Böcker

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har inte läst något av Nina Wähä tidigare. Däremot blev jag tipsad om Testamente i Sandra Beijers blogg. Och med en sådan beskrivning var det ju svårt att inte bli intresserad och nyfiken. Så när Testamente dök upp i ett bokpaket från Sverige blev jag väldigt glad, och så snart det dök upp en lucka i bokläsandet så tog jag ut den ur bokhyllan.

Testamente handlar om familjen Toimi som lever i Tornedalen. Eller i alla fall de flesta av de 12 (eller 14) barnen bor kvar där. Den första vi möter i boken är Annie, nummer 2 (eller 4) i syskonskaran. Hon bor i Stockholm, men åker upp till Tornedalen för att fira jul. Ingen i familjen verkar bli speciellt glad att se henne. Det är också ganska talande för hela boken, syskonen är starkt sammansvetsade, på gott och ont. Fast kanske mest på ont. Ett av kitten som håller syskonen samman är skräcken för fadern, Pentti. Han är en oberäknelig man, som påverkar hela familjen.

Genom hela boken får vi följa syskonens kamp för att frigöra sig från varandra och familjen. I några fall för att närma sig dem igen, fast från ett annat håll och på andra villkor. Andra syskon vill bara bort från familjen och Tornedalen. Men under julhelgen när Annie hälsar på händer det saker som ställer allting på sin spets. Vissa fakta kommer i dagen, och andra vägrar visa sig. Starten på något nytt sätter syskonbanden på prov på många oväntade sätt, mitt i allas frigörelseprocess.

I Testamente får vi följa vart och ett av syskonen, både i nutid och i tillbakablickar. Vi får uppleva avgörande familjehändelser genom fleras perspektiv och det gör att vi lär känna dem allihop. Personporträtten är helt fantastiska och det känns verkligen som om jag har lärt känna syskonen Toimi. När boken var slut önskade jag hett att det fanns en del 2, men det finns det sorgligt nog inte. Det här är en så bra bok! Snälla Nina, skriv en del två. Jag vill veta hur det går för alla!

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Nora eller Brinn Oslo brinn är en debutroman av Johanna Frid. Den har synts i diverse livsstilsbloggar det senaste året eller så, så jag antar att det skickades ut friskt med recensionsexemplar. Med en handling som rör sig kring en kvinnas endometrios och hennes svartsjuka på pojkvännens ex-flickvän kan jag förstå att det här är en bok som vänder sig till läsekretsen av bloggarna jag har sett den på.

Boken är autofiktiv. Bokens Johanna har träffat en dansk kille, och när hon upptäcker att han håller kontakt med sitt norska ex Nora fortfarande blir hon uppslukad av svartsjuka. Hon börjar leta online efter så mycket information som möjligt om Nora. På något plan förstår hon att det inte är ett sunt beteende, men ändå kan hon inte sluta.

Samtidigt som svartsjukan rasar går Nora på utredning för sina menssmärtor. Hon blir diagnosticerad med endometrios, och får en operation bokad åt sig. Efter operationen flyttar delas av hennes online-fokus från Nora till endometrios. Det visar sig att den riskfria operationen inte alls alltid lyckas och inte heller alltid hjälper.

Jag vet verkligen inte vad jag ska tycka om Nora eller Brinn Oslo brinn. Jag känner förstås igen delar av online-detektivandet, men den oresonliga svartsjukan känns överdriven. Att pojkvännen står ut med Johanna genom den är svårt att förstå. Jag förstår inte heller riktigt hur endometriosen hänger ihop med resten av boken. För mig känns det som två separata historier. Boken har varken en tydlig början eller slut som är en upplösning. Istället slutar den bara. Vi får helt enkelt följa med Johanna under ett år eller så, utan förklaringar eller en fortsättning.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Mer eller mindre av en slump sprang jag på The Graveyard Book av Neil Gaiman i Ettans skolbibliotek. När jag frågade så fick jag lov att låna den, trots att det var sommarlov. Neil Gaiman är ett namn som susar förbi på mig lite varstans, men det här var första gången som jag faktiskt lyckades komma över något han skrivit.

