Rekordvecka och höst

Fyra dagar i skolan den här veckan för Tvåan, det är tangerat rekord. Det betyder också att han faktiskt har varit i skolan hälften av de möjliga dagarna! Jag väljer att se det som en vinst (och hoppas på att han får stanna i skolan hela dagen idag).

Skolbarnen i början av terminen.

Intresset för skolgången tog också ett stort kliv uppåt den här veckan, när Tvåan kom hem och berättade att de hade gjort läxa i skolan. När vi grävde lite i det så fick vi reda på att de hade gjort en sida i en av läroböckerna. Så då blev alltså Tvåan också en stor pojke med läxa, och vips så var det roligt i skolan, och han funderade mycket på vad det skulle bli för läxa nästa dag.

Orelaterad kattbild, på Åke.

Hösten har kommit till Cypern också. På morgnarna är det mellan 12 och 14 grader, så det är ordentligt svalt när bilen åker iväg till skolan. Dagtid kryper temperaturen upp till mellan 25 och 30 grader, så det är verkligen en skön tid nu. När jag hör rapporter från Sverige, om nattfrost, regn och 5 grader känner jag ännu tydligare att det var helt rätt beslut att flytta hit. Tänk att jag bor på en ö i Medelhavet, mitt i ett semesterparadis!?

Semesterkänsla?

Nu är det inte lång tid kvar innan helgen tar vid. Kan vara värt att fundera ut vad vi ska hitta på, så det blir något av den. Jag har fortfarande några trädgårdsprojekt kvar, både att ta bort och lägga till, och Fredrik vill säkert bygga något. Ah well, det blir antagligen finfint det med, bara vi tar oss genom fredagseftermiddagen.

Kanelbullens dag och ytterligare en sjukvecka

Som vanligt firade vi kanelbullens dag förra veckan. Tråkigt nog blev det inte så fluffiga bullar som jag hade tänkt mig, men de slank förstås ner ändå. Goda var de, i alla fall.

Kanelbullar, goda men ofluffiga.

Tvåan var mycket pepp på kanelbullar, och eftersom han var sjuk (igen!) så fick han vara med och titta på hela bakningsprocessen. Sjukdomen han drabbades av var en förkylning som han generöst delade med sig av till resten av familjen. Hurra för livet med skolstart!

Som brukligt är på Cypern tog vi med Tvåan till doktorn, som kände igen både honom och oss. Precis som vi redan visste var det en förkylning, och vi skulle stanna hemma från skolan under veckan. För oss som svenska föräldrar känns det så himla märkligt att gå till doktorn för minsta lilla, men det är tydligen så man gör här.

Hela förra veckan gick alltså åt till att vara hemma med en treåring som hostade och snorade men som i allt övrigt var pigg som en mört. Under senare delen av veckan var båda föräldrarna sjukare än barnet, skulle jag tro.

För att sysselsätta oss har vi kollat på den nya katten, som har fått namnet Åke. Han växer och övar sig på att jama och jaga, samt blir hunsad av de andra två katterna.

Klappjakt, vilket är relativt ovanligt, eftersom Åke vill bli gosad med HELA TIDEN.

Vi har också haft målarstudio. Tvåan är väldigt förtjust i att måla, men det måste vara med penslar. Kritor och färgpennor har han inte riktigt tagit till sitt hjärta än.

Konstnärens mästerverk.

En fin lördag

Trots att dagen började alldeles för tidigt (har jag sagt att jag sover lite… mindre bra sedan en tid?) så tände jag åtminstone levande ljus och satt med mitt morgonkaffe i lugn och ro. Fredrik kom också upp tidigt, så även om han hade haft en stökig natt så fick vi åtminstone lite tid att prata med varandra över en kopp kaffe innan dagen satte ordentlig fart.

Morgon ägnade vi åt trädgårdsskötsel i form av genomgång av bevattningssystemet. Ettan passade på att såga upp lite grenar, och sågade sig bara i fingret en gång. Jag skrattade tydligen lite för mycket när jag skulle plåstra om Ettans finger, så Fredrik konstaterade att det inte var någon allvarlig skada. Det syntes knappt en droppe blod, men jag satte ändå på ett plåster. Efter det tog han på sig handskarna, så nu har två av tre herrar i familjen lärt sig att det är handsk-obligatorium vid sågning.

