Integration och utflykt

Tvåan verkar ha kommit på att han kan bestämma saker nu. Förutom att det innebär att det är ganska mycket känslor här hemma, eftersom han ju inte får bestämma allt han försöker, så betyder det att han och jag går på utflykt lite oftare nu än tidigare.

Idag bestämde han redan när Fredrik åkte för att lämna Ettan på skolan att vi skulle gå på utflykt. Eftersom det har blivit höst här också, med morgontemperaturer under 20 grader, försökte jag fördröja avfärden en aning för att vi inte skulle behöva klä på oss extra. Men när temperaturen hade stigit lite så tog vi med oss vagnen och traskade iväg mot lekplatsen.

Utflyktsvyn, precis utanför vår grind. Vackert!

Precis som förra gången tog det oss ungefär en timmes promenad att komma dit. Idag bestämde Tvåan sig för att plocka skräp längs vägen, och när vi kom till den orange papperskorgen slängde han det. Mycket redigt. Framme på lekplatsen gungade han av hjärtans lust, och städade sen lite där också.

I gungan, där han satt kvar ovanligt länge och ville ha mer fart, mer fart, mer fart!
Dagens tema: städning.

Den största behållningen av utflykten för mig var att jag språkade med lokalbefolkningen. Vid ett av husen vi gick förbi stod det nämligen en man och beskar sitt enorma fikonträd. På blandad (mycket) bruten grekiska och engelska frågade jag om jag kunde få ett par grenar som sticklingar, och det fick jag. Han var dock lite bekymrad för det är fortfarande för varmt för det egentligen, november och december är bättre.

Men han klippte av två grenar åt mig, och berättade hur jag skulle göra med dem. På grekiska. Jag skulle också lämna dem vid hans hus och hämta dem på tillbakavägen, eftersom man kan få kliande utslag av bladen så jag skulle bära dem så kort sträcka som möjligt tyckte han.

Nyss hemkommen med mina troféer.

Så nu har jag satt dem i vatten enligt instruktioner och hoppas att det ska fungera. För det är ju roligare med plantor av sticklingar än köpta, och ett fikonträd har jag ju bestämt mig för att skaffa!

Fikonsticklingar i vattenkanna. De ser lite trötta ut, men jag hoppas det går vägen ändå.

Och jag kanske inte ska vara så stressad över min dåliga grekiska, eftersom jag ändå lyckades begripa vad han sa, även om det var mycket kroppsspråk också.

Mattor jag drömmer om

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

När jag satt och dräglade över fantastiska lampor häromdagen så blev fortsättningen helt naturlig. Mattor. I Sverige har jag nästan alltid bott med snygga parkettgolv, så jag har liksom inte varit så intresserad av mattor. Här på Cypern har vi stället stengolv, och med det kommer ett helt annat behov av mattor. Dels behövs de för att dämpa ljud, och dels behövs de verkligen på vintern när det är riktigt kallt på golvet.

I vardagsrummet har vi två mattor, en vid varje soffa. De är från IKEA, och jag tycker de fyller sitt syfte. Men nu när jag satt och surfade insåg jag att jag faktiskt drömmer om att ha fantastiska mattor, som inte bara är funktionella utan lyfter hela rummet! Fast även här märker jag att jag dras åt de riktigt dyra varianterna. En Story of Strength från Layered hade ju suttit fint, liksom en no.04 från Cappelen Dimyr.

Fast just för tillfället har jag inte riktigt de pengarna att lägga på golvet (pun intended). Hos Ciqola Carpets (reklamlänk) hittade jag några alternativ som passar en inte riktigt lika tjock plånbok. Däremot hittade jag inte några bra bilder att låna, så ni får vackert klicka på länkarna om ni är nyfikna. Det kan ju inte bara vara jag som letar efter mattor. Eller, det kanske bara är jag som lägger tid på att fundera på mattor? Ser ni andra mattor som ”en del av golvet” eller som en helt egen detalj?

Anyways, en Kelimmatta (reklamlänk) som finns i ett enda exemplar är ju coolt. Jag gillar det klassiska geometriska mönstret. Här hos mig skulle det ändå vara ganska vågat, eftersom jag inte har så mycket mönstrat i övrigt i vardagsrummet. Handgjorda mattor har också en hantverkskänsla som tilltalar mig.

