Utflykt

Idag var det dags för en utflykt. Äntligen! Det var verkligen länge sedan vi åkte iväg på äventyr. När alla morgonens bestyr och sovstunder var avklarade, och vi hade fått lunch i magen satte vi oss i bilen. Vår vana trogen så blev det ett vattenfall som besöktes idag. Vi testade ett nytt, Millomeri, som är Cyperns högsta vattenfall, med en imponerande fallhöjd på hela 15 meter.

Själva vattenfallet är väldigt anpassat för människor som inte vill gå. Vi parkerade bilen i skuggan och gick sedan 200 meter. Där började en trappa, som följdes av en bro och sedan var vi där. Tvåan gick själv hela vägen, både ner och upp för trappan.

Fredrik säger att Millomeri var det bästa vattenfallet vi har besökt, men Ettan var besviken. Han fick nämligen inte springa runt som han ville eftersom det var lite för mycket folk där. Det var inte jättestort, så det kändes lite trångt. Dessutom var det ju inte någon direkt promenad dit, så det var inte så mycket natur att klättra runt i.

För att blidka honom lovade vi att vi ska åka dit igen, fast tidigt på morgonen när det inte är så mycket folk. Då ska han få bada och klättra runt som han vill. Fast för att inte hela dagen skulle vara förstörd fick han lov att klättra under bron till andra sidan. Det gjorde utflykten lite bättre.

Jag för min del såg inte direkt något av vattenfallet. Jag var istället fullt upptagen med att titta på och hålla i en tvååring som skulle gå själv i lite för höga trappsteg, kolla på vattnet genom de lite för glesa spjälorna, gå fram och tillbaka på bron där det saknades en bräda, och som givetvis var lite arg för att han inte fick göra precis som han ville hela tiden. Så jag kanske också kan behöva ett besök till.

I helgen som gick var det äntligen dags att prova på säsongens skidåkning på Mount Olympus i Troodosbergen här på Cypern. Fredrik och Ettan packade in sig i bilen lite efter 07.30, medan jag och Tvåan fick stanna hemma. Tvåan åker ju inte skidor än, och pulkan blev kvar i Sverige eftersom vi inte hade plats i packningen så vi skulle nog roa oss bättre i Limassol än i de kalla bergen.

Bilresan upp gick bra, och snökedjorna som Fredrik hade meckat med under natten behövdes inte ens. Det var mycket snö bredvid vägen, men ordentligt plogat och lättkört. Snörapporten meddelade att det var 120 centimeters snödjup på Mount Olympus.

Efter visst gnäll om kyla under uteomklädningen till skidställ med snöflingor singlande runt omkring dem så traskade de två herrarna nöjt förbi kön till skiduthyrningen och smet in och köpte liftkort. Tanken var att klistra dem på jackorna, men det blev det inget med eftersom de inte fäste. Men det gick tydligen lika bra att ha dem i fickan.

Så iväg till första liften och liftkön. För det var inte alls så att herrarna var ensamma i backarna trots att det var precis i öppningstid, utan enligt utsago var ”hela Cypern där”. Nåja, riktigt så illa var det inte, men det var inte att bara åka fram till liften när man kom ner. Lite oväntat ändå, med vår erfarenhet av cypriotisk punktlighet hittills. Åkningen gick bra, och efter några varv i de blå backarna blev det förflyttning till andra sidan berget, där det är rött och svart.

Alla backarna besegrades, och ett par gånger under dagen var det liftkortskontroll, med godkänt resultat. Som väntat var dock det viss förhandling om när hemresan skulle ske. Det krävdes fyra finalåk innan Ettan gick med på att ta av sig skidorna och sätta sig i bilen. På vägen ner från bergen var det en del bilkö, men absolut inte outhärdligt.

Möjligheten att åka på utflykt till bergen och åka skidor var ju faktiskt en av anledningarna till att vi valde Cypern, så det känns bra att det fungerar i praktiken också. Efter nyårsfirandet i Branäs har vi gott hopp om att även Tvåan kommer bli en skidåkare när han har vuxit till sig, så nästa säsong lär det bli perfekta familjehelger i Troodos, med härligt kasande i barnbacken för den ena föräldern.

I helgen var vädret ostadigt, så utflykter till naturen lockade inte något vidare värst. Istället tog vi oss utanför dörren, och när vi väntade på hissen frågade Fredrik vad vi skulle göra idag, och jag sa ”Ja, men vi åker väl till IKEA då.”, på skämt. Men nej, det togs minsann emot med glada tillrop, så något skämt var det verkligen inte.

Vi körde alltså mot Nicosia och IKEA, detta Mekka för utlandssvenskar. Det är en utflykt på ungefär 8 mil från lägenheten, så det tog lite mindre än en timme i bilen. På inköpslistan stod främst julmust och Kalles kaviar.

