Inför Tvåans födelsedag fick vi diverse paket levererade från Sverige. Förutom presenter till barnen innehöll de också svenskt kaffe, närmare bestämt Zoégas Intenzo.
Det här var vårt favoritkaffe i Sverige, och det hr fortsatt vara det även sedan vi flyttade. Det är fylligt, smakrikt, starkt men ändå inte för syrligt. Jag blir glad varenda gång jag dricker en kopp Zoégas Intenzo. Det är också därför som alla andra kaffesorter får mäta sig mot just det här. Hittills har inte någon annan sort lyckats matcha vårt svenska finkaffe, trots att vi verkligen har letat. Visst finns det godkända sorter, men det är inte riktigt lika bra ändå.
Zoégas Intenzo.
När jag skriver det här känner jag mig lite som någon i Sällskapsresan, som undrar ”finns det svenskt kaffe på hotellet?”. Fast riktigt så är det ju inte, jag försöker verkligen hitta gott kaffe som finns här. Men som sagt, finns det Zoégas Intenzo väljer jag det. Och när det skickas paket hit får det gärna skickas med några paket kaffe. Vi kan kalla det ”utfyllnad”, även om vi alla vet vad som är huvudnumret…
Jag läste Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som ju är ett slags självbiografi av Haruki Murakami för ett tag sedan. Då blev jag ännu mer nyfiken än jag redan var på att läsa hans prosa. Så när det nu var dags att sätta tänderna i en ny bok plockade jag ner monstret 1Q84 från hyllan. Jag köpte den på engelska, eftersom det var lättare att få hit, och alla tre böckerna i samma volym. Totalt har den drygt 1300 sidor och är egentligen lite för tung för att läsa i sängen på kvällarna. Dessutom verkar det vara svårt att limma ihop så tjocka böcker, för en sektion ungefär mitt i hade inte kommit med i limningen upptäckte jag när jag började läsa.
I 1Q84 får vi följa Aomame och Tengo och deras upplevelser som flätas ihop mer och mer. Vartannat kapitel handlar om Aomame och vartannat om Tengo. Året är 1984, och både Tengo och Aomame är 30 år, singlar och lever ganska ensamma, enkla liv i Tokyo fast på helt skilda håll. Båda bär på minnen av en barndom som inte var som alla andras, vilket har format dem på olika sätt. Tengo jobbar som mattelärare några dagar i veckan och skriver prosa resten av tiden. Aomame jobbar som instruktör på ett gym och visar sig ha ett helt annat extraknäck vid sidan av.
1Q84.
En dag hör Tengos redaktör av sig och föreslår att Tengo ska spökskriva ett manus som har skickats in till en litterär tävling, men som behöver friseras för att verkligen komma till sin rätt. Efter en hel del övertalning antar Tengo uppdraget och det blir starten för en händelsekedja som tar med honom och läsaren djupt in i en värld som är nästan som den vanliga, fast ändå helt annorlunda. När Aomame upptäcker att hon befinner sig i en värld hon inte känner igen kallar hon den för 1Q84 för att skilja den från den vanliga. På japanska uttalas Q och 9 likadant, så det är ett slags lek med ord. Aomame får ett uppdrag på sitt extraknäck som kommer bli helt annorlunda jämfört med de tidigare hon utfört, och kräva allt av henne.
1Q84 är en av de bästa böckerna jag har läst. Den håller ihop rakt genom tre böcker, hela vägen till slutet. Samtidigt är den full av spännande vändningar och kopplingar mellan personer och händelser som långsamt ger sig till känna. Att växla mellan huvudpersonernas berättelser i vartannat kapitel är stilistiskt snyggt och hjälper också till att driva böckerna mot en upplösning. Jag upplever inte att den engelska översättningen är krånglig eller klumpig, utan jag tror att den fångar känslan Murakami är ute efter på pricken. Jag kan lätt tänka mig att läsa den på svenska också, för att se om känslan i den översättningen är densamma.
När jag gjorde Tvåans födelsedagstårta bakade jag bottnen själv. Vaniljkrämen brukar jag göra från pulver, och jag var helt säker på att vi hade pulver från olika födelsedagar i olika länder. Men när det var dags så kunde jag inte hitta någon burk. Så jag fick helt enkelt leta upp ett recept på vaniljkräm. Det blev det här. Och precis som så många andra gånger får jag ställa mig frågan: Varför har jag inte gjort det här tidigare? För det är varken svårt eller tar lång tid att göra egen vaniljkräm. Däremot blir det tusen gånger godare än pulverkräm! Lätt att jag kommer göra egen vaniljkräm i fortsättningen.
