allt enligt instruktioner. Nåja, vi fick åtminstone ett friskintyg som gällde från igår, så vi behöver i alla fall inte åka tillbaka till doktorn igen utan kunde lämna båda barnen samtidigt.

En av fördelarna med att Tvåan fick vänta till igår med att gå tillbaka till skolan var att han faktiskt ville gå till skolan igår morse. Annars är det lite si och så med det önskemålet. Antagligen beror det mest på att han fortfarande är lite ovan vid att vara utan flocken så lång tid, så jag tror att det kommer vända så snart han börjar känna att fröknarna och barnen är en del av en annan flock.

Min förkylning verkar ha varit av det lindrigare slaget, oväntat nog. Jag har inte legat utslagen än, och jag hoppas att det fortsätter så. De senaste dagarna har jag till och med känt mig lite friskare redan. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta avta så jag kan börja springa igen.

I morgon är det helgdag här, eftersom Cypern firar sin självständighetsdag den 1 oktober. Oklart om det blir någon militärparad i år, och vi ska åtminstone inte åka till Nicosia för att titta på den i så fall.

Sjukstuga

Nej, det var förstås inte bara en dags feber som drabbade Tvåan. I lördags fick han prickar över hela kroppen och i söndags gissade vi på att det var höstblåsor han drabbats av. Måndagens läkarbesök bekräftade det, och vi fick order på att hålla oss hemma under veckan.

Tvåan verkar inte speciellt medtagen av det hela, och det verkar inte heller som om utslagen kliar speciellt mycket. Någon mer feber har han inte heller haft. Istället är han pigg och vill hitta på en massa saker som vi får säga nej till, eftersom det trots allt är lite smittsamt.

Ettan å sin sida klarade sig hela första veckan i skolan, men i söndags började han hosta lite och det blev värre under måndagen. Dock har han hittills sluppit feber. Alltså ingen skola för honom heller på några dagar. Även den tredje herren i familjen, Fredrik, har känt sig lite halvrisig ett tag, så han var inte förvånad när han också kände sig lite sämre i måndags.

Så nu väntar vi väl på att jag ska drabbas också, och åka på en riktig dunderförkylning à la mansförkylning deluxe. Av mig och Fredrik brukar det vara jag som blir (eller känner mig?) sjukast, så jag har mina misstankar om vad som komma skall. Men jag håller tummarna för att jag klarar av att hålla ut tills åtminstone Fredrik är lite mer på banan, annars blir det onödigt jobbigt tror jag.

Den minste sjuklingen.

På’t igen

När Tvåan klättrade ur sängen och sprang till dörren i morse misstänkte jag att febern hade gått över under natten. Och mycket riktigt, den nyinförskaffade örontermometern visade grönt på hela familjen vid morgonmätningen. Alltså var det skoldags igen.

Men vid grinden stötte vi på patrull. Informationen som skickats ut var inte helt korrekt, utan ett friskintyg krävdes redan från dag 1, och inte efter två dagars frånvaro som vi läst oss till. Vi lämnade in Ettan och åkte sen till barnens läkares mottagning och satte oss att vänta på att han skulle öppna någon timme senare.

Redan efter några minuter dök dock läkaren upp utanför glasdörrarna, med frukostpåse i handen (antagligen bor han bredvid mottagningen) och påpekade att han inte öppnade förrän en timme senare. Vi sa att vi visste det, men att vi väntade. Efter att ha lämnat in frukosten hemma så kom doktorn tillbaka efter bara ett par minuter och tog med oss in i undersökningsrummet och skrev sedan ett friskintyg och vi kunde åka tillbaka till skolan och släppa in Tvåan på gården där hans klasskamrater var ute och åkte rutschkana.

Så kan det också gå till, alltså.

Eftermiddagsaktivitet.

Idag på kvällen skickade skolan hur många bilder som helst till oss, och det ser minsann ut som om Tvåan har varit med på en massa grejer och hunnit med en hel del pyssel redan. Inte verkar han vara blyg för kameran heller. Och kanske viktigast av allt för mig och Fredrik: han ser inte ut att ha varit ledsen hela tiden heller. Det blir nog bra det här!

Tre dagar…

Tre dagar tog det innan vi blev inringda för att hämta ett febrigt barn. Det gränsar ju nästan till parodi det här. Nu får vi igen för att vi har haft Tvåan hemma så länge, liksom. Idag vid nio-tiden ringde skolan till Fredrik och sa att Tvåan hade feber och bad oss hämta honom.

Det stackars barnet verkade faktiskt vara lite sjukt när vi hämtade honom, och sedan vi kom hem så har han varit mer eller mindre utslagen av feber. När Ettan kom hem efter skolan så piggnade sjuklingen faktiskt till lite, och satt upp en stund och både åt och drack innan han slocknade på soffan igen.

När vi åt middag kom han återigen upp, Tvåan, och satt med och åt en del fryst majs. Efter maten återvände han till soffan, tramsade han lite med sin bror och sen fick han hjälp med att ordna till inför natten… Oklart var det är meningen att jag ska få plats. Men vi har först¨ås soffkuddar som jag kan lägga på golvet nedanför soffan. Vi får se, som vanligt.

