Promenad

En sak som vi faktiskt får lov att göra, mitt i all lockdown, är att gå på promenad. Vi behöver inte ens sms-tillstånd om vi håller oss 500 meter från hemmet. Inte heller behöver vi ha munskydd, eftersom det räknas som ”träning”. Nu är det ju inte så regelbundna kontroller just där vi bor, på landet i en liten by, men ändå.

Vintern har inte rasat något vidare värst här på ön, och nu verkar det som om det kan tänkas bli lite mer vårlikt väder igen. I veckan hade vi ett par dagar med ljuvligt väder, solsken och runt 20 grader varmt. Vi passade på att promenera, såklart.

Ute på vift.

Vi tog en av våra vanliga rundor, där man under första delen kan locka med att vi ska slänga glas i återvinningsbingen. Både Ettan och Tvåan gillar att kasta i glaset i behållaren, så det funkar förvånansvärt bra att locka med. Efter glaskastningen är det lite uppförsbacke innan det bär utför igen och rundan är klar.

Visst ser det idylliskt ut? Fast oftare är det såhär:

När man tjatar fram barnen på promenaden.

Tvåan hittar något på vägen som han måste undersöka, noga. Och länge. Ettan blir sur för att han inte får cykla i det tempo han vill, alternativt för att det är uppförsbacke och jobbigt. Föräldrarna får ägna sig åt att omväxlande tjata fram barnen och stå stilla och vänta på dem medan vi tänker i huvudet ”det är bra för dem att vara ute, och vi har ändå inget annat för oss”.

Fast det är ändå härligt att vara ute och röra på sig, hela familjen tillsammans.

Nu är glada julen slut, slut, slut…

För nu har jag ingen mer kakdeg från julbaken kvar i kylen. Häromdagen bestämde jag mig nämligen för att återigen försöka mig på att göra mandelmusslor. Förra gången var det stört omöjligt att få ut kakorna ur formarna, så den här gången hade jag förberett mig med pro-tips (från både farmor och mormor): mjöla formarna noga och slå ut kakorna genast när de har kommit ut ur ugnen.

Och se: det fungerade!

Mandelmusslor, utan formar!

Nej, det blev såklart inte perfekt, och alla höll inte. Men de släppte formarna, i alla fall. Jag ser det som ett stort steg framåt.

Det visade sig också att degen inte alls blev sämre av att stå i kylen i en månad eller så. Istället blev den faktiskt bättre och kakorna blev frasigare och godare.

Så vi kalasade på mandelmusslor med sylt och grädde fast det inte var jul. Tvåan gjorde en storartad insats och åt hela fyra stycken, medan Ettan nöjde sig med två. Men nu får vi vänta till nästa jul innan det blir fler, tror jag bestämt.

De sista resterna av julgodiset slängde jag helt sonika, eftersom det inte var någon som var speciellt intresserad av varken kolan eller gräddfudgen. Nästa jul kommer jag nog nöja mig med att göra knäck, för det var det som var godast. Fast kanske kan det bli marmeladkonfekt också, för det pratar Tvåan mycket om. Vi får väl se, det är ju lite tid kvar att fundera på.

Vargtimmen

Jag vaknade tidigt, tidigt idag. Antagligen mest för att Tvåan låg och sparkade på mig, för han verkade sova oroligt inatt. Själv vet jag inte att jag är speciellt orolig, eller att det är något specifikt jag funderar på. Jag låg vaken i sängen och lyssnade på natten en stund. Det är sällan tyst här, utan det är hundar som skäller, tuppar som gal och katter som jamar. På kvällarna, framför allt på sommaren, spelas det mycket musik runt omkring oss. Nu inatt var det mest hundarna och tupparna, dock.

Jag smet upp och gjorde kaffe i det tysta (well, förutom luftavfuktaren som står och blåser) huset. När jag gick ut genom dörren för att lägga den gamla sumpen i rabatten möttes jag av ett alldeles strålande månsken. Månen här lyser nästan alltid så starkt att det blir tydliga skuggor, och nästan så ljust att man faktiskt kan se. Det är häftigt. Jag kan inte påminna mig om att jag har bott så att jag har haft så starkt månsken tidigare.

Nu sitter jag här, med en rykande kopp kaffe som svalnar alldeles för fort, och funderar över livet och natten. Jag känner inte längre att jag är på väg, rent fysiskt, utan jag har landat i ett hemma som är rätt. Så nu är det bara resten kvar… Fast om jag hade allting klart för mig, då skulle det ju vara tråkigt, tänker jag? Kanske är det det som är livet, oklarheter och saker som händer och vecklar ut sig på ett sätt som man inte hade kunnat förutsäga. Och ofta blir det ju bra, också. Under tiden är det bara att åka med och se till att ha det så bra som möjligt. Tids nog kommer det visa sig hur det blev.