Egenhändigt tillverkat!
Häromdagen var det dags igen. Eftersom det går åt en del bbq-krydda här i hushållet har jag länge tänkt göra egen. Och när det skulle grillas senast engagerade jag Ettan i projektet. Jag hade sett ut ett recept ur en bbq-bok. Ettan letade kryddor, använde måttsatsen och pepparkvarnen. Det blev jättebra, och väldigt mycket. Ja, och så passade Ettan på prova cayenne-peppar på läpparna, då. Han var inte jättenöjd med det. Men när han fick ha jågurt runt hela munnen var det genast lite roligare. Precis som med vaniljkrämen blev kryddan också väldigt god. Och den var ju såklart väldigt lätt att göra. Förutom malandet av svartpepparn som Ettan spenderade väldigt mycket tid på.
Jågurt för att lindra cayenne-sveda.Roligt är det också.
Det är ju nästan lite skämmigt att det dröjde ända till juli innan vi badade i havet. Men jag får väl skylla på att vi bor så nära att vi kan bada när vi vill, så det gör vi inte. Och dessutom har vi egen pool. Och så har det varit utegångsförbud. Och stränderna har varit stängda. Och så… Nej, alltså. Det finns faktiskt inga ursäkter. Vi har varit slappa, helt enkelt. Men nu har det ändå hänt.
Jag och Tvåan.
Tvåan har ju kommit igång med badandet i poolen igen, men var lite avvaktande till havet när vi kom dit nu efter lång frånvaro. Fast när han hade fått stå med fötterna i vågorna och sagt ”kallt, kallt” ett tag så klev han resolut i och kastade sig ut till pappa och storebror. Och sen var det lika roligt och härligt som att bada i poolen. Kanske till och med lite roligare, eftersom man kan få familjen att hämta stenar till en i havet. Och så gungar det ju.
Herrarna i familjen.
Efteråt har Tvåan pratat om stranden och havet, och sagt att det var stort. Mycket vatten, och sand. Och kallt. Och visst, jämfört med de 32 graderna vi har i poolen så var havet kallt. Fast för mig och Fredrik, som fortfarande har svenskt hav som något slags måttstock var det verkligen inte kallt. Kanske 23 grader? Jag hade tänkt ta med pooltermometern, men jag glömde det. Nåja, det får bli nästa gång.
Jag för min del badar gärna i havet. Jag tycker det är härligt med saltvatten, och poolen är mest en nödlösning. När vi kommer in i något slags rutiner igen ska jag minsann se till att det blir havsbad flera gånger i veckan på något sätt. Men det var inte den här veckan.
Så hela eftermiddagen har jag tillbringat med att montera skåpluckor, sätta i lådor i köksskåp och packa upp kökssaker. Jag passade också på att såga till några bitar bänkskiva från den gamla, att använda sålänge. Så nu har vi fem flyttkartonger mindre i köket. Och inte minst, jag har också packat fram köksbordet. Så nu kan vi faktiskt äta inomhus, vilket båda barnen tyckte var fantastiskt.
Det jag tyckte var mest fantastiskt var nog faktiskt att tömma en av flyttkartongerna. Den med finglasen. Så inte nog med att jag packade upp finglas som vi kan använda, det var dessutom en låda som har varit packad i typ sex år, och som har varit med om tre flyttar i tre olika länder. Så nu är det officiellt: härifrån flyttar vi inte i brådrasket!
Du ser en tom låda. Jag ser ett löfte om att aldrig mer flytta.
Förutom köksrycket har jag ägnat en stor del av dagen åt poolskötsel. Både dammsugning och borstning har jag tagit mig an. Så nu hoppas jag på ordentliga resultat under natten, för att kunna bada i kristallklart vatten i morgon när vi har blivit lovade värmebölja igen.
I helgen har jag planerat ett besök i en sportaffär. Det ska köpas saker till hela familjen. Jag hoppas också, lite i hemlighet, på att vi ska åka till stranden och bada i havet. Eftersom det ska bli skitvarmt så har jag planerat att ta mig samman och komma ut och löpa innan frukost imorgon. Vi får väl se hur natten blir, men än lever hoppet. Oavsett vilket blir det nybakat bröd till frukost. Nybakat bröd från min nya ugn, no less! Äntligen!
Tänk att han har varit hos oss i två år nu, Tvåan!
Ungefär en månad gammal, på BF.
De senaste dagarna har Tvåan vaknat vid femtiden, och idag var inget undantag. De två som inte sover i samma säng som vi hade inte gått upp och förberett, så det blev inte något kaffe på sängen. Istället gick vi upp, och så kom de andra smygande en liten stund senare.
