Restaurang

Vi firade farmors födelsedag genom att äta en sen lunch/tidig middag på The Brew. Det började lite halvbra med att det bara fanns barbord tillgängliga, men de hade barnstol, åtminstone.
…som var i vanlig höjd, så Tvåan var ändå inte riktigt med. Som tur var somnade han i vagnen istället och sov sig igenom större delen av besöket.

Efter viss beslutsvånda blev det burgare för mig (Django) och Ettan (klassisk amerikansk), medan F valde ett full set ribs och farmor och farfar tog Kyckling Kiev.

Min burgare som skulle serveras med guacamole saknade det. När jag frågade efter det fick jag veta att de inte hade det. Fast jag kunde få avocadosås istället om jag ville det, vilket jag ville. När den kom till bordet så hade de tydligen inte någon avocado heller, utan jag fick chipotle-majo och pesto-majo istället. Ribsen var goda och kycklingen saftig, så höga betyg där. Även den klassiska burgaren var god.

Vi drack vin till maten, men eftersom de brygger sin egen öl fick vissa av oss öl till efterrätt. Jag valde en Equinox APA, F något slags pilsner och farfar en Golden Ale. Jag valde rätt öl tror jag, och F konstaterade, som vanligt när det vankas hantverksöl, att han borde valt en Cisk.

En dag förra veckan fick vi barnvakt. Min plan var att vi skulle äta tapas på en vinbar, men när vi tog en eftermiddagstur dit och kollade menyn utanför så lät det inte så intressant längre. Istället tog vi en drink på stan och tänkte om.

Jag har varit sugen på pad thai sen vi kom till Malta, men thai-haken är inte alls lika frekvent förekommande här på ön som i Sverige så det har helt enkelt inte blivit av. Nu finns det dock ett thaiställe ganska nära vårt hus och efter lite dividerande så bestämde vi att det var värt ett besök. En av våra bekanta hävdade också att den var bland de bättre på ön.

Sagt och gjort, vi gick hem och hämtade Tvåan och styrde kosan mot One Thai Kitchen och den efterlängtade pad thaien. När vi kom fram till restaurangen insåg vi att den ligger inrymd i entrén till ett flerbostadshus, och det är några få bord i en liten lokal med ingång en bit in i entrén och några bord i själva entrén. Inte direkt supermysigt, men lite roligt för att det var så oväntat. För att ytterligare späda på stämningen spelades någon variant av no-name-covers på power ballads varvad med 80-talshårdrock. Vi hörde både Wind of Change, Still Loving You och Living on a Prayer, vilket föranledde en diskussion om hur dålig tekniken i inspelningsstudior var på 80-talet. Vi var även tvungna att googla när Still Loving You kom (1984).

Själva middagen inledde vi med att dela på de två förrätterna. Jag behövde inte fundera över vad jag skulle äta sedan, men F däremot hade svårt att bestämma sig. Till slut landade han i grön curry. Vi fick frågan om hur stark mat vi ville ha, och valde båda två stark. Maten kom snabbt på bordet, både förrätterna och varmrätterna. Ölen kom från kylen ett par meter bort, så den behövde vi inte heller vänta på.

Vid förrättsserveringen snappade vi också upp ett bra tips – hackad färsk ingefära i sweet chilli-sås ger en helt ny smakupplevelse. Fiskkakorna var goda, och vi fick 4 vårrullar istället för de på menyn utlovade tre. Vårrullarna var frasiga, nyfriterade och väldigt goda.

När varmrätterna sedan kom in konstaterade vi snabbt att F var den som drog vinstlotten. Den gröna curryn var stark och smakade bra. Min pad thai, däremot var ingen succé. Den var lite för hårt stekt (eller kanske varmhållen under tiden vi åt förrätter?), och räkorna var små hårda knorvar istället för saftiga böjar. Smaken var det inget direkt fel på, men det var inte (den svenska versionen av) pad thai utan något annat.

Slutsatsen var ändå att vi kommer helt klart att gå hit igen, även om vi inte kommer äta mer pad thai här. Jag blir sugen på grön curry nu, bara av att skriva det här… Innehavaren lovade dessutom att han skulle skaffa en barnstol till nästa besök.

Vi var ute och skulle äta söndagslunch i det vackra vädret härom dagen. Ettan ville ha pizza, och resten av oss ville ha solsken och kanske en uteservering. Med de kriterierna så hamnade vi på Il-Gabbana, en av serveringarna på strandpromenaden. En av de mer populära serveringarna på strandpromenaden, ska nog tilläggas, för det var inte självklart att få bord 11.45 en solig söndag.