Jaha, det här blev ju djupt och flummigt. Men sån är jag ju också ibland, så varsågoda.

Mandelträden blommar nu. Förra året, när vi åkte till Troodos en massa körde vi genom hela hav. I år får vi nöja oss med de lokala träden.

Födelsedag, även i år

Det var min födelsedag häromdagen. Som vanligt vaknade Tvåan och jag lite efter fem. Han ville prompt ha med mig upp ur sängen, trots att jag försökte få honom att gå upp till pappa (som var uppe och stökade lite) men när jag berättade vad som skulle hända rusade han upp och berättade det för pappa.

Så några minuter senare kom det en sjungande familj in till Tvåans säng, där jag sov räv. Jag fick kaffe på sängen, och det var ljus på brickan. Flera paket fanns det också! Givetvis ville barnen vara med och öppna presenterna, och det fick dem. Till deras stora lycka visade det sig att brevet från Sverige innehöll julklappar till dem, så de fick faktiskt alldeles egna presenter att öppna.

När presentöppningen var klar vankades det frukost för vinnare: Göttröra. Eller Varm hög, det är ju samma. Gott är det, i alla fall.

Göttröra. Eller Varm hög.

Efter frukosten blev det vardag som vanligt, med alla de vanliga ingredienserna. Men sen, när Ettans skola var klar för dagen var det så äntligen dags för dagens höjdpunkt (enligt barnen): Prinsesstårta! Både tillverkningen och själva ätandet var roligt och spännande.

Bland presenterna som dök upp fanns en termosmugg (med vallmo-målningar), springstrumpor och en bok om stjärnhimlen. Så himla bra presenter, allihop!

Födelsedagsmiddagen på restaurang fick dock skjutas upp på obestämd tid. Men någongång i framtiden kan man väl få lov att gå på restaurang igen, hoppas jag. Och då kanske jag har funderat ut vart jag skulle vilja gå också.

Prinsesstårta

Det blev en prinsesstårta!

Prinsesstårta. Eller Operalängd, om man ska vara petig.

Eftersom det är jag som är konditorn i familjen hade jag förberett genom att baka tårtbotten, göra vaniljkräm och göra mandelmassa. Själva hopläggningen skedde också under mitt överinseende kvällen innan den skulle avnjutas. Däremot fick herrarna fria händer med mandelmassan när den slutliga monteringen skulle ske, så de färgade och knådade och kavlade av hjärtans lust. Och det blev ju väldigt bra! För att inte tala om gott! Tricket är tydligen att ”mjöla” med majsmjöl som varken kladdar eller ger smak.

Utkavlad mandelmassa

När jag kom på att jag önskade mig prinsesstårta blev jag samtidigt lite trött på mig själv för det kändes så jobbigt alltihop. Jag var beredd att vänta till nästa gång vi är i Sverige. Men som vanligt var det snabbt gjort att förbereda när jag väl tog tag i det, så sen blev det inte så jobbigt ändå. Jag tror till och med både Ettan och Fredrik tyckte det var lite roligt. Tvåan proppade glatt i sig två tårtbitar, så han var alldeles säkert nöjd.

Det svåraste momentet: täcka tårtan med mandelmassa.

Jag tror till och med att det kan tänkas bli fler prinsesstårtor framöver. Fast först är det förstås semlor som står på schemat.

Kattstatus

Idag konstaterade jag och Fredrik att vi har katt(er) på riktigt nu. Vi bestämde oss nämligen för att plocka bort en fästing från Karin. Den satt knepigt till under halsen på henne och var superstor, så jag tog ett stadigt tag i nackskinnet på henne och Fredrik drog bort fästingen. Det hela gick enkelt och smidigt. Hittills har vi mest haft katt genom att vi ger dem mat ibland. Försöker de gå in i huset blir de blomsprejade, för inne vill vi inte ha dem. Ettan ägnar en hel del tid åt att klappa Karin, medan Tvåan mest tittar på henne och pratar om henne.

Vi har konstaterat att Karin är lite som en hund. Hon är extremt kelig och springer gärna precis framför fötterna på oss, sådär så att vi trampar på henne ibland. Hon spinner så snart vi är i närheten, och har inga problem som helst att lägga sig nära, nära så snart någon av oss sitter ner. Ibland kryper hon också upp i knät på den som sitter ner. När vi går på promenad följer hon gärna med oss på långa rundor.

