Köttbullar och beslut

En måndagsmorgon för ett tag sedan pratade vi om vad vi skulle äta till middag. Ettan sa då att det var länge sedan vi åt köttbullar, och det stämde ju. Vi hade köttfärs hemma, så det var ju ett bra förslag.

Alltså gjorde jag köttbullar till middag. Och som vanligt blev jag överraskad av att det inte tog längre tid än det gjorde. Både Ettan och Tvåan ville vara med och göra potatismos, så det samsades de om. Fast det bästa med det var nog ändå att båda barnen åt med god aptit. Tvåan åt förstås bara såsen, massor med lingon och en knivsudd potatismos, men Ettan fick i sig en rejäl portion. Även Fredrik var mycket nöjd.

Ettan, med ätställning som vore han tonåring redan.

För att verkligen fira den stora händelsen passade vi på att korka upp en flaska bubbel. På en tråkig måndag, liksom! Väl värt, säger jag.

Min tallrik.

I övrigt är det arbete och sömnbrist som gäller. Jag tror att jag får ge upp planerna om att sova i min säng i närtid. Tvåan verkar inte alls redo för det, och jag får alldeles för lite sömn när jag måste byta säng flera gånger per natt. Kanske ska jag istället försöka få mer sömn och försöka igen senare, för jösses så otrevlig jag är när jag är för trött. Både för mig själv och för andra.

Det känns som ett misslyckande, dock. Fast jag kanske ändå kan tänka på att hittills har de stora stegen varit ganska lätta, och det kanske beror på att vi har låtit Tvåan styra det ganska mycket. Så eventuellt är det bara dumt att försöka tvinga fram något och istället borde jag bara låta det ta den tid det tar och försöka styra åt det hållet under tiden.

Harry Potter och ormar

Plötsligt en dag kom det hem en lapp som sa att bokens dag skulle firas i skolan. Barnen skulle komma utklädda som sin favoritkaraktär från en bok, och ta med boken, till skolan. Kul idé, synd att vi fick 1,5 dags framförhållning. Nåväl, vi gjorde det bästa vi kunde av det.

Efter att ha insett vad Kapten Kalsong har på sig, valde Ettan bort det. Han gillar ju inte naket. Istället siktade han på Fantastic Mr Fox. Men när de inte hittade några rävöron+svans då de var ute och jagade utstyrsel, utan istället fick föreslaget en lejonsvans av kvinnan i affären, planerade de om på stående fot. Harry Potter är ju en favorit, och har varit länge, så glasögon, ärr, trollstav och mantel blev det.

Harry Potter!

Och faktiskt, det gick ju ganska bra, det där. Trots att vi inte fick så mycket tid på oss att fixa något. Det visade sig också i skolan att det var väldigt få barn som var utklädda, så det var nog inte bara vi som tyckte att det var lite kort om tid.

Jag har tydligen inte vant mig vid att bo i ett land som delas med ormar. Härom dagen upptäckte jag att vi fortfarande delar vår trädgård med just ormar, och blev så uppspelt att jag ville visa upp det för hela familjen. Det stör mig inte jättemycket med ormar egentligen, men eftersom det finns en orm här som är giftig även för människor och vi har barn är jag ändå lite nervös. Att ormarna är räddare för oss än vi för de är en tröst ibland, men inte alltid.

Här har någon ömsat skinn. Ägaren har jag dock inte sett till än.

Tvåans dator

Tvåan fyller snart tre år, så Fredrik tyckte att det var dags för honom att få en dator. Vi har en kär bärbar som har gått i arv i släkten: när farfar hade använt klart den gav han den till Fredrik. När Fredrik i sin tur var klar med den fick jag den. Efter det har den legat till sig lite, och nu så fick Tvåan den.

En av de första sakerna som hände var att han tyckte att datorn behövde städas. Så han dammsög den. Det gör med genom att dra nätdelen fram och tillbaka över tangentbordet, uppenbarligen. Efter det var det andra saker som hände, och så en dag upptäckte vi att Tvåan tydligen ska ha custom-tangentbord.

Tangenterna kändes inte riktigt optimala, pappa.

