Ja, så låter det dagarna i ända här. Gärna kombinerat med illtjut när någon försöker snabba på det hela genom att hjälpa till lite. Tvåan har alltså under de senaste dagarna kommit in i ”kan slev”-stadiet. Allt, allt, allt är ”kan slev”. Även om han inte alls kan själv. Det händer någon enstaka gång att han inser sina begränsningar och ber om hjälp, men det är bara med de riktigt svåra sakerna som till exempel att öppna skruvkorkar.
Just nu är det dessutom bara mamma som gäller oavsett om det gäller läsning av böcker, tröstning eller nattning, till hela familjens stora frustration. Ettan blir ledsen för att han inte får hjälpa till och Fredrik frustrerad för att han inte kan avlasta mig. Och jag, ja jag får ju helt enkelt hjälpa till när Tvåan vill ha hjälp och trösta när det behövs. Och ta fajten när det är saker som jag definitivt inte tycker att han kan fel. Väntan på att han ”kan slev” delar jag dock med övriga familjen.
En av sakerna vi bråkar lite om är när bandaget på fingret ska läggas om. På sjukhuset vill han inte hjälpa till, men här hemma är det ”kan slev” även på det. Idag fick vi muta honom med paket med kompresser och egna tejpbitar för att vi skulle få lov att lägga nytt bandage på fingret utan hans hjälp. Fingret läker på som det ska, och vi längtar alla efter att slippa bandage. För tvååringar är verkligen jättedåliga på att ha bandage på fingrarna.
”Kan slev” har inte påverkat Tvåans krambehov än. Men ungefär som katter som väljer ut människor som är allergiska mot dem så vill Tvåan kramas vid de mest opraktiska tillfällen. Och är det inte genast tillgång till kramar så blir det illtjut. Populära tillfällen är när mamma ska jobba, eller när Tvåan men ingen annan har ätit klart.
Här försöker en av oss arbeta. Det är jättesvårt att skriva med en tvååring i knät.
Nu när vi är hemma så mycket så blir Ettan naturligtvis uttråkad och trött på alla aktiviteter han är van vid. Det blir också naturligt att han ser mig laga mer mat än han hade gjort annars. För någon vecka sedan undrade han vad vi skulle baka till fika. Jag sa att han kunde välja något ur en av mina bakböcker och baka det.
Efter att ha bläddrat lite och fått lite tips från coachen (mig, alltså), bestämde han sig för att baka muffins. Han fick fri tillgång till köket och jag fanns i närheten när han behövde assistans. Bakningen gick jättebra, och han verkar ha fått blodad tand. Någon dag senare tog han fram boken igen och sa att han ville baka kardemummakaka. Efter det har det också blivit ett par rulltårtor. Detta har fått till följd att vi nu är lite bortskämda med fika, och Tvåan går runt efter lunch och skanderar ”kaka, kaka” och ”baka kaka”.
För några dagar sedan försökte jag utvidga lite från bara bakning till matlagning. Ettan fick en Carl Butler-kokbok att titta i, och jag bad honom kolla efter något som han tyckte såg gott ut. Han hittade flera recept han ville testa, bland annat ett bläckfisk-recept till min stora förtjusning. Fast det första vi kommer laga är grekisk söndagskyckling. Men jag ska verkligen se till att inte tappa bort bläckfiskmiddagen.
Tvåan i sin tur har kommit till ”felv, felv, FELV!”-stadiet. Så nu var det bara att duka fram en egen bordskniv till honom så han kan öva på att skära korven själv. Han är också duktig på att duka fram frukostbrickorna till smörgåsarna och bestick till övriga måltider. Han vill gärna bära fram tallrikar och glasburkar också, trots att jag blir väldigt nervös då eftersom vi har stengolv. Inte för att vi har speciellt dyrt porslin, men det finns inte i varenda butik här på ön.
När det gäller mat är Tvåan ganska äventyrlig och äter det mesta han får på sin tallrik. Han är mycket intresserad när jag lagar mat, och vill gärna stå på pallen bredvid spisen och titta ner i kastruller och grytor. Han provsmakar gärna såser och har lärt sig att känna på skeden med munnen så han vet hur varm den är. Vid matbordet ber han ofta om salt och peppar, och om det serveras andra kryddor eller tillbehör så vill han ha det också. Chiliflingorna var dock för starka, så han fick ta en paus från ätandet innan han fortsatte.
Noggrann kontroll av skärningen, komplett med provsmakning.