The Graveyard Book handlar om Bod och hans uppväxt på en kyrkogård. Bod är en levande människa, men när hans familj utsätts för ett hårresande brott lyckas han som ettåring smita iväg till den närbelägna kyrkogården. Där blir han adopterad av några spöken som bestämmer sig för att skydda honom. Bod får alltså växa upp på kyrkogården, med en skyddsängel som ser till att han får mat och kläder.

Ju äldre Bod blir, desto mer nyfiken på världen utanför kyrkogården blir han förstås. Snart nog smiter han ut på upptäcktsfärd, om än för ett gott syfte. Han blir förstås upptäckt av någon och det visar sig att förövaren av brottet hans familj utsattes för fortfarande letar efter honom och nu har kommit ett steg närmare.

Jag tyckte att The Graveyard Book var väldigt spännande! Den är välskriven och håller nyfikenheten på hur det ska gå på topp hela tiden. Olika trådar nystas upp olika fort, och det är roligt att upptäcka när de knyts ihop med hela berättelsen. Ettan började läsa The Graveyard Book, men han kom inte riktigt in i den i början, så han slutade. Kanske är han lite för ung fortfarande, för jag tror nog att den här skulle passa bra för en 9-10-åring, fast på svenska, antingen som högläsning eller att läsa själv om han eller hon klarar av att läsa kapitelböcker.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har haft Varulvsvalsen av Sigge Eklund stående i bokhyllan länge nu. Efter att ha läst baksidestexten så har jag dragit mig för att börja med den, för den verkade vara tung och jobbig. Men för ett tag sen hamnade den ändå i mina händer och jag satte igång.

Varulvsvalsen är skriven i jagform. Den handlar om hur bokens jag och hans sambo försöker rädda sambons syster Rebecka som precis återfaller i ett tungt drogmissbruk efter att ha varit ren i fyra år. Resan in i drogerna går fort den här gången, och Rebecka blir alltmer okontaktbar. Berättaren och sambon är hela tiden på helspänn eftersom Rebecka kan ta en överdos när som helst, och eftersom det bara vid enstaka tillfällen finns möjlighet att övertala henne till avgiftning och vård.

Samtidigt som boken klart och tydligt sätter ljus på hur bristfällig och underdimensionerad narkomanvården är i Sverige får vi en inblick i hur Rebeckas tidigare droghistoria ser ut. Medberoendet hos Rebeckas syster blir tydligt, och även det hos berättaren. Den plötsliga insikten som berättaren får om att han också behöver hjälp, stöd och att både hans och sambons beteende inte är friskt är en aha-upplevelse även för läsaren, trots att det förstås är lättare att upptäcka som läsare.

Språket i Varulvsvalsen är snabbt och kortfattat. Tempot är högt, vilket gör att stressen och ångesten i att försöka hitta hjälp till Rebecka precis när det finns möjlighet att hon kan ta emot den verkligen når fram till läsaren. Jag tyckte inte att den var så jobbig som hade trott att den skulle vara. Men det beror nog till viss del på att jag inte har några egna erfarenheter av droger, beroende eller medberoende. Jag kan tänka mig att någon med den typen av erfarenheter skulle påverkas starkt och tycka att Varulvsvalsen är en extremt jobbig bok att läsa.

Köp boken hos Bokus (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Norwegian Wood är Haruki Murakamis stora genombrottsbok. Den utökade hans läsare från hundratusentals till miljoner över hela världen. Tydligen blev han så störd av uppmärksamheten att han var tvungen att flytta från Japan under många år, så istället bodde han i Europa och USA. Nu har han dock kommit tillrätta med situationen och bor återigen i Japan. Norwegian Wood anses vara en av Murakamis bästa böcker (som här hos Sandra Beijer, till exempel). Det, tillsammans med min upplevelse av 1Q84, gjorde att förväntningarna var höga när jag började läsa Norwegian Wood.

I Norwegian Wood får vi följa Toru Watanabe under några år i slutet av 1960-talet. Toru rör sig i studentvärlden i Tokyo, efter att ha flyttat från sin barndoms stad efter en tragisk händelse när han var 17 år gammal. Av en slump träffar han sin bästa väns före detta flickvän på tåget i Tokyo och ett säreget förhållande utvecklar sig. Toru och Naoko promenerar sig genom Tokyo medan de kommer närmare och närmare varandra.