Sjuklingen, med allt som behövs för natten. Utom plats för mamman, då förstås.

Husmorsbestyr under kattövervakning

Redan efter tre skoldagar kände jag att det var lite enahanda att packa två lunchlådor med exakt samma innehåll som tidigare dagar. Barnen verkar dock inte bli uttråkade lika snabbt som jag, men jag tänkte ändå att det var dags att ta tag i något slags matlådeprojekt. Jag har ju försökt tidigare, med lite varierande framgång. Men någon gång tänker jag att det kommer bli en succé som kan underlätta morgonbestyren något.

Idag har jag alltså gjort vad som känns som tusentals piroger, även om det i verkligheten egentligen bara var 32 stycken. Hela processen med rulla, kavla, lägga på fyllning, vika ihop och fästa med gaffel är bara så trist! Jag gillar att laga mat, men den repetitiva delen av det är verkligen ingen höjdare. Vi får hoppas att pirogerna faller barnen i smaken nu, bara.

Rulla, rulla liten bulla…
Fem klara. Nu börjar det bli trist.

Jag fyllde dem med en helt vanlig, ganska torr köttfärssås och lite riven cheddar. Inget fancy, men förhoppningsvis barnvänligt. Katterna tyckte i alla fall att det luktade fantastiskt spännande från köket, och var mycket uppmärksamma. Nisse övade sig på lustiga sittställningar när han inte fick lov att komma in i köket.

En uppmärksam katt i förgrunden och en akrobatisk i bakgrunden.

Köttfärsen räckte inte till de tre sista, så de fick en lite ad hoc-fyllning bestående av salami och riven ost istället.

Färdiggräddade läckerheter.

Första dagen i skolan

Sommarlovet har varit långt och härligt, men de senaste veckorna har också inneburit en del längtan efter att skolan ska börja igen. Ettan längtar efter kompisar, och Tvåan tycker det ska bli spännande att börja skolan som vi har pratat så mycket om. Jag och Fredrik längtar nog också lite efter att få tid till arbete och till att tänka vuxentankar utan att bli avbruten varannan sekund.

Så blev det då äntligen dags. Så fort han vaknade och gick ur sängen rusade Tvåan ut ur sitt rum och berättade för Fredrik ”Idag ska jag till skolan!”, och det stämde ju. Vi stoppade i barnen och oss själva frukost och alla satt i bilen en minut efter utsatt tid.

Mina stora, stora barn!

Den första utmaningen kom när vi skulle gå från den parkerade bilen till skolan. Givetvis skulle Tvåan bära sin egen skolväska på ryggen. ”Den är tung, mamma!”. Promenaden blev lite vinglig, eftersom Tvåan fick parera den ändrade tyngdpunkten.

Skolbarn med skolväska.

När vi kom till skolgrinden var Tvåan lite blyg och vågade inte ta emot handspriten som han erbjöds första gången. När jag hade visat att det gick bra så vågade han försöka, och fick mycket beröm av kvinnan vid grinden.

Väl inne i klassrummet började han snabbt leka med grejerna som fanns där och pratade kontinuerligt med en av fröknarna, på svenska. Inskolning är tydligen inte ett koncept som används i någon större utsträckning här, och framför allt inte nu under pandemin, så när rektorn hade hållit sitt tal och Ettan hade gått iväg till sitt klassrum vinkade vi lite till Tvåan, och så gick vi. Det tog drygt två timmar innan vi blev inringda, och då hjälpte en napp och lite prat med pappa. Tvåan och Fredrik kom överens om att Tvåan skulle stanna ett tag till, och så gick Fredrik igen. Resten av dagen gick fint, och Tvåan hade sett till att göra sig förstådd trots språkförbistringen. Tydligen hade han lärt sig lite engelska också, för till mellis hemma ville han ha ”banana” istället för banan. Jag är så lättad att första dagen verkar ha gått bra och att han har trivts!

Ettan var också nöjd med sin första dag, även om de tydligen inte hade lärt sig något.

Familjetradition: hyllsystem

Så snart vi började packa upp våra saker i vårt hus upptäckte vi att vi har väldigt mycket böcker. Eller ja, det var förstås inte någon överraskning egentligen, vi vet ju hur mycket vi packade ner. De senaste åren har vi packat våra bokhyllor fulla, och sedan fyllt på ännu lite mer, med resultat att det både såg stökigt ut och böckerna inte riktigt fick plats nu när vi packade upp allihop.

En av de väldigt fulla bokhyllorna. Det står ytterligare en till höger i bild, plus en till vänster bakom fotografen.

Jag funderade lite, och insåg då att jag och Fredrik har haft hyllsystem till våra böcker i alla våra gemensamma boende. Och varför ändra på ett vinnande koncept? Det skulle ju dessutom ge oss några extra hyllmeter ovanför soffan.

Sagt och gjort. Hyllplan, konsoler och skenor införskaffades och så vidtog det stora mät- och borrarbetet.