Köksrenoveringen, och också vardagslivet, pausades ofrivilligt i förrgår, eftersom vi fick ägna oss åt att testa akutsjukvården här på Cypern. Tvåan var nämligen lite för nyfiken på sågen, vilket resulterade i att en av hans fingertoppar nästan lossnade helt. Det kommer mycket blod ur trasiga barnfingrar, vet jag nu. Vi lastade in oss i bilen och jag körde oss (på vänster sida!) till det närmaste sjukhuset medan Fredrik höll tryckförband på Tvåans finger.
På plats blev Tvåan omplåstrad, och sen fick vi vänta. Tvååringar sövs nämligen om de ska sys, och då behöver de ha tomma magar. Fredrik väntade på sjukhuset med Tvåan medan jag fixade praktiska grejer runt omkring och höll Ettan sällskap. När det närmade sig operation var det sen eftermiddag, och jag räknade ut att det skulle bli åtminstone en sjukhusnatt, så jag och Fredrik byttes av.
Jag tyckte det var väldigt jobbigt att Tvåan skulle sövas, men allt gick förstås bra, och han vaknade som han skulle. Efter en kort vakenstund med läsning av Gittan och Mulle Meck så somnade han igen, eftersom det var sovtid. Natten gick förhållandevis bra, utan några större avbrott och på morgonen blev han mycket nöjd med att få kexfrukost. Jag konstaterade också att han kommer bli en bra make till någon en dag, eftersom han redan är en mästare på att breda ut sig över hela sängen som vi delade på.
Tvåan visar nöjt upp sitt handpaket.
Både jag och Fredrik blev lite överraskade av hur lite Tvåan påverkades. Han verkade inte ha speciellt ont, och var lika nyfiken som vanligt efter omplåstringen. I bilen på väg till sjukhuset pratade han om att det pep, och musiken som spelades. Det han verkade tycka var jobbigast var att det var en massa nya människor som dök upp hela tiden. Infarten han fick i foten tyckte han inte heller riktigt om. Däremot blev Ettan väldigt uppriven vid olyckan. Han tyckte naturligtvis att det var jättehemskt med en massa blod, en gråtande lillebror och föräldrar som var stressade.
Kexfrukost på sjukhuset. Bandaget på foten är för att hålla infarten på plats.
I efterhand kan jag konstatera att vi antagligen gjorde en storstilad entré på sjukhuset. Det var inte jättelätt att hitta det, trots att vi visste att det låg precis bredvid motorvägen. Naturligtvis var vi stressade och oroliga också, så efter att ha vimsat runt i bostadskvarteren runt sjukhuset ett tag och vi faktiskt såg själva byggnaden tog vi den närmaste vägen, vilken var mot enkelriktat. ”Ingen fara, det här är Cypern” sa vi. Det visade sig att det var avfarten från motorvägen vi körde ut på, så jag ställde snabbt bilen på ett streckat område och sedan rusade jag och Fredrik ut mot sjukhuset, Fredrik med en blodig Tvåa i famnen. Sjukhuscafeterian vetter ut mot motorvägen, så när vi kom rusande med ett bylte i famnen efter att ha kört mot enkelriktat var det någon som hoppade över ett räcke och snabbt visade oss vart vi skulle. Han ledde in oss genom ambulansintaget, rakt in på akutmottagningen utan att passera gå, och det kom läkare och hjälpte oss inom en minut. När Fredrik och Tvåan blev omhändertagna rusade jag tillbaka till bilen och Ettan. Han hade fått sällskap vid bilen av tre personer från sjukhuset, och han hade precis förklarat situationen för dem. De hjälpte mig att hålla avfarten fri så jag kunde vända bilen och köra enligt reglerna till en parkering i närheten. När vi väl hade parkerat pratade jag och Ettan om vad som hade hänt och vad som hände just då. När Ettan förstod att allt hade gått bra och att läkarna hade tagit hand om lillebror kände han sig bättre, och snart pratade han på som vanligt.
Igår när Fredrik kom för att hämta hem mig och Tvåan kom killen som hade visat oss vägen och pratade med Fredrik. Han berättade att det var han som hade visat oss vägen, och frågade hur det hade gått. Han var läkare, och sa att han hade också sytt fast fingertoppar och att det hade gått bra. Så fint att han kände igen Fredrik och faktiskt tog sig tid att prata lite och kolla läget.
Såhär ser det ut i mitt kök just precis nu. Det som inte framgår av bilden är att det alldeles strax kommer att låta en massa från en bilningshammare. Förhoppningsvis sover barnen vidare trots det. Ikväll ska vattenrören (de svarta i bilden) fästas och gjutas in i en massa betong i väggen.