Men så plötsligt en dag tar historien en ny vändning. Toru tvingas växa upp och lära känna sig själv. Han träffar också en ny flicka, Midori, som är helt annorlunda än Naoko, men lika oemotståndlig för Toru fast på ett annat sätt. De båda ytterligheterna hos kvinnorna i Torus liv tvingar honom att fundera över sina känslor och sina val. Torus funderingar får mig också att fundera, och det är ett gott betyg, antar jag.

Fast jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår storheten med den här boken. Den har inga av de övernaturliga tendenserna som annars är Murakamis kännetecken, utan är en enklare kärlekshistoria och ”coming of age”-roman. Visst är den gripande, men kanske är jag lite för gammal, för jag tycker att en hel del av Torus val är väldigt omogna. Hur han kan fastna så för Midori förstår jag inte heller, för mig är hon bara en ung kvinna och inte speciellt intressant utan kanske mer trasslig och tillgjord. Boken är dock både välskriven och snyggt uppbyggd, så den är klart läsvärd även om jag inte tycker att den är Murakamis bästa. Jag dras in i berättelsen om Naoko och Torus liv vid universitetet och vill hela tiden veta mer om dem båda.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Binas historia av Maja Lunde för några år sedan. För ett tag sedan när jag satt och letade efter boktips på svenska hittade jag hennes andra roman Blå, och lade till den på listan. I ett bokpaket dök den upp, och när jag hade läst ut 1Q84 så plockade jag upp den. Och visst, det var inte det bästa utgångsläget, eftersom jag ju blev väldigt tagen av 1Q84, men nu var det så det blev.

I Blå får vi följa två olika tidslinjer, dels Signe i nutid och dels David i framtiden. Signe är en 70-årig ensamseglare och miljöaktivist, och vi får följa henne på ett äventyr samtidigt som vi får uppleva hennes barndom och ungdomsår genom återblickar. David lever i ett framtida sydeuropa som lider svårt av torka och vattenbrist.

Jag hade en klump i magen vid vartannat kapitel, de som handlade om David. Kanske beror det på att boken är välskriven, eller så kanske det beror på mig. Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa om trasiga familjer, även om det som i det här fallet ”bara” ligger i bakgrunden. Kapitlen om Signe var inte alls lika jobbiga, så de fungerade mer som andningspauser för mig. Framtiden som David lever i kändes väldigt realistisk i beskrivningarna trots att det inte ser ut så i Europa än.

Jag blev glatt överraskad av slutet, som inte alls var lika tungt som resten av boken. Det var däremot snyggt och väldigt passande, både för David och för Signe. Boken är välskriven och tar upp ett viktigt ämne, hur vi använder våra naturresurser. Men det är samtidigt en dystopi om en inte alltför avlägsen framtid, så läs den inte om du är ute efter lite lättviktig underhållning. Den lämnar en hel del tankar och funderingar efter sig och under läsningen är det som sagt ganska jobbigt också. Med det sagt så är den klart läsvärd, speciellt om du vill ha en bild av en möjlig, om än mörk, framtid att fundera över.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden eller pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som ju är ett slags självbiografi av Haruki Murakami för ett tag sedan. Då blev jag ännu mer nyfiken än jag redan var på att läsa hans prosa. Så när det nu var dags att sätta tänderna i en ny bok plockade jag ner monstret 1Q84 från hyllan. Jag köpte den på engelska, eftersom det var lättare att få hit, och alla tre böckerna i samma volym. Totalt har den drygt 1300 sidor och är egentligen lite för tung för att läsa i sängen på kvällarna. Dessutom verkar det vara svårt att limma ihop så tjocka böcker, för en sektion ungefär mitt i hade inte kommit med i limningen upptäckte jag när jag började läsa.

