Samma vattenfall, men ny väg

Helg igen, och då väntar fler utflykter med naturpromenader för att kolla på vattenfall. Den här gången bestämdes det att vi skulle prova att ta oss till Kaledonia-vattenfallet, fast uppifrån. Det har vi försökt en gång tidigare, men då hittade vi inte rätt ställe att starta från. Den här gången hade Fredrik dock tagit reda på mer, och vi hamnade på rätt ställe från början.
Vi klev ur bilen, och jag tog på mig selen och fick Tvåan på ryggen. Sen började vi gå nerför, mot vattenfallet.

Här är det!

Vi inledde med lunch nästan genast, för att hålla alla på gott humör.

Matpaus. Notera att vi inte har gått ens 100 meter från ingången.

Sedan var det ungefär 1,6 km att traska till vattenfallet, och det var en härlig promenad. Ettan studsade omkring och var uppe på de flesta stenar vi gick förbi. Han gick först och visade vägen, och passade på så ofta han kom åt att dominera naturen.

Naturen är till för att domineras.
Som sagt…

Naturen var verkligen vacker och höstig, och eftersom vi gick längs med vattnet hela tiden fick jag stanna med jämna mellanrum, då Tvåan krävde att få titta på och vinka på vattnet som strömmade.

Vi tittar på vattnet.
Där var det också vatten.
Vatten!
Också vatten.

Promenaden i sig var ganska lätt, det var en stig vi följde, och där det blev brant fanns det trappsteg. Ibland fanns det också räcken.

Trappor.
Ibland fick naturen hjälp på traven.

Stigen gick fram och tillbaka över vattnet, och på de flesta ställen var det ordentliga broar. På några övergångar fick man dock balansera på stenar i vattnet, och på ett ställe var det en ganska vippig spång som hjälpte oss torrskodda över till andra sidan. Fredrik erbjöd stadiga armar och händer till oss som behövde det.

När vi kom ner till fallet pustade vi ut lite, och Tvåan fick ranta runt en stund på egna ben. Eftersom klockan började bli mycket så blev det inte någon lång paus, utan snart var det dags att klättra tillbaka till bilen.

Vissa fick tydligen pussas i pausen.

Jag var nöjd med att vi hade gått nerför först, för det var ganska brant uppför på vissa partier på tillbakavägen. Hade vi gått på andra hållet hade det definitivt varit jobbigare att hålla mot när vi gick neråt på hemvägen. Nu var det bara att ta i och bita ihop och fortsätta uppåt. När vi hade kanske 300 meter kvar till ingången fanns det en fantastisk reklamskylt.

Väl placerat.

Tvåan verkar gilla att åka sele när vi är ute i naturen. Det är sällan han klagar, utan istället är han med och kollar på vattnet och träden. När han blir trött märker jag att han tystnar, slappnar av och lägger sig mot min rygg och bara gungar med. Han väger runt 11 kg, så även om det är extra vikt så är det inte superjobbigt att bära honom. Det besvärligaste är att selen sitter åt runt höfterna så jag blir lite öm efteråt.

Lämna ett svar