En liknande variant fast i bambusilke och fler exemplar är Jamina (reklamlänk), Den finns både i flera färger och storlekar. Kanske en större vid soffan och en lite mindre i sovrummet? Också den här är handgjord, och det är ju bra, trots att det innebär att det kan finnas storleksvariationer.

Aha! Leah (reklamlänk) är en rolig ryamatta som påminner om Story of Strength. Fast jag vet inte ändå, det kanske inte är just nu, med en åttaåring och en tvååring som jag skaffar en ljus ryamatta? Även om den är rolig och jag blir glad av den.

Boktips: Vi for upp med mor

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Efter att ha läst första delen i trilogin om Jana av Karin Smirnoff var jag nästan tvungen att kasta mig över nästa del, Vi for upp med mor. Som tur var hade den kommit med samma bokpaket som den första delen.

I Vi for upp med mor hamnar Jana och Bror i moderns födelseby. Där får de upptäcka en helt ny sida av modren. I Kukkajärvi styr ett frireligiöst samfund med stadig hand. Jana och Bror blir intrasslade i det på helt olika sätt, men i någon mening lika hårt.

Vi for upp med mor.

Janas kärlekstörst och stora frihetsbehov fortsätter att påverka hennes liv. Den här gången får det större konsekvenser än tidigare. Hon påverkar samhället både i det stora och det lilla.

Det är svårt att skriva speciellt mycket om handlingen i Vi for upp med mor eftersom det händer saker på varenda sida, och det mesta hänger ihop. För att inte förstöra läsupplevelsen från andra väljer jag att lämna resumén väldigt kort. Precis som i Jag for ner till bror är vi for upp med mor en helt fantastisk bok. Personerna vi träffar känns levande och som riktiga människor med flera sidor och bottnar. Janas inre kamp mellan de två ytterligheterna i hennes personlighet blir ännu tydligare. Beskrivningen av det religiösa samfundet balanserar på den hårfina gränsen av att vara stereotypt eller skräckinjagande, och hamnar på rätt sida. De många händelserna gör att det är lätt att hamna i sträckläsning av den här boken också, precis som den första delen. Oron för att del två inte skulle vara lika bra som den första kom helt på skam. Nu längtar jag efter del tre!

Köp boken hos Adlibris (inbunden eller pocket).
Köp boken hos Bokus (inbunden eller pocket).

Lördag på Cypern

Ja, det är förstås lördag i resten av världen också. Men någon rubrik ska man ju ha.

Idag har det mesta handlat om bänkskivorna i köket för Fredrik. För mig med, förstås, fast min roll är att hålla undan barnen så Fredrik kan göra det som ska göras.

Inspektionen i morse visade att fogarna hade blivit väldigt bra, så det var bara att fortsätta med resten av jobbet. Morgonen och förmiddagen ägnade Fredrik åt att förbereda diskbänken för montering, och jag fick kalka av våra blandare. Efter en snabb lunch i pergolan började Fredrik så betsa bänkskivorna. Äntligen, sa jag på det. Det blev verkligen superstor skillnad redan efter första lagret.

Betsning pågår.

Efter middagen hade första lagret bets torkat, och det blev en andra strykning redan nu ikväll. Det betyder att imorgon ska vi vaxa och sedan är det slutmontering och inkoppling av diskbänken. Jag längtar så! För även om det bara var tre dagar utan diskho den här gången så är det ändå stökigt att använda duschen för diskning och sköljning och handtvätt och… Ja, så.

Under tiden Fredrik förberedde sig i förmiddags passade jag på att ta tag i en trädgårdsgrej som jag har tänkt på ett tag. Jag har oftast lätt att få saker gjorda på morgonen och är väldigt effektiv då, så idag bestämde jag mig för att klippa ner ett vildvuxet träd som agerar stöd i en rabatt. Nu hade det skjutit massor av grenar åt alla håll, så jag behövde ansa det. Ettan fick agera uppsamlare. När det sen var dags att köra skottkärran sen var det tydligen lite krångligt och tungt, så jag fick rycka in som stöd.

Stort lass! Mycket grenar klipptes!