I 1Q84 får vi följa Aomame och Tengo och deras upplevelser som flätas ihop mer och mer. Vartannat kapitel handlar om Aomame och vartannat om Tengo. Året är 1984, och både Tengo och Aomame är 30 år, singlar och lever ganska ensamma, enkla liv i Tokyo fast på helt skilda håll. Båda bär på minnen av en barndom som inte var som alla andras, vilket har format dem på olika sätt. Tengo jobbar som mattelärare några dagar i veckan och skriver prosa resten av tiden. Aomame jobbar som instruktör på ett gym och visar sig ha ett helt annat extraknäck vid sidan av.

En dag hör Tengos redaktör av sig och föreslår att Tengo ska spökskriva ett manus som har skickats in till en litterär tävling, men som behöver friseras för att verkligen komma till sin rätt. Efter en hel del övertalning antar Tengo uppdraget och det blir starten för en händelsekedja som tar med honom och läsaren djupt in i en värld som är nästan som den vanliga, fast ändå helt annorlunda. När Aomame upptäcker att hon befinner sig i en värld hon inte känner igen kallar hon den för 1Q84 för att skilja den från den vanliga. På japanska uttalas Q och 9 likadant, så det är ett slags lek med ord. Aomame får ett uppdrag på sitt extraknäck som kommer bli helt annorlunda jämfört med de tidigare hon utfört, och kräva allt av henne.

1Q84 är en av de bästa böckerna jag har läst. Den håller ihop rakt genom tre böcker, hela vägen till slutet. Samtidigt är den full av spännande vändningar och kopplingar mellan personer och händelser som långsamt ger sig till känna. Att växla mellan huvudpersonernas berättelser i vartannat kapitel är stilistiskt snyggt och hjälper också till att driva böckerna mot en upplösning. Jag upplever inte att den engelska översättningen är krånglig eller klumpig, utan jag tror att den fångar känslan Murakami är ute efter på pricken. Jag kan lätt tänka mig att läsa den på svenska också, för att se om känslan i den översättningen är densamma.

Köp boken hos Bokus (pocket del 1, pocket del 2, pocket del 3).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läser Sandra Beijers blogg, och hon har fått mig att bli lite sugen på att läsa Haruki Murakami. Jag har funderat ett tag, och nu när högen med böcker började bli oroväckande låg gjorde jag slag i saken. Eftersom Murakami skriver på japanska och jag inte kan det måste jag läsa översättningar. De svenska versionerna är svårare att få tag i för mig, så jag beställde ett par böcker på engelska från Amazon.

Jag började med What I talk about when I talk about running. Det visade sig vara något av en självbiografi, med fokus på hur Murakami löper. Eftersom jag också springer och skriver en del tyckte jag att det var en intressant bok. För visst vore det fint att kunna ägna en timme på morgonen åt löpning innan man sitter ner med dagens arbete. Jag var dock tvungen att googla, och nej, han har inga barn, herr Murakami. Men en dag kanske jag också kommer dit att jag har en timme till löpning varje dag.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en inspirerande bok för alla som drömmer om att springa långdistans. Däremot ger den kanske inte jättestor insikt i skrivarprocessen, vilket jag hade hoppats på. Och det är som sagt en biografi och inte ett skönlitterärt verk. I boken får vi följa Murakamis liv som löpare, och även dela hans upplevelser av ett par maratonlopp. Eftersom jag läste boken på engelska vet jag inte hur den svenska översättningen är, men den engelska var behaglig och flöt på bra utan några större konstigheter.

Även om jag tyckte att Vad jag pratar om när jag pratar om löpning var intressant att läsa gav den kanske inte så mycket insikt i Murakamis skönlitterära värld, språk eller hans prosa. Fast nu, när jag har läst en del i en roman av honom kan jag konstatera att språket är detsamma. Klart, koncist och rakt på. Skönt för ögonen och hjärnan. Jag tror att jag kommer läsa om Vad jag pratar om när jag pratar om löpning när jag har läst fler romaner av Murakami. Det ska bli spännande att se om jag ändrar åsikt eller upplever boken annorlunda då.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag läste om Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq. Boken skrevs redan 1998, och jag har haft den i min bokhylla sedan 2001. Jag måste ha tyckt om den när jag läste den senast eftersom den har fått följa med i en massa flyttar. Men eftersom jag har ganska dåligt minne för både böcker och filmer så var det spännande att läsa den igen, och det kändes som första gången.

