Livet

Under våren har vi haft ett projekt hemma. Fredrik och Ettan har byggt en pizzaugn. Eller ja, det var kanske lite för svårt för Ettan, så han tappade sugen nästan genast och Fredrik fick slutföra projektet på egen hand. Ett av de allra svåraste momenten var att vänta på att bruket skulle härda så vi faktiskt kunde använda ugnen, när allt var färdigmurat och putsat.

Men efter ett par veckor så var det då äntligen dags för pizzapremiär!

Vi eldade i ugnen, degen jäste som den skulle och farfar fick den stora äran att kavla ut småpizzorna. Hans erfarenhet av tunnbrödsbak kom väl till pass och jag kan inte annat än hoppas att jag kan få till en lika bra teknik framöver. Eller kanske det blir Tvåan som blir familjens kavlingsexpert?

Ettan fick första tjing, för et var ju ursprungligen hans bygge, och pizzan lastades in i ugnen.

…och där blev den kvar sen. För det var ju tydligen inte varmt nog. Jag tror att det tog 20 minuter åtminstone för den enda pizzan. Vi fick alltså köra en backupplan med den vanliga ugnen också.

Men när den väl var klar var den väldigt god!

Även övriga pizzor blev väldigt goda. Och nu har vi ju kvar att få till den där perfekta gräddningen också, så vi lär äta en del pizza framöver. Inte för att det stör någon i den här familjen, dock… Första åtgärden blir att elda rätt mycket mer än vi gjorde den här gången. Fortsatta rapporter kommer troligtvis.

Vår semester inleddes redan här på Cypern, med att farmor och farfar dök upp utanför vår grind tidigt en söndagsmorgon. Stor lycka i köket när de olika familjemedlemmarna vaknade, en efter en.

Cypern var ju då mitt i det som kallas fjärde vågen av pandemin, så ingen av oss var väl kanske jättesugen på att dra ut på stora äventyr. Dessutom var det väl varmt för farmor och farfar, så vi höll oss helt enkelt hemomkring och utnyttjade poolen flera gånger om dagen.

Precis i början av besöket fyllde Tvåan tre år. Det firades med jordgubbstårta, som vid närmare undersökning inte skulle ha några jordgubbar på, för det gillar inte Tvåan, utan istället jordgubbssylt.

Kalaset hade vi i trädgården och presenterna var många och uppskattade.

Födelsedagen inleddes dock med en orolig väntan i sängen, när jag fick göra mitt bästa för att förklara att vi inte skulle gå upp, trots att vi var vakna. Som tur var hade jag och Fredrik bestämt att sången och brickan skulle komma vid klockan 6, så det var inte någon evighet vi behövde vänta.

Några presenter hann inte fram i tid, utan dem fick vi hämta i postboxen ett par dagar senare. Paketen slets upp direkt i bilen, och han blev mycket nöjd med dem, de också.

Farmor och farfar visade sig också ha specialkunskaper inom flera olika områden. Farmor var till exempel en mästarinna på att bygga järnväg.

Farfar i sin tur är vida känd för sina plättar och pannkakor, så dem fick han förstås steka och bjuda på en dag.

Semester i all ära, och mer om den senare, men en av de bästa grejerna med den var ändå att komma hem. Och att verkligen känna att det är här jag hör hemma och att vi har hamnat på rätt plats i världen. Det kändes redan på flygplatsen, när vi kom ut i den 26-gradiga natten och ännu mer när vi klev ur taxin utanför vår grind och möttes av ljuvlig rosmarindoft (förstärkt eftersom taxichaffisen hade kört på en av de vildvuxna buskarna i mörkret).

När vi vaknade till liv igen efter några timmars välbehövlig sömn konstaterade vi att vi hade inget vatten, inget internet och att poolen hade samlat på sig rejält med smuts. Som grädde på moset gick strömmen plötsligt också. Då var det inte mycket mer att göra än att skratta åt allt. Strömmen och internet fixades med ett par omstarter, som visserligen föregicks av en del undersökningar och vattnet kom tillbaka av sig själv under eftermiddagen. Efter ett par rejäla dammsugningar var poolen åter i badbart skick.