Efter det har jag hunnit tvätta, läsa, göra treveckorssallad och plantera lite växter för inomhusbruk. Dessutom lagade jag lasagne till middag, långsamt och med musik i högtalarna.

Det stökiga köket. Treveckorssallad på köksbänken, och lasagneingredienser som puttrar på spisen. Texas i högtalarna får ni föreställa er.

Fredrik har under dagen byggt en låda till en vattenavhärdare. Delvis fick han hjälp, så det tog lite längre tid än tänkt.

Snickarmästaren. Mycket nöjd med mängden aceton som hushållet förfogar över.

Barnen har badat i poolen tillsammans med pappan (som vrålade av kylan, 26 grader i vattnet) och sen studsat i studsmattan.

Studsbarn, efter poolbad.

Lillkatten har ätit mat tillsammans med de stora katterna, utan slagsmål.

Frukost för tre. Lillkatten var den som åt mest, och de andra klev åt sidan och lät honom hållas.

Det enda orosmolnet (förutom min sömn, som inte verkar bli så mycket bättre trots) är väl att Tvåan efter badet kom upp och lät som om det var en förkylning på gång. Nåja, han hann ju faktiskt med två dagar i skolan förra veckan. *suck*

Crazy Cat Lady

Jag har varit ute och plockat en katt. Jag et, det låter konstigt, men då får man förstå att här på Cypern finns det gott om vilda katter (och hundar, för all del). För många är ”ha katt” detsamma som att ställa ut kattmat och i övrigt låta katterna vara katter. Möjligen klappar man dem ibland också. Alltså ungefär som vi ”har” Nisse och Karlsson.

Men, åter till kattplockningen. Häromdagen när jag och Tvåan gick till lekplatsen kom det ut en hel hög kattungar från ett av husen vi passerade. Givetvis stannade vi och klappade dem. Den modigaste av dem kom genast fram och ville ha gos, och när vi sedan gick vidare följde den efter oss. Det fortsatte den med hela vägen till lekplatsen, som är ungefär en kilometer bort från huset där den verkade bo.

Klappning av kattunge.

Väl på lekplatsen smet den iväg. När vi kom dit igen några dagar senare kom den fram och ville ha mer gos och verkade känna igen oss. Återigen smet den iväg, men här började jag fundera på om det inte var så att den skulle kunna få komma och bo hos oss istället.

Den lilla, lilla katten som piper istället för att jama.

Sagt och gjort, efter lite letande hittade jag den igen, och så snart den såg mig kom den framtrippande och sökte gos. Så jag plockade med mig den hem, helt enkelt.

Lillkatten, nyplockad.

Nisse och Karlsson såg förstås inte på nykomlingen med blida ögon, utan nu ägnar de sig åt att upprätta en korrekt hierarki. Det betyder att de äldre herrarna ger sig på den lilla nykomlingen så snart de ser den. Lillkatten är dock ingen man trampar på ostraffat så han morrar, fräser och jamar argt så snart de andra närmar sig. Om några dagar tror jag kanske att det kommer lugna ner sig, för mellan varven av utbrott och slagsmål verkar åtminstone Karlsson, som är flockledare, vara lite nyfiken och sniffar på nykomlingen.

Ny vecka, som redan är slut

Tvåan var hemma med prickar hela förra veckan, medan Ettan kom iväg till skolan i torsdags efter att ha frisknat till efter sin förkylning. Jag i min tur klarade mig inte helt och hållet den här gången, utan fick Ettans förkylning i torsdags så vi kan säga att antalet sjuklingar i hemmet har varit konstant i en dryg vecka.

I måndags gjorde vi ett försök att få iväg även Tvåan till skolan, men se det tyckte hans doktor inte riktigt var läge. Istället fick vi vänta till igår, allt enligt instruktioner. Nåja, vi fick åtminstone ett friskintyg som gällde från igår, så vi behöver i alla fall inte åka tillbaka till doktorn igen utan kunde lämna båda barnen samtidigt.

En av fördelarna med att Tvåan fick vänta till igår med att gå tillbaka till skolan var att han faktiskt ville gå till skolan igår morse. Annars är det lite si och så med det önskemålet. Antagligen beror det mest på att han fortfarande är lite ovan vid att vara utan flocken så lång tid, så jag tror att det kommer vända så snart han börjar känna att fröknarna och barnen är en del av en annan flock.

