Idag tog Fredrik med sig barnen ut på en biltur till stan. Det skulle nämligen förberedas inför morgondagens skolavslutning. Eftersom Tvåan är mycket intresserad av att åka bil (eventuellt eftersom han tror att det också innebär ”köpa glass”) så fick han också åka med.
Under tiden stannade jag hemma och fortsatte montera ihop köksdelar. Ja, och så passade jag på att fixa en överraskning till de andra tre. Efter lunchen idag undrade nämligen Fredrik om vi hade några kanelbullar, eftersom han hade fantiserat om det. Det hade vi inte. Då. Men nu när jag var ensam i huset så drog jag igång ett snabbak. Som tur var hann jag precis ta ut bullarna ur ugnen innan resten av familjen kom hem. Och nog blev de överraskade allt! Förutom jättegoda bullar var det också bra att jag insåg hur enkelt det faktiskt är att slänga ihop en sats kanelbullar om bara allting finns hemma (och inga barn lägger sig i). Det kan nog hända att det blir spontanbullar fler gånger.
Kanelbullarna innan besöket i ugnen.
Efter fikat visade det sig att vi har fått en liten konstnär i familjen. Tvåan har upptäckt att han kan nå kritorna genom att ställa sig på armstödet till soffan. Jag tyckte inte det var så bra att han gick omkring med kritorna, utan jag satte honom vid bordet och gav honom papper. Fredrik fick supporta med att hålla pappret still och påminna om att inte rita på bordet. De olika kritorna undersöktes, och vissa kunde man till och med sätta på fingret. Det var dock inte så lätt att måla med kritan på lillfingret.
Stor koncentration.
De senaste dagarna har Ettan fått vara med när jag nattar Tvåan. Ettan ligger bredvid i sängen och lyssnar på sagan, och blundar sedan tills Tvåan har somnat. Det har funkat bra för båda barnen, och idag somnade Ettan samtidigt. Så nu ligger de båda och snusar i Tvåans säng. Rart. Och också spännande att se vad som händer när Tvåan vaknar till och hojtar efter mamma.
Efter många veckors väntan så var det äntligen dags! Ettan fick håret klippt. Eftersom han har hår som är tjockt som päls så har han behövt klippas länge. Men frisörerna stängde under karantänen, och öppnade inte förrän i början av månaden, och då var vi mitt i köksrenoveringen. Men nu, så. Jag ringde och bokade en tid hos en frisörska i den närmaste staden. Hon kunde dock ingen engelska, så hon fick be någon tolka. Trots detta lyckades både Ettan och pappan få frisyrer de var nöjda med.
Ettan, mycket nöjd.
På plats bestämde Fredrik att det var dags för Tvåan att få livets första hårklippning. En tid bokades till dagen efter. Det frisörbesöket inleddes med att Ettan, som var med, fick tuppkammen fixad av frisörskan. Därefter undrade om hon Tvåan var en pojke eller en flicka. När detta väl hade etablerats gick resten bra. Det verkade det som om Tvåan tyckte att det var ganska skönt att bli pillad i håret, för han satt stilla och lät frisören göra sitt jobb ifred. Fredrik hade med en egen sax och några papper till honom, och när de inte var så intressanta längre så fanns det ju både spännande tuber och roliga sprejflaskor att greja med.
Klippning pågår.
Tvenne herrar med nya frisyrer. Undrar vilka de är?
Jag behöver också klippa mig, men jag tror kanske att jag behöver en engelsktalande frisör. Eller så vågar jag språnget med den här. Herrarna var ju nöjda, trots att de inte kunde prata så mycket med henne. Jag behöver väl bara ta reda på några väl valda fraser.
Jaha, då var det måndag igen. Veckorna bara flyger förbi, känns det som. Idag var vi på återbesök på sjukhuset för att kolla Tvåans finger. Det gick bra, och nu låter läkaren säker på att fingertoppen kommer klara sig. Varje gång får jag också förmaningar om att vi fortfarande måste vara försiktiga med fingret. Det är lite som om läkarna aldrig har träffat tvååringar… Jag har idag också, liksom av en slump, fått reda på vad Tvåans behandlande läkare heter. Jag upplever samma sak här som på Malta, både när Tvåan föddes och när han blev inlagd över nyår, att det liksom inte är någon som berättar för föräldrarna exakt vad som har hänt och hur de har tänkt sig reparera det hela och vad de ser för framtidsutsikter. Idag tittade doktorn förvånat på mig, som om jag var lite dum, när jag frågade om Tvåans fingerben hade gått av, och svarade att ja, det hade det. Fingertoppen satt bara fast i en liten bit vävnad när Tvåan kom in. Och visst, jag och Fredrik hade bytts av under väntan på operation så vi kanske inte hade utbytt all information vi hade fått, men jag kollade med Fredrik, och han hade inte heller fått den informationen. Nåja. Nu vet vi. Och kan förbereda oss för nästa sjukhusbesök genom att skriva ner alla frågor vi kan tänkas ha.