En liten datanurd i vardande, alltså. Till och med farfar var imponerad av datorkunskapen hos den lilla människan. Några önskemål om vad standardtangenterna ska ersättas med har vi inte fått än, dock.

Tangenterna samlas ihop i en påse innan de hälls ut igen. Och samlas ihop. Och hälls ut. Och samlas ihop…

Årsdag, klipp, test och sömn

I år höll vi på att glömma årsdagen av vår utvandring. Som tur var kom vi ihåg det i sista stund, och dagen kunde firas som sig bör: med champagne och tårta. Tanken var tårtmellis efter Ettans skola, men tydligen blev vi väldigt mätta av att äta tårta, så det fick fungera som middag också.

Tårtätaren nummer ett i färdigställning.

Vissa tyckte att tårtan var god, åtminstone delar av den. Men det bästa var ändå kartongen, och att få klippa i den efter själva tårtätningen.

Klippiklipp!

I övrigt hankar dagarna sig fram här. Vi slipper numera be om lov för att få lov att gå utanför tomten. Däremot behöver vi ha negativa covidtest som inte är äldre än 72h för att få lov att gå i affärer. Mycket testande blir det… Tvåan har hittills tyckt att det är ok att vara med, till och med lite spännande eftersom vi är på olika ställen varje gång.

I väntan på covidtest kan man klättra på höga grejer.

Jag och Tvåan jobbar fortfarande på att han ska kunna sova själv i sin säng. Just nu går det lite sådär eftersom jag är så trött att jag somnar i hans säng när han kräver omnattning. Fördelen med det är förstås att jag får sova lite mer än annars. Det känns lite tröstlöst nu, och som om jag aldrig mer kommer få sova i min egen säng, med Fredrik. Fast så är det förstås inte, det vet jag ju rent logiskt, vad än hjärtat säger just nu.

En lite bättre torsdag

Idag satt jag och arbetade på balkongen när Fredrik var och handlade med Tvåan och Ettan vari skolan. I en paus tittade jag ut över dalen, och kom på mig själv med att tänka att jag har det så himla bra som sitter på en ö i Medelhavet och jobbar. Så idag har jag nog väntat lite mindre, tror jag. Eventuellt har det också en del att göra med att jag fick sova lite bättre natten till idag, för Tvåan vaknade bara två gånger.

Utsikt över dalen. Längst bort i diset kan man ana Mount Olympus.

Fredrik kom hem för tidigt från handling och skolhämtning, och då visade det sig att skolan hade ringt honom och berättat att det inte var någon läxklubb. Så Ettan fick göra sin läxa hemma istället, och sen föreslog hans lillebror att det skulle badas. Sagt och gjort, hela familjen tillbringade tid i poolen. Vissa mer än andra förstås, och jag minst, som vanligt.

Till middag fick vi grillad gris med tzatziki och klyftpotatis, och till det drack jag ett glas alldeles för varmt rödvin. Precis som på vilken Medelhavssemester som helst, alltså. Tänk va, att vi bor mitt i en semester. Det är sånt jag glömmer bort ibland.

Nåväl, nu ska vi se hur den kommande nattens sömn blir. Håll tummarna för mig.

Jag väntar

…och väntar och väntar. Det känns inte som om jag gör något annat än väntar just nu.

Jag väntar på att Tvåan ska börja sova ordentligt, så att jag får sova ordentligt. Jag väntar på att paket jag beställt ska komma hit. Jag väntar på att världen ska bli mindre knasig. Jag väntar på att farmor och farfar ska komma hit. Jag väntar på att mormor ska läka sitt sår och komma ut från sjukhuset. Jag väntar på att dagen ska gå så att jag kanske ändå kan få lov att sova. Jag väntar på att kökslampan ska hängas upp. Jag väntar på att en täckskiva i köket ska monteras på plats. Jag väntar på att det ska finnas tid för något slags samtal med Fredrik som inte bara berör det absolut akuta. Jag väntar på att olika idéer vi har startat ska bära frukt. Jag väntar på att vi ska byta fönster. Jag väntar på att Ettan ska få sommarlov. Jag väntar på att Tvåan ska få börja på dagis. Jag väntar på att jag ska vara mindre trött så att jag kan orka göra något på kvällen när barnen har somnat. Jag väntar på… det som känns som livet. Som just nu känns som om det står på paus.