Min förkylning verkar ha varit av det lindrigare slaget, oväntat nog. Jag har inte legat utslagen än, och jag hoppas att det fortsätter så. De senaste dagarna har jag till och med känt mig lite friskare redan. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta avta så jag kan börja springa igen.

I morgon är det helgdag här, eftersom Cypern firar sin självständighetsdag den 1 oktober. Oklart om det blir någon militärparad i år, och vi ska åtminstone inte åka till Nicosia för att titta på den i så fall.

Sjukstuga

Nej, det var förstås inte bara en dags feber som drabbade Tvåan. I lördags fick han prickar över hela kroppen och i söndags gissade vi på att det var höstblåsor han drabbats av. Måndagens läkarbesök bekräftade det, och vi fick order på att hålla oss hemma under veckan.

Tvåan verkar inte speciellt medtagen av det hela, och det verkar inte heller som om utslagen kliar speciellt mycket. Någon mer feber har han inte heller haft. Istället är han pigg och vill hitta på en massa saker som vi får säga nej till, eftersom det trots allt är lite smittsamt.

Ettan å sin sida klarade sig hela första veckan i skolan, men i söndags började han hosta lite och det blev värre under måndagen. Dock har han hittills sluppit feber. Alltså ingen skola för honom heller på några dagar. Även den tredje herren i familjen, Fredrik, har känt sig lite halvrisig ett tag, så han var inte förvånad när han också kände sig lite sämre i måndags.

Så nu väntar vi väl på att jag ska drabbas också, och åka på en riktig dunderförkylning à la mansförkylning deluxe. Av mig och Fredrik brukar det vara jag som blir (eller känner mig?) sjukast, så jag har mina misstankar om vad som komma skall. Men jag håller tummarna för att jag klarar av att hålla ut tills åtminstone Fredrik är lite mer på banan, annars blir det onödigt jobbigt tror jag.

Den minste sjuklingen.

På’t igen

När Tvåan klättrade ur sängen och sprang till dörren i morse misstänkte jag att febern hade gått över under natten. Och mycket riktigt, den nyinförskaffade örontermometern visade grönt på hela familjen vid morgonmätningen. Alltså var det skoldags igen.

Men vid grinden stötte vi på patrull. Informationen som skickats ut var inte helt korrekt, utan ett friskintyg krävdes redan från dag 1, och inte efter två dagars frånvaro som vi läst oss till. Vi lämnade in Ettan och åkte sen till barnens läkares mottagning och satte oss att vänta på att han skulle öppna någon timme senare.

Redan efter några minuter dök dock läkaren upp utanför glasdörrarna, med frukostpåse i handen (antagligen bor han bredvid mottagningen) och påpekade att han inte öppnade förrän en timme senare. Vi sa att vi visste det, men att vi väntade. Efter att ha lämnat in frukosten hemma så kom doktorn tillbaka efter bara ett par minuter och tog med oss in i undersökningsrummet och skrev sedan ett friskintyg och vi kunde åka tillbaka till skolan och släppa in Tvåan på gården där hans klasskamrater var ute och åkte rutschkana.

Så kan det också gå till, alltså.

Eftermiddagsaktivitet.

Idag på kvällen skickade skolan hur många bilder som helst till oss, och det ser minsann ut som om Tvåan har varit med på en massa grejer och hunnit med en hel del pyssel redan. Inte verkar han vara blyg för kameran heller. Och kanske viktigast av allt för mig och Fredrik: han ser inte ut att ha varit ledsen hela tiden heller. Det blir nog bra det här!

Tre dagar…

Tre dagar tog det innan vi blev inringda för att hämta ett febrigt barn. Det gränsar ju nästan till parodi det här. Nu får vi igen för att vi har haft Tvåan hemma så länge, liksom. Idag vid nio-tiden ringde skolan till Fredrik och sa att Tvåan hade feber och bad oss hämta honom.

Det stackars barnet verkade faktiskt vara lite sjukt när vi hämtade honom, och sedan vi kom hem så har han varit mer eller mindre utslagen av feber. När Ettan kom hem efter skolan så piggnade sjuklingen faktiskt till lite, och satt upp en stund och både åt och drack innan han slocknade på soffan igen.