Något helt annat: I helgen som gick lagade ju jag och Ettan mat ur Butlers kokbok om grekiska kök. Inte bara blev både kycklingen och pastagratängen helt fantastiskt goda, utan det känns också som om jag har fått lite mer sug efter matlagning igen. Och det kan ju vara lämpligt eftersom det är jag som står för hushållets utfordring. Som en bonus verkar det som om Ettan tycker att det är roligt att laga mat. Tvåan är superintresserad av allt som händer i köket och kräver att få vara med och titta, så Fredrik blir alldeles trött i armarna av att stå och hålla honom i famnen.
Renoveringen av köket går långsammare nu när vi har fungerande matlagningsmöjligheter och rinnande vatten igen. Paniken har avtagit, kan man säga. Men nu är det inte så många krångliga moment kvar, och det betyder också att det inte är långt kvar innan vi faktiskt har ett renoverat, färdigt kök. Jag längtar, och det gör resten av familjen också. Ettan längtar framför allt efter at kunna äta inne igen, för han tycker det är för mycket sol på utematbordet på kvällen. Jag tycker däremot att det är ganska skönt. 05.45 kan det däremot vara lite svalt, innan solen har nått upp över bergen.
Eller ja, en vanlig lördag mitt i renoveringskaoset som vi också kan kalla den. Fredrik har fixat med köket och jag har fixat med barn. Vi inledde morgonen med att ta en promenad på en kilometer. Jag blev imponerad av att Tvåan traskade på utan gnäll, trots att han ville vara barfota på grusvägen. Kanske var det lördagsgodiset som delades ut med jämna mellanrum som hjälpte motivationen. Eller så gillar han helt enkelt att vara ute och se sig omkring.
En sneak peek på köksrenoveringen. Vi har kommit några steg längre nu.
För att det skulle hända något på eftermiddagen också hetsade jag Ettan att laga middag åt oss. Jag hade sett till att ha allt som behövdes för Carl Butlers grekiska söndagskyckling hemma, så det fick det bli. Fast det visade sig vara lite läskigt att hantera en hel kyckling, speciellt när inkråmet låg i magen på den. Med lite pepp och hjälp gick det bra ändå. När vi hade lagt på grönsakerna utbrast Ettan besviket ”Men det såg mycket godare ut på bilden!”. Fast när han väl satte sig till bords och åt så var det supergott!
Två engagerade ätare.
Det här såg alltså inte alls lika gott ut som bilden på den färdiga rätten i kokboken. Ettan blev överraskad när vi berättade att det är för att det är fusk i böcker, på teve och på Youtube.
Eftersom vi fortfarande har en del kvar att göra med köksrenoveringen fick den gamla ugnen tjänstgöra för dagens middag också. Och det går ju bra, eftersom vädret här tillåter det. Men det ska ju förstås bli fint att kunna använda ugnen inne.
Uteköket. Fast nu vi regnsäkrat det och ställt det precis utanför ytterdörren.
Man kan fira midsommar på Cypern också har vi konstaterat idag. Jag och Ettan inledde med ett parti kort innan vi blev störda av Tvåan som valde att avsluta sin förmiddagssovning lite i förtid.
Korthajen. Han verkar ha bra kort på handen.
Vid senaste IKEA-besöket upptäckte vi till vår stora glädje att de säljer sill. Inlagd, matjes och senapssill hade de, så vi bunkrade inför midsommar. I mataffären hittade Fredrik idag nypotatis, så vi fick en riktigt midsommarlunch. Vi hade dock ingen snaps, utan höll till godo med ouzo.
Komplett midsommarlunch.
Efterrätten var citron-jello eftersom Ettan hade bestämt att det skulle köpas när han var med i affären häromdagen. Den tog, till allas förtvivlan, nästan ett dygn på sig att stelna till rätt konsistens, men idag var den perfekt. Efter två skedar konstaterade Ettan att han inte gillade det. Inte jätteoväntat för mig och Fredrik. Tvåan däremot, han proppade verkligen i sig med stort nöje.
Stor koncentration, pga ”kan selv”!