Ögonblicksbild. Eller om det är ”No filter”.
De senaste dagarna har vi ägnat åt att bila bort kakel, göra hål i väggar för el och vatten, och bila bort en betongsockel och istället gjuta ett jämnt golv. Eller ja, vi och vi. Mest Fredrik. Jag har renoverat genom att ägna mig åt barnen, se till så att vi får mat och bada i poolen. Vilket ju är jobbigt på ett annat vis. Nu är vi på sluttampen med förberedelserna, och kan istället fokusera på att skruva ihop och montera det nya köket. Hoppas jag i alla fall.
Såhär kan man också bila bort en betongsockel.
För jag ska villigt erkänna att jag inte är jättebra på att vara mitt i förändring. Jag tycker att det är jättejobbigt att diska i duschen, och äta alla måltider utomhus. Trots att vi bara har gjort det i ett par dagar, och att det inte alls är speciellt långt kvar tills allt det nya är på plats. Själva monteringen av köket kommer ju gå fort, bara alla förberedelserna är klara.
Frukost ute i morgonsolen.
Barnen verkar tycka att det går ganska bra, trots att utrymmet att röra sig på är väldigt begränsat. Tvåan tycker att det är fantastiskt att få äta ute hela tiden, medan Ettan blir frustrerad med jämna mellanrum. Fast det beror nog mest på att han inte känner att han kan hjälpa till så mycket som han skulle vilja. Mellan utbrotten bygger han ihop skåpstommar.
Den är här nu! Jag är så glad att vi bestämde att vi skulle få den levererad redan i fredags istället för att vänta tills vi hade kommit längre. Dels för att det är ett stressmoment mindre, och dels för att den är så stor att det kommer bli bättre att bygga köket runt den än försöka knö in den sist. Att den står mitt i köket än så länge är helt ok, vi kan åtminstone koka och steka mat på den. Om jag nu vågar använda den, för den är ju så ny. Och blank. Och oanvänd. Och SHINY! Och stor.
Så ny och fin. Klart man vill klappa på den.
Installationen som företaget som sålde spisen insisterade på att utföra visade sig för övrigt vara att byta munstycken för gasen här på ön, koppla in slangen och kolla så att brännarna fungerar. Någon el tänkte de inte hantera, installatörerna. Så det får väl elektrikern ta hand om. Tur att han bor här med mig.
Tjuvinvigning av spisen.
Jaha. Det visade sig att jag inte ens behövde fundera på om jag vågade använda spisen. När jag var med Ettan på onlinelektion i fredags eftermiddag så poppades det tydligen popcorn på min nya spis. Fredrik hävdade dock att det inte lämnade några spår efter sig.
Igår, när barnen hade somnat, satt jag och Fredrik på balkongen i kvällssolen. Vi tittade ut över bergen och konstaterade att det är nog faktiskt så att man kan bo här. Tur att vi kom fram till det, kanske, eftersom vi ju bor här.
Solnedgång över bergen.
Anledningen till att vi satt och funderade över det är att igår var dagen när vi tog tag i köksrenoveringen. Jobbet går framåt i bra takt, men eftersom vi är i början av jobbet är jag superstressad över det, och över att vi måste jobba i småportioner på grund av barn och jobb och liv i allmänhet. Jag vet att det är fånigt och att jag inte borde stressa upp mig över det, men tydligen kan jag inte låta bli. Därför var det viktigt att få sitta ner och njuta av att jag får leva ihop med min favoritperson och att vi har ett alldeles fantastiskt hus på ett ljuvligt ställe. Det är ju sånt man kan glömma bort mitt i livet och renoveringarna och vattenläckorna och så…
Idag har Fredrik varit på IKEA och köpt större delen av köket. Det tog rätt många timmar och krävde en van för transporten. Och förstås, eftersom livet pågår samtidigt, så kunde jag inte följa med och hjälpa till, utan han fick han åka ensam och bära allt på egen hand. Det visade sig dock när han kom till varuhuset att han inte behövde plocka allting själv. Istället fick han gå till köksavdelningen och beställa allting för plock och vänta på att personalen gjorde jobbet. När han äntligen kom hem hjälpte hela familjen till att bära in kartongerna. Tvåan var mycket nöjd med att få hjälpa till, och skanderade ”En till, en till!” under det att han sprang med sina lådor. Vi andra stånkade mer.