Och jag vet att jag inte är ensam om det här. Men ibland känns det ändå övermäktigt, och som om det inte finns något slut.

Fast då kanske det är bra att kolla det här: Ten Global Trends Every Smart Person Should Know. Allt kanske inte är nattsvart, ändå. Jag lyssnar på natten när jag försöker få Tvåan att somna så jag kan smita tillbaka till min säng. Någon gång kommer jag få sova i den, hela natten. Jag väntar på det.

Boktips: Den färglöse herr Tazaki

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag har läst Den färglöse herr Tazaki av Haruki Murakami. Fast jag läste den på engelska, och då heter den Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage.

Tsukuru är en av fem vänner som har en väldigt nära vänskapsrelation under tonåren. De fem vännerna, två flickor och tre pojkar, är väldigt olika varandra, men känner ändå en väldigt samhörighet. De fyra övriga har en färg i sitt namn, men inte Tsukuru. Ibland undrar han vad han egentligen tillför gruppen, och varför de andra verkar tycka att han är lika viktig som de övriga, han känner inte sig som något speciellt. Men han är tacksam att få vara en del av gruppen av vänner.

The Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage

När de fem vännerna börjar på universitetet visar det sig att det bara är Tsukuru som flyttar från barndomens Nagoya. Han börjar studera i Tokyo på ett universitet där han lär sig att konstruera järnvägsstationer, vilket han har varit intresserad av hela sitt liv. En dag när han hälsar på sin familj i Nagoya och ringer upp sina vänner vill ingen av dem prata med honom. Efter ett par dagar får han i alla fall tag i en av sina vänner, som berättar att ingen av de andra fyra vill prata med eller träffa honom någonsin igen. Tsukuru blir så ställd att han inte ifrågasätter beslutet.

16 år senare träffar Tsukuru en kvinna som han får starka känslor för. Hon märker att det är något som hindrar honom från att öppna sig helt för henne, och övertygar Tsukuru om att han måste söka upp sina vänner och försöka förstå vad det var som hände och varför de bröt kontakten helt med honom. Sökandet efter dem och sanningen för honom både tillbaka till Nagoya och hela vägen till Finland.

Den färglöse Herr Tazaki letar sig verkligen in i mitt hjärta. Jag känner med Tsukuru, och kommer nästan på mig själv med att hålla tummarna för honom. Den lågmälda berättarstilen och den hoppfulla men ändå sorgliga historien är kanske inte typiska för Murakami, men han bemästrar dem verkligen här. Om jag tyckte att Norwegian Wood var lite för ungdomlig så är det här en berättelse om vuxna människor och hur de har formats under livet som har gått.

Köp boken hos Bokus (svensk pocket).

Stegen som saknades

Vi har ju varmt här på Cypern, upp mot 30 grader idag. Då är det fint att vi valde ett hus med pool (även om det förstås inte är havet).

Barnen har ju badat ett par veckor redan, och jag och Fredrik vågar oss i ibland nu också när vattentemperaturen är 26 grader. Fast när jag säger att barnen badar menar jag att Ettan badar och Tvåan rantar runt bredvid poolen. Vid badet idag tjatade telningarna om att vi skulle sätta i stegen, och så fick det bli. Fredrik hämtade verktygen och monterade i stegen.

Och då plötsligt meddelade Tvåan, som alltså har vägrat gå i poolen hittills i år, att han skulle simma. Så klev han i på trappan, tog ett resolut tag i Fredriks hand och gav sig ut i poolen. Och mycket riktigt så simmade han från trappan i ena änden av poolen till stegen i den andra änden. Fingret fick han dock släppa när Fredrik inte bottnade längre.

Stadigt tag i fingret fortfarande. Stegen till höger i bild.