Elementarpartiklarna handlar om två halvbröder. Båda lämnas av sina föräldrar och uppfostras av sina farmödrar, men de utvecklas i helt olika riktningar. En av dem, Michel, blir en känslokall, men framstående forskare inom genetik medan den andre, Bruno, är en kvinnojägare och jobbar som gymnasielärare och författare. De båda bröderna hamnar av en slump i samma gymnasieskola och kommer att ha kontakt under hela sin uppväxt och sina vuxna liv. Trots att de är väldigt olika fortsätter de samtala med varann och trivs med det.

I Elementarpartiklarna får vi genom tillbakablickar uppleva brödernas uppväxt och liv fram till idag. Alltså får vi också en bra bild av det franska samhällets utveckling och liberaliseringen som pågick under den senare delen av 1900-talet. Både Bruno och Michel reflekterar över de nya normerna och vad de har för påverkan på människornas liv.

Språket i boken är rent och avskalat, men berättelsen blandas upp med fakta om genetik, biologi och sociologi. Ibland stör de här inflikningarna rytmen i berättelsen för mig. Utvikningarna om sex och prostitution kan också bli lite tröttsamma och kanske kunde en del av dem utelämnats utan att förståelsen för Brunos karaktär skulle påverkats. Jag tycker dock att boken är klart läsvärd fortfarande, och jag är glad att jag har sparat den. Houllebecqs bild av samhällets utveckling är intressant, och det är en utveckling som har fortsatt och kanske till och med accelererat under åren sedan boken kom ut. Kanske ska jag försöka läsa något av Houllebecqs senare verk, för att se om han har fortsatt reflektera över samhället.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (pocket).

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Det var någon i min bekantskapskrets som hade läst Djurens gård för sitt barn. Djurens gård är en ganska kort bok så jag tänkte att den kanske kunde passa för Ettan. George Orwell skrev den redan 1945, men den är fortfarande väldigt aktuell. För säkerhets skull tänkte jag läsa den själv först, för jag mindes inte den helt och hållet. Och det var klokt gjort, kan jag konstatera.

Djurens gård handlar om en bondgård där djuren gör uppror. De jagar bonden som förtrycker dem på flykt och tar över skötseln av gården själv. I början jobbar alla djuren tillsammans, och alla hjälps åt för att skörda, så, bygga det som behövs och alla trivs tillsammans. Det visar sig ganska snart att djuren har olika förutsättningar, och grisarna som är de mest intelligenta tar snart befälet över djuren. Det första året blir det bästa djuren någonsin har upplevt. Tillsammans tar djuren fram sju regler som ska gälla för dem allihop och skriver upp dem på väggen till ladugården.

Allt eftersom tiden går visar det sig att de två grisarna som är ledare inte är överens om hur gården ska skötas. Det hela kulminerar i att den ena grisen, Napoleon, jagar den andra grisen, Snöboll, på flykten och tar själv hela makten. Strax därefter flyttar grisarna in i boningshuset och det är startskottet för små, gradvisa ändringar i hur gården sköts. De arbetande djuren får arbeta hårdare och hårdare och får mindre och mindre mat. Den bästa maten lämnas till grisarna, eftersom de behöver den då de är de som bestämmer. Boken kulminerar i att de arbetande djuren upptäcker att grisarna långsamt har förvandlats till människor.

Djurens gård är en satir över utvecklingen i Sovjetunion under kommunismen och Stalin. Idag finns det fler länder den kan appliceras på, även om de inte har implementerat kommunism. Utvecklingen i boken är subtil, men väldigt tydlig för en vuxen läsare. Däremot kommer jag inte läsa den här för Ettan än. Han kommer säkert få läsa den i skolan, men om några år. Jag tycker Djurens gård är frustrerande att läsa, eftersom den påminner så mycket om utvecklingen i så väldigt många länder idag, och det är en utveckling som jag inte tycker är av godo.

Köp boken hos Bokus (pocket).
Köp boken hos Amazon.se (inbunden på engelska eller pocket på svenska).