Mästermätaren in action.

Barnen anpassade sig till de rådande omständigheterna.

Barn med kåpor.

Innan vi kunde börja med själva hyllorna fick vi förstås packa ur alla böckerna ur bokhyllan Billy som stod där, och flytta undan den. Eftersom det bara rörde sig om ett smärre jobb som skulle vara klart på en dag eller så, placerades böckerna på köksbänken.

Innehållet från bokhyllan.

Nu tog det förstås inte riktigt så kort tid som vi hade hoppats, eftersom vi ju bor ihop med två barn som behöver underhållas och rastas med jämna mellanrum och som inte alls tycker att det viktigaste i världen är att göra klart en hyllsystem. Men några dagar senare så var det klart. Nästan. För vi saknade ju en konsol. Den visade sig som tur var faktiskt finnas på ett varuhus i Limassol, så efter mindre än en vecka på köksbänken fick böckerna flytta tillbaka in i vardagsrummet.

Hyllsystem, check.

Inte nog med att vi fick väldigt många fler hyllmeter att ställa böcker på, det blev också mycket hemtrevligare och kändes mer ombonat i vardagsrummet. Vi har ännu inte fyllt alla hyllorna med böcker heller, så jag planerar lite i hemlighet att skaffa något slags prydnader att bryta upp bokraderna med och göra det hela lite luftigare. Någon snygg vas, kanske?

Över soffan ska det hängas tavlor, men jag har inte riktigt kommit i mål med vilka. Får återkomma om det.

Klädsim och kranbil

Visst var det oundvikligt, så kanske ska vi vara nöjda med att det ändå tog över ett år innan det hände? Givetvis kommer barnen att bada i poolen med kläderna på. Jag och Fredrik höll på med något utanför källaren och barnen skulle ”vara med”. Det visade sig att det betydde ”vi ska springa runt vid poolen”, vilket övergick till ”leka på pooltrappan med fötterna i vattnet” och sedan var det ju färdigt, kan man säga. Jag och Fredrik förstod förstås tidigt vart det barkade, och när badet var ett faktum satte vi helt enkelt puffar på Tvåan och lät Ettan prova på klädsim.

Klädbadarna.

Det är inte bara bad som dagarna fylls med. Vi har även tillgång till stora maskiner på nära håll. En dag var det inte mindre än två vattenläckor som skulle lagas av vår kommunala handyman. För att komma åt rören hjälper en grävmaskin till, så det är många intressanta grejer samtidigt. Fredrik och Tvåan var på miniutflykt en lång, lång stund och på slutet fick de sällskap av mig och Ettan också. Fredrik passade på att förklara hur grävmaskinens hydraulsystem fungerar för Ettan, och Tvåan berättade för mig om hur man lagar vattenrör.

Det byggs en massa nya hus i närheten, och här använder man betong till det. En dag såg vi en jättekran från balkongen, så givetvis var vi tvungna att gå den byggplatsen och titta närmare. Det var en betongbil och en bil med själva kranen. Ettan konstaterade att betongtrumman snurrade när de sprutade ut betongen. Fast kanske mest spännande var det när den enorma kranen skulle fällas ihop.

Den jättestora betongkranen och ett fascinerat barn.

Pizzaugnspremiär

Under våren har vi haft ett projekt hemma. Fredrik och Ettan har byggt en pizzaugn. Eller ja, det var kanske lite för svårt för Ettan, så han tappade sugen nästan genast och Fredrik fick slutföra projektet på egen hand. Ett av de allra svåraste momenten var att vänta på att bruket skulle härda så vi faktiskt kunde använda ugnen, när allt var färdigmurat och putsat.

Men efter ett par veckor så var det då äntligen dags för pizzapremiär!

Pizzasten, nyinförskaffad.

Vi eldade i ugnen, degen jäste som den skulle och farfar fick den stora äran att kavla ut småpizzorna. Hans erfarenhet av tunnbrödsbak kom väl till pass och jag kan inte annat än hoppas att jag kan få till en lika bra teknik framöver. Eller kanske det blir Tvåan som blir familjens kavlingsexpert?

Farfar kavlar och Tvåan lär sig.

Ettan fick första tjing, för et var ju ursprungligen hans bygge, och pizzan lastades in i ugnen.

Inskyffling av pizza i ugnen. Inte alldeles lätt första gången.

…och där blev den kvar sen. För det var ju tydligen inte varmt nog. Jag tror att det tog 20 minuter åtminstone för den enda pizzan. Vi fick alltså köra en backupplan med den vanliga ugnen också.

Men när den väl var klar var den väldigt god!

Ettan med premiärpizzan. Han var rätt hungrig här.

Även övriga pizzor blev väldigt goda. Och nu har vi ju kvar att få till den där perfekta gräddningen också, så vi lär äta en del pizza framöver. Inte för att det stör någon i den här familjen, dock… Första åtgärden blir att elda rätt mycket mer än vi gjorde den här gången. Fortsatta rapporter kommer troligtvis.