Sara spekulerar

Häromdagen fick vi besök av en ny kompis. Det hela började med att Nisse stod med huvudet in mot väggen, alldeles stilla, en lång stund. Jag blev nyfiken och undrade vad han höll på med, och när jag gick dit och tittade så upptäckte jag att det var en kameleont!

Nisse verkade väldigt förvirrad, för han är van vid att ödlor rör sig blixtsnabbt och bara rinner förbi. Det gjorde inte den här. Den tog god tid på sig när den långsamt, långsamt traskade en sväng längs med framsidan. Nisse höll koll på den hela tiden, och närmade sig ett par gånger.

Men trots att han höll kameleonten under uppsikt i säkert en timme så lyckades han inte lista ut hur han skulle göra för att fånga och äta den. Eller så vågade han inte.

När jag såg vad det var så kallade jag på Fredrik och barnen så de skulle få se. Fredrik blev mycket besviken, för den bytte inte alls färg så häftigt som han hade tänkt sig, utan snarare bara nyans. Just den här kameleonten lever nog i träd egentligen eftersom den var grön.

Hela spektaklet avslutades med att Nisse och kameleonten satt respektive stod på vår entrétrappa i flera minuter och bara tittade på varann. När Nisse tappade intresset och istället försökte smita in i huset skrämde Fredrik iväg honom, och så var den föreställningen slut.

Årets första kvällsbad är avklarat! Äntligen, som Gert Fylking skulle sagt.

Jag är så himla nöjd med att vi bor här och att vi har en alldeles egen pool, så jag kan kvällsbada bara sådär! En sån lyx. Idag fångade jag de sista solstrålarna i poolen också.

Vi var på utflykt idag, för första gången på… ja, ett år eller så. Så himla härligt att känna sig lite som vanligt igen. Det var inget stort, vi åt på restaurang för att fira Ettans skolavslutning, och så passade vi på att leka på lekplatserna nere vid Molosparken i Limassol.

Barnen hittade stenskulpturer i form av olika sittmöbler. De var lite olika stora och tydligen också olika bekväma.

Tvåan var också noga med att han ville titta på vattnet. Så vi stod längst ut på bryggorna och tittade ner på havet genom det alldeles för glesa staketet och jag blev alldeles nervös och höll hårt om honom. Vi bestämde att vi ska bada i havet, ”det havet, mamma!” snart.

Efter en kortare promenad från restaurangen till marinan så blev det förstås glass till efterrätt. På glasstället fick man välja vilken sorts strut man ville ha, och så fick man så många smaker glass man ville enligt skylten. Vi begränsade det dock till två för Ettan och en till Tvåan. Ettan fick välja först, och HERREGUD vad tjejen lastade upp glass. Vi undrade om hon hade missförstått oss, men nej, det skulle vara så. Så när Tvåan skulle få sin glass fick jag be om lite mindre till honom, och även till mig sen.

Ettan var oerhört imponerad av sin glass, men orkade faktiskt inte äta upp den. Tvåan däremot klämde hela sin, och fick även äta en del av min.

Cypern har problem med skogsbränder. Eller ja, kanske inte just skog, men bränder i vegetationen. Detta är ett allmänt känt problem, så det finns ett väl utbyggt system med brandbilar, brandplan och vattenhelikoptrar. Även de brittiska baserna har helikoptrar som kan användas när det kniper.

Förra året brann det i dalen bredvid den vi bor vid, och härom veckan var det dags för årets första brand. Den här gången var det faktiskt i vår dal, på berget mittemot. Det var ingen stor brand, men det behövdes tre vändor av två vattenhelikoptrar för att de skulle anse att det inte var någon fara längre.

Vi kände aldrig att det var någon fara, även om det rykte så att vi kunde konstatera att det antingen var en grillning som hade gått fel eller en brand. När helikoptrarna kom var det uppenbarligen inte grillning som försiggick. Det hela försvårades tydligen av att det blåste ganska rejält läste jag senare i tidningen.

Barnen (och jag) var mycket fascinerade av helikoptrarna och stod ute på balkongen och kollade när de kom. Det var häftigt att få se på så nära håll när de släppte vatten också.

Efter mindre än en timme var branden släkt och allting återgick till det vanliga. För så är det här – på sommaren brinner det i vegetationen, eftersom det är torrt och varmt. Med ett bra brandförsvar behöver det inte betyda katastrof, även om det förstås är mycket natur som förstörs varje år.

En måndagsmorgon för ett tag sedan pratade vi om vad vi skulle äta till middag. Ettan sa då att det var länge sedan vi åt köttbullar, och det stämde ju. Vi hade köttfärs hemma, så det var ju ett bra förslag.

Alltså gjorde jag köttbullar till middag. Och som vanligt blev jag överraskad av att det inte tog längre tid än det gjorde. Både Ettan och Tvåan ville vara med och göra potatismos, så det samsades de om. Fast det bästa med det var nog ändå att båda barnen åt med god aptit. Tvåan åt förstås bara såsen, massor med lingon och en knivsudd potatismos, men Ettan fick i sig en rejäl portion. Även Fredrik var mycket nöjd.

För att verkligen fira den stora händelsen passade vi på att korka upp en flaska bubbel. På en tråkig måndag, liksom! Väl värt, säger jag.

I övrigt är det arbete och sömnbrist som gäller. Jag tror att jag får ge upp planerna om att sova i min säng i närtid. Tvåan verkar inte alls redo för det, och jag får alldeles för lite sömn när jag måste byta säng flera gånger per natt. Kanske ska jag istället försöka få mer sömn och försöka igen senare, för jösses så otrevlig jag är när jag är för trött. Både för mig själv och för andra.

Det känns som ett misslyckande, dock. Fast jag kanske ändå kan tänka på att hittills har de stora stegen varit ganska lätta, och det kanske beror på att vi har låtit Tvåan styra det ganska mycket. Så eventuellt är det bara dumt att försöka tvinga fram något och istället borde jag bara låta det ta den tid det tar och försöka styra åt det hållet under tiden.

Plötsligt en dag kom det hem en lapp som sa att bokens dag skulle firas i skolan. Barnen skulle komma utklädda som sin favoritkaraktär från en bok, och ta med boken, till skolan. Kul idé, synd att vi fick 1,5 dags framförhållning. Nåväl, vi gjorde det bästa vi kunde av det.

Efter att ha insett vad Kapten Kalsong har på sig, valde Ettan bort det. Han gillar ju inte naket. Istället siktade han på Fantastic Mr Fox. Men när de inte hittade några rävöron+svans då de var ute och jagade utstyrsel, utan istället fick föreslaget en lejonsvans av kvinnan i affären, planerade de om på stående fot. Harry Potter är ju en favorit, och har varit länge, så glasögon, ärr, trollstav och mantel blev det.

Och faktiskt, det gick ju ganska bra, det där. Trots att vi inte fick så mycket tid på oss att fixa något. Det visade sig också i skolan att det var väldigt få barn som var utklädda, så det var nog inte bara vi som tyckte att det var lite kort om tid.

Jag har tydligen inte vant mig vid att bo i ett land som delas med ormar. Härom dagen upptäckte jag att vi fortfarande delar vår trädgård med just ormar, och blev så uppspelt att jag ville visa upp det för hela familjen. Det stör mig inte jättemycket med ormar egentligen, men eftersom det finns en orm här som är giftig även för människor och vi har barn är jag ändå lite nervös. Att ormarna är räddare för oss än vi för de är en tröst ibland, men inte alltid.