När vi fick menyerna informerades vi om att det var frukost i en kvart till, och efter det tog lunchserveringen vid. Eftersom vi ville ha lunch (pizza!) fick vi vackert vänta, även på menyerna. Men med utsikt över folklivet på strandpromenaden och ett solglittrande medelhav så var det inte alldeles outhärdligt. När klockan väl var 12 kom menyerna prompt, men då skulle det ändå ta en kvart för köket att kunna langa ut mat. Nåja, vi behövde ju ändå några minuter för att välja vad vi ville äta.

Jag och F delade på en päronpizza och en pulled pork-pizza. Päronpizzan hade tålt mer gorgonzola, men det fanns potential. F, och även farfar tyckte att det var snålt med fyllning och de hade de nog rätt i.

Ettan valde en pizza med rökt lax på, till allas förvåning. Den allra största förvåningen var nog ändå att han verkligen tyckte att det var jättegott när han provade den.

Farmor och farfar åt sallad och päronpizza.

Vi tog in tre glas rödvin, och två av dem var ok. Jag drog en nitlott, för mitt Nero d’Avola var… inte bra. Det luktade konstigt men smakade inte lika konstigt, bara inte så bra.

Slutomdömet blev ändå att det var ett ok ställe, och att vi kan tänka oss att gå hit fler gånger.

När vi var i Cospicua i helgen passade vi på att äta på restaurang, hela flocken. Jag och farmor röstade för ett ställe med uteservering i solen, men vi blev nedröstade eftersom det var ett akut behov av mat som behövde tillgodoses för att inte humör skulle tappas, eftersom glassen från Valletta hade försvunnit ut som spring i benen.

Vi tog alltså första bästa matställe, och det visade sig faktiskt vara bra! Café Rouge i Cospicua hade en uteservering, om än i skuggan vid lunchtid. De erbjöd också två för en på cocktails alla dagar mellan 10 och 19. Fast det hoppade vi över.

Vi fick menyer och fick beställa dricka snabbt som ögat. När vi väl gjorde vår matbeställning sa servitrisen ursäktande att det var väntetid på maten, kanske 20 minuter. Jag och F tittade frågande på varann, innan vi sa att det gick bra. 20 minuter kan man ju få vänta på mat på restaurang utan att de förvarnar om det, tänkte vi. Menyn erbjöd det vanliga utbudet – pasta, pizza, burgare och sallad. Det blev tre burgare och två pasta som beställdes, och efter det ägnade vi oss åt vår dryck och samtal.

När servitrisen kom ut med maten bad hon om ursäkt igen för att vi hade fått vänta, trots att vi inte trodde att det hade gått ens 20 minuter.

Både pastan och burgarna fick med beröm godkänt, och till och med pommes fritesen var bra (för att vara Malta), de var krispiga på utsidan åtminstone.

Maten försvann i nafs från allas tallrikar. I de flesta fallen ner i magen, men vissa (vi nämner inga namn, men det var Tvåan) viftade ner det mesta av sin på golvet trots att farmor tyckte att han åt fint. Efter maten lyckades andra dricka öl i solen, med viss ansträngning och justering av kroppsposition.

Det här var en schysst söndagslunch, och vi kan lätt tänka oss att komma tillbaka.

Surfside är ett välkänt ställe i svenskkretsarna på Malta. Här hänger man och dricker öl och kollar på svensk sport, om man är lagd åt det hållet. Vill man träffa andra svenskar är Surfside ett säkert kort, helt enkelt.

På Surfside finns inte bara öl och teve, utan även ett kök som lagar till rejäla portioner mat till hyfsade priser. Man har typisk mat för Malta – pasta, burgare, pizza och sallader. Och så den obligatoriska grill-sektionen, förstås.

Vi firade slutet på carnival-lovet häromdagen, och hamnade på Surfside eftersom Ettan ville ha pizza och jag ville inte gå på det vanliga stället.

Vi började med friterade lökringar och mozzarella-sticks. Osten slank ner i Ettan, och Tvåan tuggade glatt på lökringar. Fast som alla vet så är lökringar bara en förevändning för att få äta frityrsmet. Den tillhörande dippen var inget annat än majonnäs och ketchup blandat, till min stora förtret, och Ettans stora glädje.

Varmrätterna kom raskt in, och alltså… portionsstorleken är inte anpassad för svenska kontorsarbetare, utan snarare maltesiska kroppsarbetare. Det är mycket mat! F och Ettan hade valt pizza, som visade sig vara bianco, det vill säga utan tomat, men god ändå. Jag åt pasta med kyckling som skulle vara ”cajun-style”, men det var svårt att lista ut just vari det cajun-aktiga bestod. Fast som kycklingpasta var den helt ok, även om den inte fastnade på bild! Tvåan moffade i sig en del pasta och lite pizzakant, men inte mer än att han kunde trycka i sig en portion gröt efter hemkomst.