Lite spel hann vi med också på eftermiddagen, jag och barnen. Tvåan fick vara med på sitt första parti Uno, och inledde korthajskarriären med att vinna! Storebror var inte jättenöjd med det. Tvåan, däremot, han var nog egentligen gladast för att få vara med, själva vinsten kan ha gått honom förbi.

Framsteg och utflykt

Idag har det varit fullt fokus på bänkskivor till köket. Vi tog nämligen steget att koppla ur diskhon igår, så idag gällde det för snickarmästare Fredrik att jobba på raskt och rätt. Eftersom vi tydligen tycker om att göra saker lite svåra för oss har vi valt att försöka foga träbänkskivor så osynligt som möjligt. Efter lite diskussioner minimerade vi antalet fogar, och efter idag kan jag konstatera att det var ett bra och korrekt val. Det är inte snutet ur näsan att få till fogarna så att perfektionisten till snickarmästaren blir nöjd. Och eftersom han kommer se dem varenda dag är det ganska viktigt att de är passabla.

Ursågat för diskbänk.
Millimeterinpassning.

Anledningen till urkopplingen av diskhon är att vi måste foga skivorna på plats, och vi fogar dem innan vi betsar och vaxar dem. Alltså kan vi inte ha vatten på dem förrän de är fogade och behandlade. Så idag skulle det göras två fogar.

Första fogen på plats.

Det kan låta som ett kort dagsverke, men det visade sig (förstås) ta längre tid än vi trodde. Till slut blev dock båda fogarna gjorda, och nu ligger den andra i press med tvingar och lim.

Tvenne fogar, och en bänkskiva på plats.

Jag och Tvåan ägnade dagen åt att försöka hålla oss ur vägen. För som de flesta vet finns det inte mycket som är intressantare för en tvåårig pojke än en pappa som snickrar med stora, farliga verktyg och som inte vill bli störd.

Som tur var föreslog Tvåan själv att vi skulle göra en utflykt på morgonen. Vi tog med oss vagnen och gick mot lekplatsen. Jag lyckades övertyga Tvåan om att gå själv, fast vagnen var med. Min tanke om att det var lekplatsen som var huvudnumret kom dock på skam redan från början, såklart. Givetvis var det att vara utanför tomten som var det viktiga. Och att vi bor vid en grusväg är förstås fantastiskt, det finns ju hur mycket grus som helst som måste bäras, flyttas och hällas på saker. Och då får man också ta av och tömma sandalerna tusen gånger. Tråkigt nog för mamman kan han ta av dem själv, men inte sätta på dem igen.

Grus som måste flyttas. Och sittas i.

Efter en timmes promenad, under vilken vi förflyttade oss kanske… 1,5 kilometer var vi framme vid lekplatsen. Då vidtog ett frenetiskt gungande på och i olika gungor i en halvtimme, innan vi styrde kosan hemåt igen.

Tankar i ensamhet

Aaaaaaaah. Tystnaden. Lugnet. Jag är ensam hemma. Fredrik tog med sig Tvåan när han åkte för att hämta Ettan från skolan. Det betyder att jag får närmare en timme för mig själv, minst. Ensam. I ett tyst hus.

…fast först fick jag förstås byta lakan i sängarna, för det skulle göras. Och sen fick jag ställa in lite disk i diskmaskinen. Men nu, nu sitter jag på balkongen och lyssnar på poolpumpens surrande. För att få lite ny utsikt har jag också bytt plats, och sitter inte på min vanliga plats i balkongsoffan, utan har valt en av fåtöljerna istället. Det är bara några meters mellanrum, men det gör ändå skillnad.

Tänk att det är oktober. Jag sitter här i ärmlös klänning, barbent och barfota. Vi har drygt 30 grader varmt. Nyss pratade jag med mamma i Sverige, och hon berättade att de hade 13 grader. 13 eller 30, det är inte samma. Tänk att vi faktiskt tog steget, jag och Fredrik, och flyttade hit. Att jag vågade byta land. Och inte bara en gång, utan två.

Elsa Billgren skriver om det här ibland, att det är läskigt att känna lycka. Att våga vara lycklig, utan att tänka ”nu kommer det hända något som slår undan benen på mig”. Men faktiskt, jag är lycklig. Allt är givetvis inte rosenskimrande, varken nu eller annars, men känslan som ligger överst är ändå en av lycka. Med tacksamhet som god tvåa.

