Kakel och IKEA

En sådan dag det blev i lördags! Den började redan vid 4-tiden med att Tvåan tyckte att det var dags att vakna. Jag höll emot fram till ungefär halv fem, men sedan var det tydligen dags att gå upp. När vi kom upp var Fredrik redan uppe, så det var en lång dag för oss båda. Fördelen med att gå upp så tidigt är förstås att det hinner hända mycket innan klockan blir speciellt mycket. I den här familjen är det viktigt att komma igång i tid, annars rinner dagen lite ut i sanden.

Men eftersom vi var uppe och igång kom Fredrik igång med förberedelser för att kunna kakla. Vi testade att lägga på bänkskivor och fattade beslut om hur breda de ska vara. Efter lite shopping började Fredrik kakla i köket, och det kommer bli så himla, himla bra när det blir klart. Nu, när kaklet sitter där (delvis) så känns det som om det alltid varit så. Konstigt att vi funderade så länge på vad vi skulle ha för kakel, det här är ju självklart nu.

Första plattorna sätts på plats.
Kolla! Ena väggen blev nästan klar.

Jag passade på att smygmäta och data lite i hemlighet igår på morgonen, och kom fram till att det fanns alternativ till soffan som inte finns. Jag presenterade min idé för Fredrik, och vår vana trogen så fattade vi ett snabbt beslut. Alltså beställde vi en soffa. Den levereras om någon vecka eller så. Jag ser så himla mycket fram emot att få slänga soffan som kom med huset.

Inte så fager. Visst, ”stylingen” gör det ju inte bättre, men ändå. Men snart ett minne blott!

Idag fortsatte kaklingen, om än i långsammare takt än jag hade hoppats. Å andra sidan hann vi med att spela spel parallellt med lite underlagsfixande, och det är ju bra det med.

Efter lunchbad och läxläsning fanns det inte tid för Ettan att kakla, så vi har sparat en del till honom. Det betyder förstås att det inte blir klart så fort som jag hade hoppats, men å andra sidan finns det fördelar med att låta Ettan vara med. Jag biter ihop helt enkelt, och andas genom stöket som är nu. Det är ju bara temporärt.

Jag tog mig i alla fall en 40 minuter eller så till att lyfta skrot i trädgården. Det var jobbigt. Både för huvudet och kroppen. Jag tycker ju inte att det är så roligt att lyfta skrot, så det är lite extra pannbensträning att tvinga sig själv att fortsätta när det är jobbigt. Fast efteråt är det ju skönt, förstås. Jag hoppas också på att det ska ge effekt i form av att jag får bättre hållning och att kroppen känns lättare att använda till sånt jag gillar.

Lämna ett svar