Den grillade middagen höll på att gå förlorad när chipsätandet inleddes alldeles för sent. Alla var dessutom nästan fortfarande mätta från sillunchen, men vi fick ju bita ihop. Så vi grillade grisskivor och serverade med vattenmelon- och fetaostsallad, resterna av nypotatisen med gräslök, dill, persilja och kapris och en enkel tomatsallad med lite rödlök. Alla blev proppmätta.
Vi passade på att instifta en ny midsommartradition också: badbilden. Tänk, va! Ibland är det fortfarande så att jag får nypa mig lite i armen för att förstå att det är på riktigt som jag bor på ett ställe där man inte behöver oroa sig för midsommarvädret och att vi har en alldeles egen pool.
Poolbad.
Nu sitter jag på min balkong och lyssnar på Midsommarkonsert från Mollösund och njuter av det sista ljuset som försvinner bakom bergen i fjärran. Livet är inte så illa ändå, trots att jag saknar familjen i Sverige. Glad midsommar allihop!
Jag läste om Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq. Boken skrevs redan 1998, och jag har haft den i min bokhylla sedan 2001. Jag måste ha tyckt om den när jag läste den senast eftersom den har fått följa med i en massa flyttar. Men eftersom jag har ganska dåligt minne för både böcker och filmer så var det spännande att läsa den igen, och det kändes som första gången.
Elementarpartiklarna handlar om två halvbröder. Båda lämnas av sina föräldrar och uppfostras av sina farmödrar, men de utvecklas i helt olika riktningar. En av dem, Michel, blir en känslokall, men framstående forskare inom genetik medan den andre, Bruno, är en kvinnojägare och jobbar som gymnasielärare och författare. De båda bröderna hamnar av en slump i samma gymnasieskola och kommer att ha kontakt under hela sin uppväxt och sina vuxna liv. Trots att de är väldigt olika fortsätter de samtala med varann och trivs med det.
Elementarpartiklarna.
I Elementarpartiklarna får vi genom tillbakablickar uppleva brödernas uppväxt och liv fram till idag. Alltså får vi också en bra bild av det franska samhällets utveckling och liberaliseringen som pågick under den senare delen av 1900-talet. Både Bruno och Michel reflekterar över de nya normerna och vad de har för påverkan på människornas liv.
Språket i boken är rent och avskalat, men berättelsen blandas upp med fakta om genetik, biologi och sociologi. Ibland stör de här inflikningarna rytmen i berättelsen för mig. Utvikningarna om sex och prostitution kan också bli lite tröttsamma och kanske kunde en del av dem utelämnats utan att förståelsen för Brunos karaktär skulle påverkats. Jag tycker dock att boken är klart läsvärd fortfarande, och jag är glad att jag har sparat den. Houllebecqs bild av samhällets utveckling är intressant, och det är en utveckling som har fortsatt och kanske till och med accelererat under åren sedan boken kom ut. Kanske ska jag försöka läsa något av Houllebecqs senare verk, för att se om han har fortsatt reflektera över samhället.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken hos Amazon.se (pocket).
Ja, så låter det dagarna i ända här. Gärna kombinerat med illtjut när någon försöker snabba på det hela genom att hjälpa till lite. Tvåan har alltså under de senaste dagarna kommit in i ”kan slev”-stadiet. Allt, allt, allt är ”kan slev”. Även om han inte alls kan själv. Det händer någon enstaka gång att han inser sina begränsningar och ber om hjälp, men det är bara med de riktigt svåra sakerna som till exempel att öppna skruvkorkar.
Just nu är det dessutom bara mamma som gäller oavsett om det gäller läsning av böcker, tröstning eller nattning, till hela familjens stora frustration. Ettan blir ledsen för att han inte får hjälpa till och Fredrik frustrerad för att han inte kan avlasta mig. Och jag, ja jag får ju helt enkelt hjälpa till när Tvåan vill ha hjälp och trösta när det behövs. Och ta fajten när det är saker som jag definitivt inte tycker att han kan fel. Väntan på att han ”kan slev” delar jag dock med övriga familjen.
En av sakerna vi bråkar lite om är när bandaget på fingret ska läggas om. På sjukhuset vill han inte hjälpa till, men här hemma är det ”kan slev” även på det. Idag fick vi muta honom med paket med kompresser och egna tejpbitar för att vi skulle få lov att lägga nytt bandage på fingret utan hans hjälp. Fingret läker på som det ska, och vi längtar alla efter att slippa bandage. För tvååringar är verkligen jättedåliga på att ha bandage på fingrarna.
