Ni som läser här regelbundet vet förstås att jag läser en hel del. Och ni som inte har hängt med så länge vet det också nu när jag har sagt det. I slutet av förra året dippade dock min läslust, och jag började lyssna en del på olika poddar istället. Min lästid är oftast i sängen på kvällen innan jag ska somna, så ibland passar det Tvåans sömn bättre att jag lyssnar med lurar än läser med pannlampa (som jag har på rött ljus för att störa så lite som möjligt).
Nu är jag sugen på att läsa igen, men då är det istället så himla kallt inomhus hos oss att det känns nästan omöjligt att sticka ut händerna utanför täcket för att hålla i boken. Men det kommer varmare tider, det är jag övertygad om.
Nåväl. Förra året läste jag tydligen 41 böcker, och det är ju en del. Då kan man kanske tro att det skulle vara svårt att lista de fem bästa böckerna, och det var det faktiskt. Det finns nämligen inte fem utan sex böcker som sticker ut. Så jag gör helt enkelt en lista av de 6 bästa böckerna, för jag får ju bestämma själv. Jag vet också att inte alla böckerna är utgivna under 2020, men de får ändå hamna på min lista eftersom det var under det året jag läste dem.
Plats nummer 6
2020 var året då jag upptäckte Haruki Murakamis storhet som författare. Han skriver en del riktiga mästerverk i mina ögon men samtidigt lämnar en del av hans verk mig ganska ointresserad. Fågeln som vrider upp världen hamnade på listan över de bästa böckerna, och den innehåller (självklart) de ingredienser som får mig att älska Murakami: övernaturligt, djupa brunnar och studier av månen.
Plats nummer 5
Även Vigdis Hjort var en ny bekantskap för mig. Arv och miljö är en fantastisk och fruktansvärd bok som jag bitvis nästan inte vågade läsa vidare i. Den krypande känslan av obehag var så stor att det var svårt att hantera, trots att det är väldigt lite av handlingen som är explicit. Språket är väldigt kompakt, med många ord och mycket beskrivning av huvudpersonens känslor både i nutid och dåtid.
Plats nummer 4
En roman med 14 (eller 16) huvudpersoner, hur är det ens möjligt att skriva? Eller för den delen läsa, utan att tappa bort vem som är vem? Testamente av Nina Wähä är helt fullt av fantastiska personporträtt som gör att det är (åtminstone ganska) lätt att hålla ordning på alla. De olika historierna vävs ihop och broderas ut på ett stiligt och smart sätt och ramberättelsen är så spännande att det är svårt att lägga ifrån sig boken.
Plats nummer 3
Vid det här laget är det väl ingen som har missat Karin Smirnoffs debuttrilogi om Jana Kippo. Givetvis är de med på topplistan, för vilka böcker det är! Vi for upp med mor är den andra delen, och här hamnar Jana i det lilla samhället där hennes mor växte upp. Det är ett frikyrkligt strängt och stängt samhälle som krockar stenhårt med Jana, men som Bror faller handlöst för.
Plats nummer 2
På plats två hamnar den första delen om Jana Kippo, Jag for ner till bror. Både del ett och två är fantastiska berättelser med ett helt eget språk, personporträtt som griper tag i läsaren och beskrivningar av små samhällen som stämmer på pricken (åtminstone enligt mina fördomar). Den kvävande känslan av att alla vet allt hela tiden, men som samtidigt är en gemenskap beskrivs klockrent.
Plats nummer 1
Den allra bästa boken jag läste 2020 var 1Q84. Den sög in mig helt i Tengo och Aomames verkligheter och jag kunde inte låta bli att läsa en sida till och en sida till och en sida till… Här är Murakami verkligen i sitt esse, med övernaturligt som ändå känns trovärdigt och en berättelse som från början känns som flera olika böcker men som skickligt vävs ihop till en fantastisk saga. Till skillnad från de böcker där Murakami fokuserar på kärlekshistorian tycker jag att kärleken i 1Q84 är helt självklar när den väl uppenbarar sig. Har du inte läst 1Q84 är jag avundsjuk på dig som har en så fantastisk läsupplevelse framför dig!