När vi kom fram visade det sig att vi har en förslagen sjuåring i familjen. Han påpekade att han var hungrig, och att det alltså var dags för köttbullar. Han hade förstås rätt i båda, så det var bara att ställa sig i kö för en söndagslunch bestående av en IKEA-klassiker. Tvåans första, faktiskt. Båda barnen smaskade nöjt i sig maten, och vi vuxna tyckte väl också att det var en ok lunch.

Efter den lunchen kan vi konstatera att maten är densamma som i Sverige, precis som lokalerna som är OERHÖRT stökiga och stimmiga. Dock finns det en stor skillnad – på Cypern finns det en inglasad avdelning i restaurangen, där du får lov att röka när du äter.

När vi hade fyllt på med energi tog vi ett varv i varuhuset. Det mesta är sig förstås alldeles likt, förutom att alla produktbeskrivningar (men inte produktnamnen) är på grekiska. Självklart köpte vi värmeljus, kronljus och en diskborste. Ja, och så julmust, förstås. En påse skumtomtar fick också följa med hem. Kaviaren hittade vi, men avstod eftersom vi ska åka till Sverige snart. För den som undrar så tyckte jag att julmusten smakade julmust och var god.

Det visade sig också att Ettan var färdig med IKEA efter lunchen, så han fick mutas med löfte om glass efter kassorna för att släpas runt hela varuhuset. Medan resten av familjen åt glass passade jag på att skaffa ett IKEA family-medlemskap på Cypern, eftersom det svenska kortet inte gäller här. Märkligt nog så var tjejen i kundtjänst väldigt lik en kompis som har jobbat på IKEA i Sverige.

En utflykt som jag har längtat lite efter sedan vi flyttade till Cypern är att besöka en vingård. Det finns flera vingårdar på Cypern, och en hel del av dem ligger i Limassol-området, fast en bit upp i Troodosbergen. De flesta övriga finns i Pafos, och det är ju inte heller speciellt långt. Hittills har den här utflykten dock inte blivit av eftersom jag har varit den enda som har velat. Men nu, när farmor och farfar är här, och det dessutom har varit skollov så vi har haft fem dagar på oss att göra utflykter på så blev det äntligen dags.

Eftersom det var en söndag vi skulle åka iväg på var det inte så många vingårdar som var öppna, utan vi tog sikte på den närmaste öppna som visade sig vara Ayia Mavri. Vingården ligger på 900 meters höjd, och vi blev varmt välkomnade av vinmakarna själva. Madamen visade oss runt och berättade om vingården, hur man gjorde vin förr och hur man gör vin nu. De tillverkar 50 000 flaskor om året, och vinner guldmedaljer varenda år för sina söta viner.

Vi fick också se källaren där de lagrar sina flaskor. Här blev Ettan mycket uppspelt över alla flaskor, där en del till och med var lagda i mönster! Jag blev mest nervös för att han skulle råka riva ned något.

När rundturen var klar var det så dags för provning. Vi var de enda gästerna, och fick alltså full uppmärksamhet. Vi provade oss genom en mängd viner, från det torra, lätta vita vinet gjort på Xynisteri vidare till det prisbelönta söta Mosxatos, och över till de söta röda Axion Esti och Commandaria. Det var tydligt att vingårdens fokus ligger på de söta vinerna, och med all rätta för de är riktigt bra. De torra vinerna var inte lika intressanta och välutvecklade.

Under provningen var Ettan och Tvåan lita rastlösa. De åt upp brödet och osten som egentligen var till för att rensa gommen från de olika vinerna, och sen smet de iväg på egen utforskning, övervakade av Fredrik.

När vi hade handlat på oss det vi behövde åkte vi vidare och jagade lunch. Vi stannade vid ett vägcafé eftersom alla var hungriga, och fick en lunch som… ja, vi kan väl säga att den hade kunnat mätta ett kompani. Precis vid cafét fanns också ett av Cypern äldsta och största träd. Det var 8,2 meter i omkrets och 800 år gammalt. Alldeles bredvid fanns också kapellet i Ayia Mavri, som har en egen historia värd att läsa.

Under tiden vi väntade på maten upptäckte barnen omgivningarna. Det fanns ett lerkärl för vintillverkning, och ett mindre vattendrag.

Helg igen, och då väntar fler utflykter med naturpromenader för att kolla på vattenfall. Den här gången bestämdes det att vi skulle prova att ta oss till Kaledonia-vattenfallet, fast uppifrån. Det har vi försökt en gång tidigare, men då hittade vi inte rätt ställe att starta från. Den här gången hade Fredrik dock tagit reda på mer, och vi hamnade på rätt ställe från början.
Vi klev ur bilen, och jag tog på mig selen och fick Tvåan på ryggen. Sen började vi gå nerför, mot vattenfallet.