Att det hade varit varmt här syntes på trädgården, lite mer än vad jag hade tänkt mig. Så jag körde igång bevattningssystemet och gjorde då den glada upptäckten att det antagligen inte var första gången vi var utan vatten. Och när bevattningssystemet kör torrt har det svårt att trycka ut luften ur slangarna av sig själv. Så jag fick följa med det genom trädgården och lufta alla ventilerna. Eller kanske inte alla, men en hel del av dem. Fredrik har nu stora planer för en bevattningstank med regnvatten och pump och grejer, och jag kan väl hålla med om att det vore lämpligt och vettigt. Även om det inte blir det första av de stora projekten vi ska ta tag i.

För projektuppstarter lär det bli nu. Både jag och Fredrik har tydligen blivit så utvilade och avslappnade av att vara lediga att det kliar i fingrarna på oss. Så nu gäller det bara att enas om i vilken ordning saker och ting ska göras, och förstås att låta verkligheten med två barn och materialbristen som kommer sig av att bo på en ö vara med och styra över förväntningarna på när det kan bli klart.

Som alla barnfamiljer vet måste man ha en studsmatta. Inte bara ger det barnen möjligheter att röra på sig, utan det ger även föräldrarna en potentiellt lugn stund.

Så efter att ha gjort ett mycket cypriotiskt inköp, där studsmattan som fanns ”i lager” egentligen skulle komma in tre veckor senare, väntade vi. Och en kväll förra veckan kom det faktiskt en man och levererade två kartonger. Ettan ville börja montera genast, men Fredrik satte stopp för det och sa att det fick vänta åtminstone till dagen efter.

Dagen efter var det ett väldigt tjat om montering och studsmatta. Fredrik, som anade att det inte skulle vara gjort i en handvändning, var lite motsträvig. Ettan bröt dock ner motståndet och fick bära alla grejerna från pallen de hade levererats på till platsen där studsmattan skulle stå. Och sen började han montera. Mitt i stekande sol. Fredrik kunde inte annat än hjälpa till, och efter en dags idogt arbete var det så dags att premiärstudsa!

Tvåan fick vänta någon timme eller så, eftersom han hade drabbats av soleksem och var tvungen att hålla sig i skuggan. Men när kvällen kom så fick han också prova på. Han tyckte att det var lite läskigt, och ville att jag skulle studsa med honom i famnen. Vi testade det, och ojojoj så roligt det var, och som det kittlade i magen. Sen fick han stå själv och hålla mina händer medan jag gungade upp och ner. Det var också jätteroligt!

Tvåan har fortsatt hoppa tidiga morgnar och precis innan sängdags för att hålla sig ur solen, och häromdagen vågade han släppa händerna och hoppa alldeles själv.

Även föräldrarna var ju tvungna att testa. Fredrik misstänkte att han skulle kunna hoppa så han kunde se över huset, men det gick bara nästan. Och så upptäckte han att det faktiskt krävde en del ansträngning att studsa ordentligt.

Vi bor i ett land där det brinner mycket i vegetationen under de varma sommarmånaderna. Vi har en vattenreservoar ganska nära vår by, så vi ser alltsomoftast vattenhelikoptrarna när de behöver hämta vatten för att hjälpa till att släcka någon brand i vårt distrikt.

Vårt hus är gjort i betong, så vi är inte speciellt oroliga för att det ska börja brinna inne. Men det kan ju ändå hända, och eftersom jag bor ihop med en klok man har vi sedan länge både brandsläckare och brandfiltar strategiskt utplacerade i huset.

Vid det senaste besöket på det stora byggvaruhuset köpte Fredrik ett par små pulversläckare i plast. Tanken var att ha en liten släckare som första attack vid behov, och också att Ettan skulle få testa att använda en brandsläckare. Häromdagen var det dags.

För att inte Tvåan skulle få för sig en massa saker passade vi på när han sov sin förmiddagslur. Ettan och Fredrik byggde upp en liten brasa mitt på en sandplätt, och så tuttade de på.

När det brann lite lagom fick Ettan prova att använda släckaren. …som visade sig inte fungera. Den bara pyste ut drivgasen, men gick inte att släcka med eftersom avtryckarmekanismen gick sönder. Den andra släckaren av samma modell testades också, men inte heller den gick att använda. En sån himla besvikelse. Fast samtidigt var det förstås bra att vi upptäckte det vid ett test och inte i skarpt läge.

