Månad: oktober 2020

Saker jag inte trodde om vår oss: vi är en spelfamilj. Till och med Tvåan verkar tycka det är roligt när vi ska spela. Han rusar iväg och vill hämta spelen så snart vi pratar om att vi ska spela spel.

Tvåan gillar att vara med och spela ”vunna manten”, och klarar det nästan. Det tar dock lite för lång tid för honom, så han kan inte riktigt sitta stilla och vara med hela vägen. Ja, och så behöver han ju någon som räknar åt honom och hanterar hans pengar. Men slå med tärningen och vända på brickorna går galant. Han lämnar till och med från sig tärningen när det är nästa spelares tur.

Jag är väldigt förtjust i Ticket to Ride. Ettan gillar det också, men han blir oerhört arg när han inte lyckas med sina rutter eller när han inte vinner. Det märks tydligt att han har utvecklat sitt strategiska tänkande under de gånger vi har spelat. Nu har han ett mycket bättre parallellt tänkande, även om han kan fastna i vissa hjulspår ibland. Ofta hjälper det att påminna honom om att plocka upp fler destinationer eller att bygga något han kan.

För att Tvåan också skulle ha ett eget spel har han fått Snakes and Ladders. Vi spelade det ett par gånger, men det är lite svårt med koncentrationen. Det roligaste med spelet just nu är nog att det är hans eget. Favoriten är att ta av locket, plocka upp allting, ställa upp pjäserna och sedan packa ihop allting igen och lägga på locket. Och så igen.

Uno är ett annat klassiskt tidsfördriv här i familjen. Det spelar vi oftast på två, när Ettan behöver underhållas och Fredrik jobbar. Tvåan brukar få sitta med och ha några egna kort, även om han inte är med och spelar. Eftersom vi är så vana vid tvåpersonersspelet kan det ibland vara svårt att hålla reda på vem som ska göra vad när vi faktiskt spelar på tre.

Vi spelar förstås också kort. När det är jag och Ettan spelar vi ofta Vändtia eller Casino. När Fredrik också är med är Sjuan en favorit.

Det finns vissa högtider som är värda att firas, trots att de är hittepå. En sådan är kanelbullens dag. Hela familjen gillar ju kanelbullar, så det är klart att det får vara så.

Jag satte alltså en bulldeg i förmiddags. Ettan ville vara med och baka, fast han tyckte det var jobbigt att knåda, så det fick jag göra. Däremot var han en stjärna på att mortla kardemumma. Han övade också på att göra bullknutar.

När Ettan övade på att göra knutar fick Tvåan en egen bit deg att göra bulle av. Han plattade ut den, och jag bredde på lite fyllning och sen rullade jag ihop den och så fick han lägga den i en form.

Bullarna blev fantastiskt goda, precis som vanligt. Vi bakar just in time, så det var knappt att de hade svalnat från ugnsvärmen så att de gick att hantera när vi åt dem. Och vad det är svårt att hejda sig! En kanelbulle räcker ju inte långt.

Om det blev någon middag? Jodå. Fast de två barnen var inte så hungriga, visade det sig när maten stod på border. Ganska många kanelbullar räcker tydligen mer än 3 timmar.

Idag är det Cyperns självständighetsdag och just i år är det 60 år sedan man skrev på avtalet som gjorde Cypern fritt från Storbritanniens styre. Varje år den 1 oktober firar man dagen med en militärparad i Nicosia. Det hela är en stor folkfest, och brukar locka tjocka led med åskådare längs vägen. Vi var där och tittade förra året, men i år blev det inget med det. Myndigheterna har nämligen bestämt att det inte skulle tillåtas några åskådare i år på grund av pandemin. Bara de politiska höjdarna var där. Istället visades det hela på teve, direktsänt. Fast vi är ju på Cypern, så det var visst en massa folk längs paradvägen.

Givetvis är skolor och arbetsplatser stängda idag, så vi har haft familjedag. Den har tillbringats med ett par rundor av olika versioner av Ticket to Ride, lite kortspel och pannkakslunch. Ja, och så lite militärparad på teve, då. En del trädgårdsarbete hanns med också, förstås.

Fredrik har snickrat sågbockar, så nu börjar det närma sig nya bänkskivor till köket på riktigt. Millimetrar ifrån just nu, skulle jag tro. Jag håller tummarna för helgen och längtar lite mer än vanligt.

Jag å min sida upptäckte att alla vindruvorna i pergolan faktiskt inte var antingen omogna eller övermogna, utan en hel del verkade faktiskt mogna. Så jag klippte ner några klasar, och HERREGUD så goda de var! Söta, solvarma och alldeles perfekta! Barnen smaskade glatt i sig klase efter klase. Så himla lyxigt.

Nu sitter jag i soffan och lyssnar på mullret från tevespelet och de två spelarnas instruktioner till varann. Om ett tag ska jag ska se lite på cypriotisk teve och öva mitt grekiska öra, men innan dess hinner jag nog med lite slösurfning eller kanske några sidor i min bok.