Vi inledde med lunch nästan genast, för att hålla alla på gott humör.

Sedan var det ungefär 1,6 km att traska till vattenfallet, och det var en härlig promenad. Ettan studsade omkring och var uppe på de flesta stenar vi gick förbi. Han gick först och visade vägen, och passade på så ofta han kom åt att dominera naturen.

Naturen var verkligen vacker och höstig, och eftersom vi gick längs med vattnet hela tiden fick jag stanna med jämna mellanrum, då Tvåan krävde att få titta på och vinka på vattnet som strömmade.

Promenaden i sig var ganska lätt, det var en stig vi följde, och där det blev brant fanns det trappsteg. Ibland fanns det också räcken.

Stigen gick fram och tillbaka över vattnet, och på de flesta ställen var det ordentliga broar. På några övergångar fick man dock balansera på stenar i vattnet, och på ett ställe var det en ganska vippig spång som hjälpte oss torrskodda över till andra sidan. Fredrik erbjöd stadiga armar och händer till oss som behövde det.

När vi kom ner till fallet pustade vi ut lite, och Tvåan fick ranta runt en stund på egna ben. Eftersom klockan började bli mycket så blev det inte någon lång paus, utan snart var det dags att klättra tillbaka till bilen.

Jag var nöjd med att vi hade gått nerför först, för det var ganska brant uppför på vissa partier på tillbakavägen. Hade vi gått på andra hållet hade det definitivt varit jobbigare att hålla mot när vi gick neråt på hemvägen. Nu var det bara att ta i och bita ihop och fortsätta uppåt. När vi hade kanske 300 meter kvar till ingången fanns det en fantastisk reklamskylt.

Tvåan verkar gilla att åka sele när vi är ute i naturen. Det är sällan han klagar, utan istället är han med och kollar på vattnet och träden. När han blir trött märker jag att han tystnar, slappnar av och lägger sig mot min rygg och bara gungar med. Han väger runt 11 kg, så även om det är extra vikt så är det inte superjobbigt att bära honom. Det besvärligaste är att selen sitter åt runt höfterna så jag blir lite öm efteråt.

Den här veckan är det skollov onsdag till fredag. Vi bestämde oss för att ge oss ut på utflykt. Efter en stökig natt med Tvåan var jag och Fredrik inte våra bästa jag, men vi bet ihop, packade in hela skocken i den hyrda storbilen och åkte iväg.

Vi började med att åka en sväng och kolla på omgivningarna. Farmor och farfar har inte varit så mycket på Cypern, så de gillade rundturen. Eftersom vi inte kom iväg jättetidigt blev det lunchdags väldigt snart. Vi tog ett lunchstopp, och Tvåan övade på sitt nya ord ”kex”. Självklart belönades han för att han kunde. När vi hade fyllt på med energi var det dags att fortsätta. Jag tittade längtansfullt efter skylten med Tsiakkas som vi åkte förbi, men vingårdsbesöken får bli en annan dag.

istället hade vi ställt siktet mot vattenfallet. Numera heter det Ettans vattenfall i familjen, tydligen. Den här gången var det inte alls lika långt att gå kändes det som. Kanske berodde det på att det är bekvämare att ha Tvåan på ryggen, eller så var det helt enkelt för att vi kunde vägen den här gången.

Vi traskade upp, kollade lite och så fick Fredrik fotografera en holländsk familj. Sen gick vi tillbaka ner igen. Tvåan var mycket intresserad av vattnet som forsade längs vägen och slängde sig hit och dit för att få bästa möjliga utsikt. Han var också noga med att vinka till vattnet som åkte förbi.

Efter promenaden åkte vi vidare upp till skidstationen som förevisades från bilen. På vägen ner stannade vi i Troodos och köpte glass. Inte för att någon var direkt jättesugen i den 16-gradiga värmen, men det hade utlovats, så då var det bäst att leverera. Och väl i bilen tyckte vi alla att det var gott.

Sammantaget var det en bra dag. Jag blev på mycket bättre humör när jag fick vara ute i naturen en stund och glömde nästan bort hur trött jag var. Detsamma gällde nog resten av familjen också.

Fast när jag hade nattat Tvåan en stund efter vi kom hem så var det liksom inte så att någon del av min kropp ville gå upp ur sängen. Bara att falla till föga och somna innan klockan 8, helt enkelt. Så Himla Skönt!

I vår serie om utflykter på Cypern så hittade vi ytterligare ett vattenfall att besöka, nämligen Chantara. Bilresan dit tog oss genom flera små byar uppe i bergen, och det var inte självklart hela tiden att vi var på rätt väg. Ibland kändes det mer som om vi var på väg in på någons uppfart eftersom vägen var så smal. Men, till slut kom vi faktiskt fram till en grusväg som ledde upp för en bergsida. Vi kröp upp för den, och när den blev en aning bredare än en bilbredd bestämde vi oss för att vända och parkera bilen så att vi faktiskt skulle kunna komma därifrån när vi bestämde oss för att vi var klara.