Brasan släckte vi med trädgårdsslangen istället.

Fredrik tog raskt med sig Ettan till närmaste byggvaruhus och köpte en ny liten pulversläckare av en annan modell och i metall. Brasan byggdes på lite, och så sattes det fyr igen. När det brann ordentligt fick Ettan släcka, och den här gången fungerade det. Och fort gick det att släcka också.

Även Fredrik passade på att testa och säkerställa att det verkligen var helt släckt. Ja, och så testade vi förstås att tända på med ny tändvätska ovanpå pulvret. Det gick bättre än vi hade trott, så lite mer av släckaren användes.

Nu har de tre största i familjen faktiskt provat att använda brandsläckare. Och så vet vi att vi inte ska köpa små släckare i plast, utan riktiga i metall ska det vara även i de små storlekarna. En nyttig övning, även om jag var lite nervös för att något av brandspaningsplanen skulle komma svängande över oss (det gjorde de inte).

Häromdagen fick vi besök av en ny kompis. Det hela började med att Nisse stod med huvudet in mot väggen, alldeles stilla, en lång stund. Jag blev nyfiken och undrade vad han höll på med, och när jag gick dit och tittade så upptäckte jag att det var en kameleont!

Nisse verkade väldigt förvirrad, för han är van vid att ödlor rör sig blixtsnabbt och bara rinner förbi. Det gjorde inte den här. Den tog god tid på sig när den långsamt, långsamt traskade en sväng längs med framsidan. Nisse höll koll på den hela tiden, och närmade sig ett par gånger.

Men trots att han höll kameleonten under uppsikt i säkert en timme så lyckades han inte lista ut hur han skulle göra för att fånga och äta den. Eller så vågade han inte.

När jag såg vad det var så kallade jag på Fredrik och barnen så de skulle få se. Fredrik blev mycket besviken, för den bytte inte alls färg så häftigt som han hade tänkt sig, utan snarare bara nyans. Just den här kameleonten lever nog i träd egentligen eftersom den var grön.

Hela spektaklet avslutades med att Nisse och kameleonten satt respektive stod på vår entrétrappa i flera minuter och bara tittade på varann. När Nisse tappade intresset och istället försökte smita in i huset skrämde Fredrik iväg honom, och så var den föreställningen slut.

Årets första kvällsbad är avklarat! Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt.

Jag är så himla nöjd med att vi bor här och att vi har en alldeles egen pool, så jag kan kvällsbada bara sådär! En sån lyx. Idag fångade jag de sista solstrålarna i poolen också.

Vi var på utflykt idag, för första gången på… ja, ett år eller så. Så himla härligt att känna sig lite som vanligt igen. Det var inget stort, vi åt på restaurang för att fira Ettans skolavslutning, och så passade vi på att leka på lekplatserna nere vid Molosparken i Limassol.

Barnen hittade stenskulpturer i form av olika sittmöbler. De var lite olika stora och tydligen också olika bekväma.

Tvåan var också noga med att han ville titta på vattnet. Så vi stod längst ut på bryggorna och tittade ner på havet genom det alldeles för glesa staketet och jag blev alldeles nervös och höll hårt om honom. Vi bestämde att vi ska bada i havet, ”det havet, mamma!” snart.

Efter en kortare promenad från restaurangen till marinan så blev det förstås glass till efterrätt. På glasstället fick man välja vilken sorts strut man ville ha, och så fick man så många smaker glass man ville enligt skylten. Vi begränsade det dock till två för Ettan och en till Tvåan. Ettan fick välja först, och HERREGUD vad tjejen lastade upp glass. Vi undrade om hon hade missförstått oss, men nej, det skulle vara så. Så när Tvåan skulle få sin glass fick jag be om lite mindre till honom, och även till mig sen.

Ettan var oerhört imponerad av sin glass, men orkade faktiskt inte äta upp den. Tvåan däremot klämde hela sin, och fick även äta en del av min.

Cypern har problem med skogsbränder. Eller ja, kanske inte just skog, men bränder i vegetationen. Detta är ett allmänt känt problem, så det finns ett väl utbyggt system med brandbilar, brandplan och vattenhelikoptrar. Även de brittiska baserna har helikoptrar som kan användas när det kniper.