Nisse däremot är mer reserverad. Han jamar väldigt mycket, så det är lätt att veta när han är i närheten. Han är mindre än Karin, men låter mer. Han håller sig undan oss, och vill inte bli klappad. Däremot kommer han gärna med när det vankas mat. Han ligger gärna i buskarna och vilar, och är inte hos oss lika ofta som Karin.

Utesoffan har förvandlats till en kattsoffa.

Karin och Nisse verkar dela revir och de håller någorlunda sams oftast. Det är tydligt att Karin är den som bestämmer av de två, och hon passar på att visa det med jämna mellanrum.

Just nu verkar det vara något slags löpperiod, så det går omkring diverse katter här och skriker efter sällskap. Nisse har ett tydligt löpskrik som skiljer sig från hans vanliga ändå ganska högljudda jamande. Karin är inte lika tydligt i sitt löpbeteende, utan ägnar sig mest åt att tetas och småslåss med Nisse. Han går oftast iväg från henne när hon är som störigast, så hon får lomma efter. Vi får väl se om det dyker upp några kattungar framöver, helt enkelt.

Uteliv för att hålla värmen

Förra vintern sa jag att jag aldrig mer skulle bo i ett så kallt hus. Märkligt nog gör jag det fortfarande, eftersom vi tydligen inte har lyckats få tummen ur att installera något värmesystem. Det betyder att vi har det riktigt kallt inomhus, ner mot 11-12 grader på morgonen och upp mot kanske 15-16 i köket efter en dags användande.

Så hur överlever man det, då? Jo, man går förstås ut på dagarna. Ute är det nämligen runt 17-18 grader dagtid och alltså alldeles överlevbart. Temperaturen är alltså också väldigt trädgårdsvänlig, så vi tillbringar mycket tid med att röja och jag funderar på vad som ska förändras och läggas till.

Idag gick de två äldre herrarna ut på upptäcktsfärd när Ettan var klar med skolan. Jag och Tvåan hängde kvar i trädgården, och för att jag skulle ha något att göra tog jag tag i rabatten mitt emot entrén. Den har varit full med löv och utan några direkta växter sedan vi flyttade in. Den är smal, mellan 30 och 40 centimeter, och den ligger i skugga nästan hela dagen. Häromveckan klippte jag bort det som växer in genom staketet och som hotade att ta över hela gårdsplanen. Bilden nedan är inte från idag, utan nu har det blivit ännu vildare.

Rabatten är det som ser ut som en lövhög bakom gruset.

Dagens fix började med att jag grävde ur de multna löven för att se om det fanns något annat än rotskott och ogräs under. Ett par gröna löv uppenbarade sig, men inte så mycket mer. De multna löven fick flytta in till andra rabatter för att göra lite nytta som växtgödning.

Jag flyttade mina små pyttepalettblad till rabatten för att se om de trivs där. De fick stå kvar i sina krukor så länge, tills jag har sett att de trivs med läget. Även om det är skugga så är det ljust, så jag hoppas att det ska funka. Det hade varit så snyggt tillsammans med murgrönan som växer till vänster i bilden ovan.

Framöver ska vi glesa ur det stora trädet som står precis bakom rabatten, så det blir lite ljusare. Jag har också börjat läsa in mig på växter som trivs i skugga, och det verkar som om till exempel Löjtnantshjärta skulle funka. Det vore ju hur fint som helst! Alla tips är välkomna, så vet du bra blommande växter för skugga är det fritt fram att kommentera!

Läsning och de bästa böckerna jag läste 2020

Ni som läser här regelbundet vet förstås att jag läser en hel del. Och ni som inte har hängt med så länge vet det också nu när jag har sagt det. I slutet av förra året dippade dock min läslust, och jag började lyssna en del på olika poddar istället. Min lästid är oftast i sängen på kvällen innan jag ska somna, så ibland passar det Tvåans sömn bättre att jag lyssnar med lurar än läser med pannlampa (som jag har på rött ljus för att störa så lite som möjligt).

Nu är jag sugen på att läsa igen, men då är det istället så himla kallt inomhus hos oss att det känns nästan omöjligt att sticka ut händerna utanför täcket för att hålla i boken. Men det kommer varmare tider, det är jag övertygad om.

Nåväl. Förra året läste jag tydligen 41 böcker, och det är ju en del. Då kan man kanske tro att det skulle vara svårt att lista de fem bästa böckerna, och det var det faktiskt. Det finns nämligen inte fem utan sex böcker som sticker ut. Så jag gör helt enkelt en lista av de 6 bästa böckerna, för jag får ju bestämma själv. Jag vet också att inte alla böckerna är utgivna under 2020, men de får ändå hamna på min lista eftersom det var under det året jag läste dem.