I min familj är det jag som är ansvarig för och lagar maten. Inte all mat alltid, men det är oftast jag som står för planering och genomförande. Nu när Ettan har gått i skolan online och vi har varit hemma hela familjen hela dagarna så blir det förstås mer matlagning än vanligt.
Nu har det gått så lång tid att jag börjar tappa inspirationen. Det känns som om vi lever i en Fembok, där det ska ätas kontinuerligt. Det är lunch och mellis och middag och mellis och frukost och fika och… Det tar aldrig slut.
Mellis. Jågurt, havregryn och tranbär. Gärna i så stora mängder att tänderna skallrar för att man fryser.
Middagarna har jag ganska bra rutin på, så de brukar gå att hantera, men varenda dag vid 11-tiden kommer jag på att vi måste ju äta lunch också. Förhoppningsvis hittar jag rester i kylen, och löser problemet snabbt. Men allt som oftast så har vi varit duktiga och tömt alla rest-lådor och jag måste komma på något som går snabbt att laga och som alla äter. En klassiker är förstås korv och makaroner, vi är ju trots allt en barnfamilj. Fast tydligen har jag fått ett barn som tar efter mig när det gäller ätande, för plötsligt sa Ettan att han inte gillar korv längre, vi hade ätit det för mycket. Så då var det bara att försöka komma på andra livräddare som går fort att laga.
Jag ser väldigt mycket fram emot att få mina nya spis installerad, i det nyrenoverade köket. Jag längtar efter att känna mig inspirerad och laga mat som jag tycker är rolig och inte bara våra familjeklassiker. Antagligen har det också att göra med att vi har försöka vara så snabba som möjligt i affären när vi handlar under de senaste månaderna, och då handlat mestadels stapelvaror. Nu börjar jag kunna se en ljusning i situationen i samhället och då kan det snart vara möjligt att handla lite roligare råvaror och laga mer avancerad mat.
För matlagningsinspiration brukar jag kolla Zeinas kitchenoch Köket. Jag har också en massa kokböcker som jag hittar nu när vi packar upp, till exempel av Ottolenghi, Mannerström och Carl Butler, och de kommer väl till pass när det finns några minuter över att sitta ner och bläddra.
Idag lyckades jag vakna innan resten av familjen. Fredrik har tagit över nattpassen med Tvåan, så jag var helt ensam i sängen och det var alldeles tyst i huset. Jag smet upp och gjorde kaffe och satte mig i min fåtölj och tittade ut över landskapet och njöt av stillheten. Jag tror att jag fick tre hela minuter i tystnad innan Tvåan vaknade och kom rusande.
De tre minuterna var, trots att de var korta, värda sin vikt i guld. Jag saknar nämligen att få vara ensam och tänka hela tankar. Med en tvååring är det ju full rulle hela dagen, och sjuåringen behöver ju också få uppmärksamhet och sysselsättas. På kvällarna finns det visserligen lite egentid när barnen har sonat, men då är jag för trött för att fundera över stora saker så jag läser böcker istället.
Imorses tittade jag alltså ut över landskapet vi bor i. Sedan vi flyttade hit har jag gång efter annan förundrats över att jag tycker att det är så vackert här. Jag har alltid drömt om att bo vid havet och kunna se ut över vågorna mot horisonten. Nu bor vi istället på en bergsida och har en annan bergsida mittemot oss. Husen i grannbyn breder ut sig i dalgången och på bergsidan mittemot, och på morgnarna hörs tuppar gala och fåglar sjunga. Solen går upp över bergen och byn vaknar ungefär samtidigt som jag. På kvällarna går solen ner på andra sidan dalgången och himlen färgas röd, lila och djupblå och hundarna skäller. När det har blivit mörkt påminner utsikten lite om en skidby, med ljuspunkter från gatlampor och hus som är utströdda över bergsidan.
Utsikt över bergen.
Här ser man byn i dalgången.
En solnedgång som inte var särskilt spektakulär.
Jag kommer också på mig själv relativt ofta med att vara lycklig över att vi bor på ett ställe med ett varmt klimat. Jag har en pool, och kan alltså använda bikini som vardagskläder. Jag behöver inte längta efter sommarvärmen som kanske, eller kanske inte, kommer utan jag kan vara säker på att det blir varmt nog för att njuta.
Givetvis är det inte bara guld och gröna skogar här, det är det ju ingenstans. Jag saknar att ha min familj och mina vänner nära nog för att kunna träffas fysiskt. Det är också frustrerande att inte kunna språket än, och all byråkrati är svår eftersom vi inte har vuxit upp med den. Men allt som allt är det här en bra plats att bo på, tycker jag.