Förra året brann det i dalen bredvid den vi bor vid, och härom veckan var det dags för årets första brand. Den här gången var det faktiskt i vår dal, på berget mittemot. Det var ingen stor brand, men det behövdes tre vändor av två vattenhelikoptrar för att de skulle anse att det inte var någon fara längre.

Vi kände aldrig att det var någon fara, även om det rykte så att vi kunde konstatera att det antingen var en grillning som hade gått fel eller en brand. När helikoptrarna kom var det uppenbarligen inte grillning som försiggick. Det hela försvårades tydligen av att det blåste ganska rejält läste jag senare i tidningen.

Barnen (och jag) var mycket fascinerade av helikoptrarna och stod ute på balkongen och kollade när de kom. Det var häftigt att få se på så nära håll när de släppte vatten också.

Efter mindre än en timme var branden släkt och allting återgick till det vanliga. För så är det här – på sommaren brinner det i vegetationen, eftersom det är torrt och varmt. Med ett bra brandförsvar behöver det inte betyda katastrof, även om det förstås är mycket natur som förstörs varje år.

En måndagsmorgon för ett tag sedan pratade vi om vad vi skulle äta till middag. Ettan sa då att det var länge sedan vi åt köttbullar, och det stämde ju. Vi hade köttfärs hemma, så det var ju ett bra förslag.

Alltså gjorde jag köttbullar till middag. Och som vanligt blev jag överraskad av att det inte tog längre tid än det gjorde. Både Ettan och Tvåan ville vara med och göra potatismos, så det samsades de om. Fast det bästa med det var nog ändå att båda barnen åt med god aptit. Tvåan åt förstås bara såsen, massor med lingon och en knivsudd potatismos, men Ettan fick i sig en rejäl portion. Även Fredrik var mycket nöjd.

För att verkligen fira den stora händelsen passade vi på att korka upp en flaska bubbel. På en tråkig måndag, liksom! Väl värt, säger jag.

I övrigt är det arbete och sömnbrist som gäller. Jag tror att jag får ge upp planerna om att sova i min säng i närtid. Tvåan verkar inte alls redo för det, och jag får alldeles för lite sömn när jag måste byta säng flera gånger per natt. Kanske ska jag istället försöka få mer sömn och försöka igen senare, för jösses så otrevlig jag är när jag är för trött. Både för mig själv och för andra.

Det känns som ett misslyckande, dock. Fast jag kanske ändå kan tänka på att hittills har de stora stegen varit ganska lätta, och det kanske beror på att vi har låtit Tvåan styra det ganska mycket. Så eventuellt är det bara dumt att försöka tvinga fram något och istället borde jag bara låta det ta den tid det tar och försöka styra åt det hållet under tiden.

Plötsligt en dag kom det hem en lapp som sa att bokens dag skulle firas i skolan. Barnen skulle komma utklädda som sin favoritkaraktär från en bok, och ta med boken, till skolan. Kul idé, synd att vi fick 1,5 dags framförhållning. Nåväl, vi gjorde det bästa vi kunde av det.

Efter att ha insett vad Kapten Kalsong har på sig, valde Ettan bort det. Han gillar ju inte naket. Istället siktade han på Fantastic Mr Fox. Men när de inte hittade några rävöron+svans då de var ute och jagade utstyrsel, utan istället fick föreslaget en lejonsvans av kvinnan i affären, planerade de om på stående fot. Harry Potter är ju en favorit, och har varit länge, så glasögon, ärr, trollstav och mantel blev det.

Och faktiskt, det gick ju ganska bra, det där. Trots att vi inte fick så mycket tid på oss att fixa något. Det visade sig också i skolan att det var väldigt få barn som var utklädda, så det var nog inte bara vi som tyckte att det var lite kort om tid.

Jag har tydligen inte vant mig vid att bo i ett land som delas med ormar. Härom dagen upptäckte jag att vi fortfarande delar vår trädgård med just ormar, och blev så uppspelt att jag ville visa upp det för hela familjen. Det stör mig inte jättemycket med ormar egentligen, men eftersom det finns en orm här som är giftig även för människor och vi har barn är jag ändå lite nervös. Att ormarna är räddare för oss än vi för de är en tröst ibland, men inte alltid.