Plats nummer 6

2020 var året då jag upptäckte Haruki Murakamis storhet som författare. Han skriver en del riktiga mästerverk i mina ögon men samtidigt lämnar en del av hans verk mig ganska ointresserad. Fågeln som vrider upp världen hamnade på listan över de bästa böckerna, och den innehåller (självklart) de ingredienser som får mig att älska Murakami: övernaturligt, djupa brunnar och studier av månen.

Plats nummer 5

Även Vigdis Hjort var en ny bekantskap för mig. Arv och miljö är en fantastisk och fruktansvärd bok som jag bitvis nästan inte vågade läsa vidare i. Den krypande känslan av obehag var så stor att det var svårt att hantera, trots att det är väldigt lite av handlingen som är explicit. Språket är väldigt kompakt, med många ord och mycket beskrivning av huvudpersonens känslor både i nutid och dåtid.

Arv och miljö.

Plats nummer 4

En roman med 14 (eller 16) huvudpersoner, hur är det ens möjligt att skriva? Eller för den delen läsa, utan att tappa bort vem som är vem? Testamente av Nina Wähä är helt fullt av fantastiska personporträtt som gör att det är (åtminstone ganska) lätt att hålla ordning på alla. De olika historierna vävs ihop och broderas ut på ett stiligt och smart sätt och ramberättelsen är så spännande att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Testamente.

Plats nummer 3

Vid det här laget är det väl ingen som har missat Karin Smirnoffs debuttrilogi om Jana Kippo. Givetvis är de med på topplistan, för vilka böcker det är! Vi for upp med mor är den andra delen, och här hamnar Jana i det lilla samhället där hennes mor växte upp. Det är ett frikyrkligt strängt och stängt samhälle som krockar stenhårt med Jana, men som Bror faller handlöst för.

Vi for upp med mor.

Plats nummer 2

På plats två hamnar den första delen om Jana Kippo, Jag for ner till bror. Både del ett och två är fantastiska berättelser med ett helt eget språk, personporträtt som griper tag i läsaren och beskrivningar av små samhällen som stämmer på pricken (åtminstone enligt mina fördomar). Den kvävande känslan av att alla vet allt hela tiden, men som samtidigt är en gemenskap beskrivs klockrent.

Jag for ner till bror.

Plats nummer 1

Den allra bästa boken jag läste 2020 var 1Q84. Den sög in mig helt i Tengo och Aomames verkligheter och jag kunde inte låta bli att läsa en sida till och en sida till och en sida till… Här är Murakami verkligen i sitt esse, med övernaturligt som ändå känns trovärdigt och en berättelse som från början känns som flera olika böcker men som skickligt vävs ihop till en fantastisk saga. Till skillnad från de böcker där Murakami fokuserar på kärlekshistorian tycker jag att kärleken i 1Q84 är helt självklar när den väl uppenbarar sig. Har du inte läst 1Q84 är jag avundsjuk på dig som har en så fantastisk läsupplevelse framför dig!

1Q84.

Sen då?

Ibland stöter jag på texter om vad olika människor ska göra ”sen, när pandemin är över”. Jag tycker att det där ”sen, när det är över” är lite vagt. Jag har svårt att tro att vi kommer utrota SARS-CoV, coronaviruset som orsakar Covid-19, och dessutom tror jag att viruset kommer mutera så att det måste tas fram nya vaccin. Och med den rådande paniken har vi då hamnat i en oändlig loop av mutationer och nya virus.

Missförstå mig inte: jag vill absolut slippa få covid-19 om det går, eftersom det verkar vara oberäkneligt och ha en massa obehagliga biverkningar även vid lindrigare sjukdomsförlopp. Men med det sagt så är jag statistiskt sett inte i någon riskgrupp, och skulle troligen inte bli jättesjuk. Och så är det faktiskt för de allra flesta av oss. Statistiskt sett.

Men nu, när det pratas om ”vaccinpass” och att de som är vaccinerade ska särbehandlas och kunna ha större frihet i samhället än de som inte är vaccinerade så har vi blivit inmålade i ett hörn, tror jag. För det första finns det inte vaccin till alla som vill ha det än, och hur ska vi då bestämma vem som ska få och vem som inte ska få när väl alla gamla och sjuka har blivit vaccinerade? För det andra kan inte alla bli vaccinerade, och ska de då degraderas till andra klassens medborgare utan möjlighet att röra sig fritt?