När han kom till stegen klättrade han upp, sa ”Igen, igen!”, sprang bort till trappan och klev i igen. Fredrik fick ställa upp med en hand igen för själva iklivningen, men sen simmade Tvåan alldeles själv. Tredje varvet kunde han kliva i och hoppa ut från trappan alldeles själv och sen bara fortsatte det. Han simmade lätt 10 varv!

Simmaren, som här berättar för mig att han kan simma.

Det var alltså ett mål att simma till som har saknats. Skönt att vi har rättat till det nu. Och mitt simmarhjärta klappade lite extra när jag såg Tvåans fantastiskt lyckliga min och ovilja att sluta simma.

Plättar

Av någon anledning började vi prata om plättar för ett tag sedan. Fredrik försökte förklara för Tvåan vad det var, och sa också att farfars plättar är de bästa. När barnen då krävde att få plättar var det ju bara att ställa upp.

Det fanns dock ett par problem: Varken jag eller Fredrik äger något plättjärn. Kanske är det något man inte skaffar förrän man får barn? Vi insåg också att det antagligen inte skulle gå att skaffa ett lokalt, så vi kollade svenska online-affärer. Då sa farmor att hon hade sett ett till bra pris, och sagt och gjort så köpte hon det. Som tur var fick det precis plats i Sverigepaketet som just skulle skickas, och efter några dagars otåligt väntande så fanns det alltså en riktig gjutjärnsplättlagg i vårt hem.

Invigningen blev storstilad. Jag gjorde den vanliga mängden smet, som brukar räcka till ett par mellis också. Och sen stekte jag. Och stekte. Och stekte.

Fredrik gjorde plättårta till Tvåan som åt och åt och åt. Jag tror han fick i sig motsvarande 6 pannkakor. Ettan däremot, åt mindre än vanligt så högen som blev kvar till mig var enorm!

Ett helt fat med plättar.

Min slutsats är att det känns som mycket mer mat när man gör plättar än när man gör pannkakor. Eftersom jag bara använder en panna känns det också som det tar längre tid att steka, även om jag ju får i smet som motsvarar ungefär två pannkakor i laggen. Så tja… vi får väl se vad barnen önskar nästa gång. Men nu har vi åtminstone skaffat oss vuxenpoängen i att äga en plättlagg!

Boktips: Red Rising

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jag blev tipsad om Red Rising-serien av Pierce Brown via ett brädspel (Red Rising), och tyckte att det lät intressant nog för att skaffa de tre första böckerna. När det för ett tag sedan var dags att välja en ny bok att sätta tänderna i föll valet på Red Rising.

Darrow lever och jobbar i gruvorna under Mars. Hans jobb är att bryta Helium-3 för att kunna göra Mars beboeligt, och hela hans liv utspelar sig under planetens yta. På Mars, och jorden, har mänskligheten delats in i olika grupper med olika färger. De olika färgerna har olika roller och samhället är stenhårt styrt i ett hierarkiskt system. En kväll visar Darrows fru Eo honom en annan del av verkligheten, och det får ödesdigra konsekvenser för de båda.

Red Rising.

Den andra delen av boken tar sitt avstamp här, och vi får följa Darrow genom en transformering till den högsta av kasterna. Anledningen till att han görs om till Guld är att han ska bli ett verktyg för en rebellgrupp som verkar för ett samhälle där frihet för alla råder. Den största delen av boken handlar om Darrows tid på the Institute, skolan där de bästa av Guld-ungdomarna tränas för att kunna styra samhället.

Jag blev alldeles fascinerad av Red Rising. Storyn är ganska lik den i Hunger Games, fast med en annan bakgrundshistoria. Det stör mig inte alls, utan jag slukade boken på bara några dagar. Det är en riktig bladvändare, även om det är relativt lätt att förstå hur det kommer sluta i stora drag (det är ju en serie). Världen som Darrow lever i är bra beskriven och det är lätt att se den framför sig. Det är också lite oväntade vändningar som hjälper till att bygga berättelsen. Att följa Darrows utveckling, både socialt och mentalt är spännande och ger en ytterligare dimension till boken. Jag har förstås redan börjat läsa del två, och nyss såg jag att det finns fler än de tre första böckerna så jag behöver tydligen göra en beställning.

Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).