”Kan slev” har inte påverkat Tvåans krambehov än. Men ungefär som katter som väljer ut människor som är allergiska mot dem så vill Tvåan kramas vid de mest opraktiska tillfällen. Och är det inte genast tillgång till kramar så blir det illtjut. Populära tillfällen är när mamma ska jobba, eller när Tvåan men ingen annan har ätit klart.
Här försöker en av oss arbeta. Det är jättesvårt att skriva med en tvååring i knät.
Nu när vi är hemma så mycket så blir Ettan naturligtvis uttråkad och trött på alla aktiviteter han är van vid. Det blir också naturligt att han ser mig laga mer mat än han hade gjort annars. För någon vecka sedan undrade han vad vi skulle baka till fika. Jag sa att han kunde välja något ur en av mina bakböcker och baka det.
Efter att ha bläddrat lite och fått lite tips från coachen (mig, alltså), bestämde han sig för att baka muffins. Han fick fri tillgång till köket och jag fanns i närheten när han behövde assistans. Bakningen gick jättebra, och han verkar ha fått blodad tand. Någon dag senare tog han fram boken igen och sa att han ville baka kardemummakaka. Efter det har det också blivit ett par rulltårtor. Detta har fått till följd att vi nu är lite bortskämda med fika, och Tvåan går runt efter lunch och skanderar ”kaka, kaka” och ”baka kaka”.
För några dagar sedan försökte jag utvidga lite från bara bakning till matlagning. Ettan fick en Carl Butler-kokbok att titta i, och jag bad honom kolla efter något som han tyckte såg gott ut. Han hittade flera recept han ville testa, bland annat ett bläckfisk-recept till min stora förtjusning. Fast det första vi kommer laga är grekisk söndagskyckling. Men jag ska verkligen se till att inte tappa bort bläckfiskmiddagen.
Tvåan i sin tur har kommit till ”felv, felv, FELV!”-stadiet. Så nu var det bara att duka fram en egen bordskniv till honom så han kan öva på att skära korven själv. Han är också duktig på att duka fram frukostbrickorna till smörgåsarna och bestick till övriga måltider. Han vill gärna bära fram tallrikar och glasburkar också, trots att jag blir väldigt nervös då eftersom vi har stengolv. Inte för att vi har speciellt dyrt porslin, men det finns inte i varenda butik här på ön.
När det gäller mat är Tvåan ganska äventyrlig och äter det mesta han får på sin tallrik. Han är mycket intresserad när jag lagar mat, och vill gärna stå på pallen bredvid spisen och titta ner i kastruller och grytor. Han provsmakar gärna såser och har lärt sig att känna på skeden med munnen så han vet hur varm den är. Vid matbordet ber han ofta om salt och peppar, och om det serveras andra kryddor eller tillbehör så vill han ha det också. Chiliflingorna var dock för starka, så han fick ta en paus från ätandet innan han fortsatte.
Noggrann kontroll av skärningen, komplett med provsmakning.
Köksrenoveringen, och också vardagslivet, pausades ofrivilligt i förrgår, eftersom vi fick ägna oss åt att testa akutsjukvården här på Cypern. Tvåan var nämligen lite för nyfiken på sågen, vilket resulterade i att en av hans fingertoppar nästan lossnade helt. Det kommer mycket blod ur trasiga barnfingrar, vet jag nu. Vi lastade in oss i bilen och jag körde oss (på vänster sida!) till det närmaste sjukhuset medan Fredrik höll tryckförband på Tvåans finger.
På plats blev Tvåan omplåstrad, och sen fick vi vänta. Tvååringar sövs nämligen om de ska sys, och då behöver de ha tomma magar. Fredrik väntade på sjukhuset med Tvåan medan jag fixade praktiska grejer runt omkring och höll Ettan sällskap. När det närmade sig operation var det sen eftermiddag, och jag räknade ut att det skulle bli åtminstone en sjukhusnatt, så jag och Fredrik byttes av.
Jag tyckte det var väldigt jobbigt att Tvåan skulle sövas, men allt gick förstås bra, och han vaknade som han skulle. Efter en kort vakenstund med läsning av Gittan och Mulle Meck så somnade han igen, eftersom det var sovtid. Natten gick förhållandevis bra, utan några större avbrott och på morgonen blev han mycket nöjd med att få kexfrukost. Jag konstaterade också att han kommer bli en bra make till någon en dag, eftersom han redan är en mästare på att breda ut sig över hela sängen som vi delade på.
Tvåan visar nöjt upp sitt handpaket.