Jag vet att Covid-19 inte är detsamma som influensa, och att SARS-CoV verkar mutera långsammare. Men det tas fram nya influensavaccin varje år, och om det behövs nya Covid-vaccin säg vartannat år, vad ska då hända? Ska hela sjukvårdsbudgeten gå till Covid-vaccin, för all framtid? Hur länge ska ett vaccin anses vara giltigt för att du ska få lov att ta del av fördelarna som de vaccinerade åtnjuter? Ska de som är vaccinerade få lov att bära en guldstjärna på jackan för att visa att de är duktiga medborgare och får utnyttja alla samhällets förmåner?

För att vara tydlig: jag är verkligen inte mot vaccin. Jag är vaccinerad enligt det svenska vaccinationsprogrammet, och mina barn har fått vaccin utöver det. Däremot är jag tveksam till den massvaccination med relativt otestade vaccin som håller på att genomföras nu. Resultaten från de fas 3-studier som har gjorts gås igenom sansat och faktabaserat i den här artikeln, om du är nyfiken på vad studierna faktiskt har kommit fram till. Oavsett om du vill bli vaccinerad eller inte är det ju smart att ta reda på så mycket som möjligt, tänker jag.

Själv är jag väldigt, väldigt tveksam till och fundersam över konsekvenserna för vårt samhälle av massvaccinationer som medför privilegier, och vad det kommer göra för våra liv på lång sikt.

Snart födelsedag

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Jodå, det är den tiden på året igen. Trots pandemier och lockdown så kommer jag fylla år och bli äldre. Fredrik är lite bekymrad över hur det ska gå med det traditionella kaffet på sängen eftersom jag samsover med Tvåan, och det är vi som brukar gå upp först. Nåja, det känns ju som ett problem som går att lösa. Jag får väl försöka skicka upp Tvåan och väcka pappa när det är dags, och så ligga kvar och sova räv tills de kommer med sång och kaffe.

Min önskelista är kanske inte kortare än andra år, men jag anar också att det kanske inte blir så mycket presenter i år. I familjen får man lov att önska vilken typ av tårta man vill ha och vad man vill äta till middag. Jag är rysligt sugen på prinsesstårta, och det kommer antagligen ge Fredrik mer problem än själva väckningen. Nyss googlade han till exempel ”princess cake” och fick upp en rejäl mängd rosa tårtor med allsköns prinsessor på.

Men ja, födelsedagspresenter, då… Jag försökte säga till min svärmor att jag inte behöver några presenter (i något slags försök att vara vuxen), men hon svarade ”Det var det dummaste jag har hört. Du tycker ju om att få presenter”. Och det har hon ju faktiskt rätt i. Även om jag numera ger mig själv en del presenter.

Så, here goes: Jag skulle inte tacka nej till en termosmugg med akvarellmotiv av My Feldt. Vilket motiv som helst går bra! Svår att få tag i här på ön, men jag har ju kontakter i Sverige, för all del.

Termosmugg, modell snygg! Bild lånad från myfeldt.se.

För att komplettera min samling av spritdrycker från Hendrick’s så önskar jag mig Hendrick’s Lunar Gin. Jag gillar verkligen både deras Orbium och Midsummer Solstice, så jag tror inte jag skulle bli besviken på Lunar.

Jag passade på att köpa mig en egen present till mig häromdagen. Jag önskar mig alltid champagne, och när jag hittade en affär som sålde en av mina favoritchampagner Thienot så var det självklart att jag skulle slå till. En Thienot Brut och en Thienot Vintage 2009 blev det. Mindre än en timme efter att jag hade beställt via mejl och fått bekräftat kom det en leverans till min grind. Fantastisk service, jag kan lätt tänka mig att använda mig av den affären igen.

Böcker önskar jag mig alltid. Jag läser ju en massa, och allt från romaner till SciFi går hem. Just nu längtar jag lite extra efter att få läsa Sen for jag hem (<- reklamlänk), den avslutande delen i trilogin om Jana Kippo av Karin Smirnoff.

Sen for jag hem, en önskebok just nu.

Vi har ju blivit en spelfamilj, och det är jag som är drivande i det. Lite förvånande för mig, för jag trodde verkligen inte att jag var en brädspelare. Men jag ser det som intressant att lära mig nya saker om mig själv, även i den här åldern. För att förnya spelparken skulle Ticket to Ride Japan (<- reklamlänk) passa fint. Kanske skulle något helt nytt spel också funka, som till exempel Wingspan (<- reklamlänk)?

Wingspan verkar vara ett roligt och lagom svårt spel.

Och till sist så önskar jag mig en stavmixer, för min förra lade av efter bara… 7 år? Det ska vara en riktigt kraftig en, så jag kan mixa blötlagda kikärtor.