Vi konstaterade också att vi återigen är i fasen att det gäller att betala notan snabbt, så att vi är fria att i princip rusa från restaurangen när Tvåan har tröttnat. Han har nämligen kommit till stadiet där han testar sin röst genom att tjuta i falsett, och det gör han ofta så snart han har tröttnat på aktiviteten för tillfället. För att inte störa alla andra matgäster så är det läge att vara färdigäten och kunna smita snabbt i det läget.

Återigen var det dags för lunch. Vi var ute och promenerade och bestämde oss för att det fick bli lunch på stan. Ingen av oss hade något speciellt önskemål, så vi hamnade på ett av haken som ger ett lite sunkigare intryck längs The Strand, Black Gold. Vi visste vad vi gav oss in på, men tänkte att vi faktiskt har blivit överraskade av matställen på Malta tidigare. Alltså var det värt ett försök.

Vi fick den överraskande innehållsrika menyn och började bläddra. Jag vägde mellan pasta och burgare, men när F valde en specialburgare blev det en vanlig burgare för mig. Kanske mest för att jag blev sugen på pommes frites.

När maten väl kom in så kunde vi konstatera att det aldrig är en bra grej att vara sugen på pommes frites just på Malta, för om det är något det maltesiska köket är riktigt dåligt på så är det just pommes frites. De är aldrig ordentligt friterade och frasiga, utan istället alltid oljedrypande och mjuka. Så även här, föga förvånande. *suck* Specialburgaren skiljde sig inte nämnvärt mot den vanliga, utom i storlek, så där vann nog jag ändå. Speciellt eftersom jag valde en med ost+ägg på. Burgarna var helt ok, men inget speciellt. Å andra sidan var de inte speciellt dyra heller. Om vi behöver en burgarlunch kan det säkert hända att vi hamnar här igen. Jag kan till och med tänka mig att testa pastan.

För ett tag sedan mötte F mig och Tvåan på stan efter vår dagliga förmiddagspromenad. Det var dags för lunch, så vi slank in på Pepe Nero i Balluta, ett nyöppnat ställe som vi tyckte såg trevligt ut. Vi var de enda gästerna i lokalen, så vi var tvungna att fråga om det verkligen var öppet, och jo, det var det försäkrade personalen som vänligt hjälpte till med vagnen.

Vi fick menyn, och på frågan om vi ville ha något att dricka svarade F ”A Ċisk, please”. Alltså en lokal öl, ingen konstig beställning alls. Vi kollade i menyerna och tänkte att det ändå var lite märkligt att det tog så lång tid att få en öl i en helt tom restaurang, där vi dessutom satt kanske tre meter från baren, som bemannades av en bartender på heltid. Nåja. Vi bestämde oss för vad vi ville ha (varsin Brisket sandwich) och gjorde vår beställning när servitrisen kom till oss. Eller ja, vi försökte det. Servitrisen visade sig vara inte jättebäst på engelska, men efter ett par försök fick vi till våra smörgåsbeställningar. Vid det laget hade jag fattat lite misstankar, så jag passade på att sammanfatta vår totala beställning. Klokt gjort av mig, där, eftersom det då uppdagades att ölbeställningen hade uppfattats som ”A cheese platter”. Efter ytterligare lite samtal kunde vi dock enas om vår beställning, och att den inte innehåll någon ost, utan istället öl. Servitrisen var mycket ursäktande och förklarade att hon inte hade jobbat så länge och inte kunde sortimentet så bra.

Ölen kom raskt på bordet, nu när vi väl hade fått beställa den, och det dröjde inte heller länge innan ”smörgåsarna” dök upp. Som synes av bilden ovan var det inga små doningar, utan istället mängder med mat i rejält stora bröd. Till och med jag, som ammar och därmed känner mig hungrig nästan jämt, tyckte att det här var mycket mat.

Fast för sådana som vi, som grillar själva ganska ofta, eller lagar mat, så var köttet okej men ganska ointressant. Det smakade mest lite sött från något slags mild bbq-sås, och var varken speciellt rökigt eller välkryddat. Så omdömet blev ”mycket mat, men ganska intetsägande”. Troligen hade det här inte heller att göra med att restaurangen var nyöppnad, utan snarare med att de använde kött i storpack som de inte tillagade själv. Kanske skulle vi låtit den där cheese plattern komma till bordet istället för ölen, rent av?