Både jag och Fredrik blev lite överraskade av hur lite Tvåan påverkades. Han verkade inte ha speciellt ont, och var lika nyfiken som vanligt efter omplåstringen. I bilen på väg till sjukhuset pratade han om att det pep, och musiken som spelades. Det han verkade tycka var jobbigast var att det var en massa nya människor som dök upp hela tiden. Infarten han fick i foten tyckte han inte heller riktigt om. Däremot blev Ettan väldigt uppriven vid olyckan. Han tyckte naturligtvis att det var jättehemskt med en massa blod, en gråtande lillebror och föräldrar som var stressade.
Kexfrukost på sjukhuset. Bandaget på foten är för att hålla infarten på plats.
I efterhand kan jag konstatera att vi antagligen gjorde en storstilad entré på sjukhuset. Det var inte jättelätt att hitta det, trots att vi visste att det låg precis bredvid motorvägen. Naturligtvis var vi stressade och oroliga också, så efter att ha vimsat runt i bostadskvarteren runt sjukhuset ett tag och vi faktiskt såg själva byggnaden tog vi den närmaste vägen, vilken var mot enkelriktat. ”Ingen fara, det här är Cypern” sa vi. Det visade sig att det var avfarten från motorvägen vi körde ut på, så jag ställde snabbt bilen på ett streckat område och sedan rusade jag och Fredrik ut mot sjukhuset, Fredrik med en blodig Tvåa i famnen. Sjukhuscafeterian vetter ut mot motorvägen, så när vi kom rusande med ett bylte i famnen efter att ha kört mot enkelriktat var det någon som hoppade över ett räcke och snabbt visade oss vart vi skulle. Han ledde in oss genom ambulansintaget, rakt in på akutmottagningen utan att passera gå, och det kom läkare och hjälpte oss inom en minut. När Fredrik och Tvåan blev omhändertagna rusade jag tillbaka till bilen och Ettan. Han hade fått sällskap vid bilen av tre personer från sjukhuset, och han hade precis förklarat situationen för dem. De hjälpte mig att hålla avfarten fri så jag kunde vända bilen och köra enligt reglerna till en parkering i närheten. När vi väl hade parkerat pratade jag och Ettan om vad som hade hänt och vad som hände just då. När Ettan förstod att allt hade gått bra och att läkarna hade tagit hand om lillebror kände han sig bättre, och snart pratade han på som vanligt.
Igår när Fredrik kom för att hämta hem mig och Tvåan kom killen som hade visat oss vägen och pratade med Fredrik. Han berättade att det var han som hade visat oss vägen, och frågade hur det hade gått. Han var läkare, och sa att han hade också sytt fast fingertoppar och att det hade gått bra. Så fint att han kände igen Fredrik och faktiskt tog sig tid att prata lite och kolla läget.
Såhär ser det ut i mitt kök just precis nu. Det som inte framgår av bilden är att det alldeles strax kommer att låta en massa från en bilningshammare. Förhoppningsvis sover barnen vidare trots det. Ikväll ska vattenrören (de svarta i bilden) fästas och gjutas in i en massa betong i väggen.
Ögonblicksbild. Eller om det är ”No filter”.
De senaste dagarna har vi ägnat åt att bila bort kakel, göra hål i väggar för el och vatten, och bila bort en betongsockel och istället gjuta ett jämnt golv. Eller ja, vi och vi. Mest Fredrik. Jag har renoverat genom att ägna mig åt barnen, se till så att vi får mat och bada i poolen. Vilket ju är jobbigt på ett annat vis. Nu är vi på sluttampen med förberedelserna, och kan istället fokusera på att skruva ihop och montera det nya köket. Hoppas jag i alla fall.
Såhär kan man också bila bort en betongsockel.
För jag ska villigt erkänna att jag inte är jättebra på att vara mitt i förändring. Jag tycker att det är jättejobbigt att diska i duschen, och äta alla måltider utomhus. Trots att vi bara har gjort det i ett par dagar, och att det inte alls är speciellt långt kvar tills allt det nya är på plats. Själva monteringen av köket kommer ju gå fort, bara alla förberedelserna är klara.
Frukost ute i morgonsolen.
Barnen verkar tycka att det går ganska bra, trots att utrymmet att röra sig på är väldigt begränsat. Tvåan tycker att det är fantastiskt att få äta ute hela tiden, medan Ettan blir frustrerad med jämna mellanrum. Fast det beror nog mest på att han inte känner att han kan hjälpa till så mycket som han skulle vilja. Mellan utbrotten bygger han ihop skåpstommar.