Odling och snickeri

Jag har en ganska lång och skuggig rabatt i min trädgård. Den ligger på framsidan, så jag ser den varenda dag. Det verkar inte som om den har fått så mycket kärlek tidigare, utan det är mest en uppsamlingsplats för diverse nedblåsta löv. Den är ganska smal, men ändå markerad, så jag funderar på vad som skulle kunna trivas där. Den har knappt någon sol, bara lite, lite på sommareftermiddagar på vissa ställen, resten av tiden är det skugga. Å andra sidan är det ju väldigt ljust här rent allmän, och förstås varmt.

Det växer Iris på ett ställe i den, och lite olika murgrönor. Men jag tänker att det vore fint med lite mer växter, så att det inte bara ser… tomt ut. Häromdagen hällde jag ut lite mer jord på ett ställe med ett litet stenröse, och så strödde jag ut lejongapsfrön som har flyttat med från Sverige. Vi får väl se om det kan fungera och ta sig, trots att vi är på Cypern.

Förhoppningsvis blir det Lejongap här framöver.

När jag ändå hade fröna och jorden framme passade jag på att så palettblad. De trivs i det här klimatet, och på Malta fanns de nästan överallt utomhus. Här har jag inte sett några plantor på ställen där jag har kunnat få sticklingar, så jag köpte en påse frön. Med tanke på hur de växer som ogräs i kruka i Sverige borde det gå att driva upp ett gäng plantor.

Kruksådd och sticklingsklipp.

Fast alltför säker på framgång ska man ju inte vara. Såhär gick det med mina tidigare odlingsförsök. Tydligen ska inte tomatplantor stå i solen i det här landet. En ynka liten tomat på den enda plantan som ville komma upp av de 6 jag försökte med i flera omgångar. Resten blev det inget av alls. *mutter*

Visset, och tomt.

Jag klippte också en stickling från en fikushäck. Jag tänker ju försöka med växter inomhus nu också, så varför inte gräva där man står? Kommer det rötter sätter jag den i en kruka och så får den bo inne och förgylla min tillvaro där.

Under tiden jag och Tvåan ägnade oss åt trädgårdsmästeri förvandlades Fredrik till snickare. Han jobbade med bänkskivorna till köket. De ska sågas och fräsas och limmas och betsas och monteras och… ja. Sådär. Så nu går det framåt med stora kliv här. Vi har betsat en provbit och konstaterat att det blir två lager, och att träspacklet vi har köpt ser okej ut även med bets. Så nu är det provlimning av fogar och sedan är det bara att göra det…

Nedmontering av diskbänken för att passa in bänkskivan som ska vara där egentligen.

Belysning i sovrummet och kanske världens coolaste lampa

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Den senaste tiden har jag ju haft tid och ork att drömma om skapande. Det har också inneburit att funderingarna över inredning har tagit fart igen. Just nu handlar mycket om köket, men så plötsligt snubblade jag över en drömlampa! Melt, av Tom Dixon, såklart!

Kanske världens coolaste lampa?

Fast den vill jag inte ha i köket, då. Men jag skulle verkligen inte tacka nej till att ha den i sovrummet. Fredrik sa bestämt nej till det dock, redan innan han såg vad den kostade. När han sedan såg prislappen blev han mycket fundersam över vad det egentligen är som betingar det priset (designen och designern, såklart).

Jag funderade faktiskt på att skaffa en Tom Dixon-lampa till sovrummet redan för många år sedan. Fast då tänkte jag mer på en Etch. Den fick också nej från han som jag delar sovrum med, fast den gången mer baserat på priset. Och tydligen var jag inte sugen nog för att slå till ändå.

Etch. Också en snygg lampa.

Som vanligt när jag funderar över inredning och hittar saker jag verkligen gillar så är det dyra grejer. Jag har tydligen en näsa för dyra lampor, och samma sak gäller för stolar. Är stolen snygg kostar den minst 3500 kronor, och det verkar som om lampan kostar minst 6000 om den är snygg.