När vi åt middag kom han återigen upp, Tvåan, och satt med och åt en del fryst majs. Efter maten återvände han till soffan, tramsade han lite med sin bror och sen fick han hjälp med att ordna till inför natten… Oklart var det är meningen att jag ska få plats. Men vi har först¨ås soffkuddar som jag kan lägga på golvet nedanför soffan. Vi får se, som vanligt.

Sjuklingen, med allt som behövs för natten. Utom plats för mamman, då förstås.

Husmorsbestyr under kattövervakning

Redan efter tre skoldagar kände jag att det var lite enahanda att packa två lunchlådor med exakt samma innehåll som tidigare dagar. Barnen verkar dock inte bli uttråkade lika snabbt som jag, men jag tänkte ändå att det var dags att ta tag i något slags matlådeprojekt. Jag har ju försökt tidigare, med lite varierande framgång. Men någon gång tänker jag att det kommer bli en succé som kan underlätta morgonbestyren något.

Idag har jag alltså gjort vad som känns som tusentals piroger, även om det i verkligheten egentligen bara var 32 stycken. Hela processen med rulla, kavla, lägga på fyllning, vika ihop och fästa med gaffel är bara så trist! Jag gillar att laga mat, men den repetitiva delen av det är verkligen ingen höjdare. Vi får hoppas att pirogerna faller barnen i smaken nu, bara.

Rulla, rulla liten bulla…
Fem klara. Nu börjar det bli trist.

Jag fyllde dem med en helt vanlig, ganska torr köttfärssås och lite riven cheddar. Inget fancy, men förhoppningsvis barnvänligt. Katterna tyckte i alla fall att det luktade fantastiskt spännande från köket, och var mycket uppmärksamma. Nisse övade sig på lustiga sittställningar när han inte fick lov att komma in i köket.

En uppmärksam katt i förgrunden och en akrobatisk i bakgrunden.

Köttfärsen räckte inte till de tre sista, så de fick en lite ad hoc-fyllning bestående av salami och riven ost istället.

Färdiggräddade läckerheter.

Första dagen i skolan

Sommarlovet har varit långt och härligt, men de senaste veckorna har också inneburit en del längtan efter att skolan ska börja igen. Ettan längtar efter kompisar, och Tvåan tycker det ska bli spännande att börja skolan som vi har pratat så mycket om. Jag och Fredrik längtar nog också lite efter att få tid till arbete och till att tänka vuxentankar utan att bli avbruten varannan sekund.

Så blev det då äntligen dags. Så fort han vaknade och gick ur sängen rusade Tvåan ut ur sitt rum och berättade för Fredrik ”Idag ska jag till skolan!”, och det stämde ju. Vi stoppade i barnen och oss själva frukost och alla satt i bilen en minut efter utsatt tid.

Mina stora, stora barn!

Den första utmaningen kom när vi skulle gå från den parkerade bilen till skolan. Givetvis skulle Tvåan bära sin egen skolväska på ryggen. ”Den är tung, mamma!”. Promenaden blev lite vinglig, eftersom Tvåan fick parera den ändrade tyngdpunkten.

Skolbarn med skolväska.

När vi kom till skolgrinden var Tvåan lite blyg och vågade inte ta emot handspriten som han erbjöds första gången. När jag hade visat att det gick bra så vågade han försöka, och fick mycket beröm av kvinnan vid grinden.

Väl inne i klassrummet började han snabbt leka med grejerna som fanns där och pratade kontinuerligt med en av fröknarna, på svenska. Inskolning är tydligen inte ett koncept som används i någon större utsträckning här, och framför allt inte nu under pandemin, så när rektorn hade hållit sitt tal och Ettan hade gått iväg till sitt klassrum vinkade vi lite till Tvåan, och så gick vi. Det tog drygt två timmar innan vi blev inringda, och då hjälpte en napp och lite prat med pappa. Tvåan och Fredrik kom överens om att Tvåan skulle stanna ett tag till, och så gick Fredrik igen. Resten av dagen gick fint, och Tvåan hade sett till att göra sig förstådd trots språkförbistringen. Tydligen hade han lärt sig lite engelska också, för till mellis hemma ville han ha ”banana” istället för banan. Jag är så lättad att första dagen verkar ha gått bra och att han har trivts!

Ettan var också nöjd med sin första dag, även om de tydligen inte hade lärt sig något.