Månad: mars 2019

Vi har haft sjukstuga i familjen i nästan en vecka nu, vilket har skapat lite tystnad några dagar här på bloggen. Dagisdödsförkylningarna, som vi hade hoppats slippa här på ön, verkar tyvärr finnas även på Malta. Kanske förstärks de till och med i privatskolan, eftersom många av barnen har åtminstone en förälder som reser en hel del och alltså åker flygplan ofta.

Men nu verkar i alla fall Ettan har frisknat till. F kom nog över puckeln igår, även om han stånkar och stönar en hel del idag också. Tvåan ska vi byta namn på till Sir Väs, för han rosslar som en hel karl. Han har haft ett par nätter där han har vägrat sova i sovrummet och istället krävt att få åka vagn eller sova på soffan, men förhoppningsvis är han också på bättringsvägen nu. Och jag, då? Ja, alltså jag har ju knappt börjat, så vi får väl se hur min släng kommer se ut.

In other news så har farmor och farfar anlänt till ön för att hälsa på under några veckor, vilket skapade stor lycka vid dagens hämtning vid skolan. Att Ettan fick tillbringa dagen med dem passade dessutom mig och F fint, eftersom det mitt i sjukstugan ramlade in ett relativt stort jobb som ska klaras av.

Efter att ha ålat sig framåt i en vecka eller så har nu Tvåan börjat ställa sig upp i krypställning, så snart blir det till att säkra huset från golvet och en meter eller så upp. För tillfället är det dock ganska lätt att ha koll på var han befinner sig, eftersom han har en väldigt avslöjande hosta. Lämpligt nog hade farmor med sig en störtkruka för krypande och klättrande barn med sig i present också.

Här på Malta verkar våren ha kommit igång ordentligt. Temperaturen börjar närma sig 20 grader på dagarna, och solen lyser från en blå himmel. Människorna jag möter ute under mina dagliga promenader har nu tydliga turistdrag, med shorts, linne, kortärmade tröjor och sandaler. På klipporna runt Sliema finns det både soldyrkare och de lite modigare som badar.

Idag efter skolan blev det besök i parken med några kompisar till Ettan. Det röjdes runt rejält både med och utan boll, som man kan tänka sig när sex stycken gossar i 5-6-årsåldern befinner sig på en lekplats med plats för spring och lek.

Vi hade, för ovanlighetens skull, med oss fikamellis bestående av rulltårta, som av någon anledning heter Swiss cake här, och ”saft”. Saften är ett pulver med jordgubbssmak, och när den är färdigblandad är den röd och har en ordentligt syntetisk jordgubbssmak. Ettan och F gillar den, jag är lite mer tveksam.

Ibland så kommer jag på mig själv med att leka vuxen. Och det märkligaste av allt är att människor omkring mig verkar gå på det, och faktiskt tro att det är på riktigt.

Jag tycker fortfarande att det känns konstigt att säga ”min man” om F, trots att vi har varit gifta i drygt 10 år. Det är inte det att det är konstigt att leva med honom, för det känns helt naturligt, men just att säga ”min man” får mig att verka vuxen och att jag är en sådan som är gift.

På samma sätt var det konstigt första gången jag fick presentera mig som ”Ettans mamma”, men skillnaden där är att jag verkar ha vant mig vid att vara någons mamma. Nu är det konstigt att säga ”barnen”. ”Barnen”, liksom. Vi verkar ha två?!

Självklart är det också konstigt när människor verkar tycka att jag är kompetent på mitt jobb, och besitter kunskap eller erfarenhet som inte alla andra har – det är ju bara jag, och sånt jag gör. Fast det är ju verkligen på låtsas, så det kan jag mest skratta åt och fascineras av.