Nåja. Jag får väl fortsätta kolla efter en lampa som funkar för både mig och Fredrik, och som vi inte kostar skjortan. Lamp24.se har ju faktiskt en del lampor som är snygga och som inte kostar all världens pengar. Så länge får sovrummet se ut som det har gjort sedan vi flyttade in, med en naken glödlampa i taket. Fast vi har åtminstone fått upp våra fantastiska sänglampor, Tolomeo (våra är den vanliga storleken i svart, även om länken är till mini-lamporna som har kortare armar). Förutom att de är snygga är de perfekta eftersom de ger mycket ljus och kan riktas precis som man vill.

Sovrumslampor. Två bra, en mindre bra.

Spelfamiljen

Saker jag inte trodde om vår oss: vi är en spelfamilj. Till och med Tvåan verkar tycka det är roligt när vi ska spela. Han rusar iväg och vill hämta spelen så snart vi pratar om att vi ska spela spel.

Tvåan gillar att vara med och spela ”vunna manten”, och klarar det nästan. Det tar dock lite för lång tid för honom, så han kan inte riktigt sitta stilla och vara med hela vägen. Ja, och så behöver han ju någon som räknar åt honom och hanterar hans pengar. Men slå med tärningen och vända på brickorna går galant. Han lämnar till och med från sig tärningen när det är nästa spelares tur.

Den försvunna diamanten.

Jag är väldigt förtjust i Ticket to Ride. Ettan gillar det också, men han blir oerhört arg när han inte lyckas med sina rutter eller när han inte vinner. Det märks tydligt att han har utvecklat sitt strategiska tänkande under de gånger vi har spelat. Nu har han ett mycket bättre parallellt tänkande, även om han kan fastna i vissa hjulspår ibland. Ofta hjälper det att påminna honom om att plocka upp fler destinationer eller att bygga något han kan.

Ticket to Ride.

För att Tvåan också skulle ha ett eget spel har han fått Snakes and Ladders. Vi spelade det ett par gånger, men det är lite svårt med koncentrationen. Det roligaste med spelet just nu är nog att det är hans eget. Favoriten är att ta av locket, plocka upp allting, ställa upp pjäserna och sedan packa ihop allting igen och lägga på locket. Och så igen.

Snakes and Ladders. Viktigt med den lilla burken för att skaka tärningen.

Uno är ett annat klassiskt tidsfördriv här i familjen. Det spelar vi oftast på två, när Ettan behöver underhållas och Fredrik jobbar. Tvåan brukar få sitta med och ha några egna kort, även om han inte är med och spelar. Eftersom vi är så vana vid tvåpersonersspelet kan det ibland vara svårt att hålla reda på vem som ska göra vad när vi faktiskt spelar på tre.

Ett parti Uno på gång.

Vi spelar förstås också kort. När det är jag och Ettan spelar vi ofta Vändtia eller Casino. När Fredrik också är med är Sjuan en favorit.

Kanelbullens dag

Det finns vissa högtider som är värda att firas, trots att de är hittepå. En sådan är kanelbullens dag. Hela familjen gillar ju kanelbullar, så det är klart att det får vara så.

Kanelbullar, alldeles nyss uttagna ur ugnen.

Jag satte alltså en bulldeg i förmiddags. Ettan ville vara med och baka, fast han tyckte det var jobbigt att knåda, så det fick jag göra. Däremot var han en stjärna på att mortla kardemumma. Han övade också på att göra bullknutar.

Bullknutar. Pilligt och lite klurigt.

När Ettan övade på att göra knutar fick Tvåan en egen bit deg att göra bulle av. Han plattade ut den, och jag bredde på lite fyllning och sen rullade jag ihop den och så fick han lägga den i en form.

Tvåan med sin egen bulle. Den var god och försvann fort.

Bullarna blev fantastiskt goda, precis som vanligt. Vi bakar just in time, så det var knappt att de hade svalnat från ugnsvärmen så att de gick att hantera när vi åt dem. Och vad det är svårt att hejda sig! En kanelbulle räcker ju inte långt.

Ettan med bulle i munnen och en på vänt.

Om det blev någon middag? Jodå. Fast de två barnen var inte så hungriga, visade det sig när maten stod på border. Ganska många kanelbullar räcker tydligen mer än 3 timmar.