Vi packade ur bilen och satte Tvåan i vagnen för att se hur långt vi kunde komma med den. Det var fortfarande grusväg, och när vi läste på hade vi sett att det inte var så långt att gå till själva vattnet. Och mycket riktigt – vattenfallet var inte långt in i skogen, utan nästan precis där det började bli mycket träd. Dock var det inte riktigt vagnvänligt, så Fredrik hämtade selen och bar Tvåan.

…i några meter, skulle det visa sig. Precis bredvid den lilla pölen som vattenfallet slutade i fanns en trappa. Vi knatade upp för den, och tänkte att det skulle vara början på något slags promenad. Istället kom vi upp till avsatsen där fallet började. Och sen var det… slut. Eeeh… jaha. Så vi klättrade ner för trappan igen. Det var mellisdags, så Tvåan ägnade sig åt att äta kex och träna på att gå själv, medan Ettan skuttade runt på stenarna i vattnet. ”Akta så du inte blir blöt.” ”Nej då, det går b… oj. Nu blev jag blöt.”. Efter det var det lika bra att fortsätta hoppa runt på stenarna, såklart.

Som utflykt betraktat var Chantara inte något speciellt. Det var inte speciellt stort eller superimponerande. Ettan var besviken för att det inte var med skogspromenad över stenar och broar involverat. Men vi var inte ensamma där, så tydligen är det ett utflyktsmål inte bara för utlänningar. Vi kommer inte åka dit igen. Och om det är någon som vill se ett vattenfall på Cypern så rekommenderar jag snarare Kaledonia. Det är visserligen längre att gå, men för oss var promenaden en del av utflykten och något som vi faktiskt saknade på Chantara.

Den första oktober firar Cypern sin självständighetsdag. Den 1/10 1960 blev Cypern nämligen självständigt från Storbritannien, efter att ha stått under brittiskt styre sedan 1878. Detta firas med militärparad i huvudstaden Nicosia.

Militärparad lät lite för spännande för att avstå, så vi packade in oss i bilen och for iväg på vårt första besök i huvudstaden som alltså skulle kombineras med traditionellt firande av självständighetsdagen. Efter en viss väntan på trottoarkanten tillsammans med massor med andra människor så blev det parad, kan jag lova…

I högtalarna spelades marschmusik, och det första som hände var att det kom det några olika helikoptrar flygande ganska lågt över paradvägen. Det kan hända att jag är skadad, men jag hade svårt att låta bli att tänka på något annat än helikopterscenen från Apocalypse Now. Lite jobbigt. Därefter kom militärpoliser på motorcyklar, och sen drog det igång på allvar. Det var pansarvagnar, haubitsar, helikoptrar och diverse andra stridsfordon med stora och större kanoner.

Det blev väldigt tydligt att Cypern har en helt annan historia än Sverige när vi såg den här paraden. Jag tyckte att det var fascinerande, men också lite obehagligt att se stridsfordon på så nära håll. Det blev liksom väldigt påtagligt att de finns och att de är redo att användas. Jag var nöjd att bli avlöst på främre raden av Fredrik, och istället ta över vagnen med Tvåan efter den första omgången pansarvagnar. De är för övrigt stora och mäktiga på nära håll, och marken skakar när de åker förbi. Det visade sig efteråt i bilen att jag tydligen lever med någon som har vissa drag av MÖP, så det finns en hel del film från dagen…

När fordonen glesade ut tog vi en matpaus, men precis när vi kom ut ur mataffären så kom de olika trupperna marscherande, så Fredrik och Ettan drog iväg igen för att kolla på män (och kvinnor) i lustiga hattar. Fast så lustiga hattar hade de ju inte, förstås. Det var också lite si och så med marscherandet och disciplinen, tydligen. Ett gäng med officerare gick visst mest i otakt och pladdrade med varandra istället för att hålla takten och räta led. Specialförbanden gick också lätt att urskilja, fast åt andra hållet, då.

När paraden var över åkte vi vidare in mot själva centrum av staden.
Nicosia är en delad stad, så mitt i centrum finns gränsövergången som bevakas av FN. På vägen till centrum kom vi ganska nära gränsövergången, och väl synligt från stan, fast på den turkiska sidan har man monterat två enorma turkiska flaggor i något väderbeständigt material på bergsidan ovanför staden. Det var till och med så att vi blev provocerade när vi såg det. När vi väl hade proppat i oss lite lunch en stund senare kunde vi strosa runt ett tag och insupa miljön. Bland annat gick vi och tittade på gränsövergången som bevakas av FN, mitt på en av shoppinggatorna.