Födelsedagståget ställdes upp på frukostbordet och tändes innan solen hade gått upp. Stor förtjusning utbröt över ljusen. När Ettan sedan dök upp med paket var det inte mindre förtjusning.
Födelsedagståg innan soluppgång.
Dagens första presentöppning.
Vi har läst Pelle Svanslös fyller år, och pratat om att Tvåan också fyller år, så dagen gick åt till att säga ”KALAS!” högt och tydligt, varvat med ”TÅRTA!”. När storebror äntligen kom hem efter sommarskolan var det dags. Tårtan blev en lördagsgodistårta, eftersom det är en av Tvåans stora favoriter just nu. Den åts i sällskap med mormor och morfar på Skype.
Lördagsgodistårta.
Och sen var det dags för mer födelsedagspresenter. Tvåan hade ju inte riktigt koll på hur en födelsedag fungerar, så han var inte förberedd på att han skulle få paket. Skönt, eftersom det antagligen gjorde hans (och hans föräldrars) dag lite lättare, med all väntan på att storebror skulle komma hem. Men när paketen dök upp öppnade Tvåan dem med liv och lust och gissade vad det var i. I ett av paketen var det ”bokor”, och mycket riktigt, där var det en massa böcker!
Vi har värmebölja här igen. Eller inte precis här i bergen hos oss. Men i Nicosia, som ligger mitt inne i landet, är det över 40 grader på dagarna nu. Vi har istället hållit oss runt 35 några dagar.
Vi har fortfarande inte någon AC här. Men det går förvånansvärt bra ändå. På dagarna har vi öppet och tvärdrag överallt och oftast fläktar det såpass mycket att det blir en ok temperatur inne. Det är kanske mest på kvällarna som det känns väldigt varmt eftersom luften inte svalnar riktigt så mycket och fort som vi skulle önska.
Fast igår kom jag på den briljanta idén att kvällsbada när Tvåan hade somnat. Ettan hade lödningslektion med Fredrik, så jag smet ner själv. När Ettan kom ut på balkongen lite senare och såg mig i poolen blev han så förvånad att han frågade ”Varför badar du, mamma?”. Det naturliga svaret var ju ”För att jag har en pool!”. Och så är det ju. Dessutom funkade det alldeles ypperligt för att svalna av lite. Faktiskt så bra att jag kvällsbadade ikväll igen när barnen hade somnat. Och idag fick jag med mig Fredrik också!
De glada kvällsbadarna.
Efter badet var det dags för poolkillen att tillsätta den dagliga dosen kemikalier i poolen. Korrekt skyddsutrustning användes givetvis.
Skyddsglasögon och kemianka.
Nu sitter jag och hoppas på att glassbilens trudelutt ska höras i närheten. Det hade suttit fint med en chokladglass nu. Fast det börjar förstås bli lite sent, så glassen kanske får anstå till en annan dag.
Efter att vi flyttade upp i bergen har det inte blivit lika mycket restaurangbesök som tidigare för oss. Dessutom kom det ju en karantän i vägen, och alla restauranger stängde, vilket ytterligare försvårade det hela. Men nu har restaurangerna öppnat igen, med vissa restriktioner på avstånd mellan borden och munskydd på personalen.
Eftersom Ettan hade skolavslutning förra veckan så tänkte vi fira med ett restaurangbesök. För att det skulle funka så lätt som möjligt med Tvåan, som just nu är lite överallt och ”kan slev” dessutom, tänkte jag att något barnvänligt ställe vore bra. Nu är vi ju i och för sig på Cypern, så det mesta är barnvänligt, så kanske var jag mer ute efter mat som passar barn och som serveras utan alltför stort dröjsmål. Alltså gjorde jag lite diskret reklam för Pizza Hut för Ettan, och han tyckte det verkade vara ett bra alternativ. Speciellt ost i kanten på pizzan var han mycket intresserad av. Tvåan tyckte mest att det verkade kul med en ”pizzahatt”.
När jag sedan läste på lite insåg jag att ostkanten bara finns på pizzor i storlek Large och XL. Så jag fick förklara det för Ettan på vägen till restaurangen, att det inte var individuella pizzor, utan en stor att dela på. Han var med på det, och började genast fundera på vad det skulle vara på pizzan för att den skulle passa hela familjen.
Väl på plats beställde vi en BBQ Meat Feast, storlek XL med mozzarella i kanten. Cheese sticks till förrätt, och förstås läsk till alla utom Tvåan. Dricka och förrätt kom på bordet fort nog, och Tvåan fick ett snyggt plastglas. Givetvis fick vi sugrör också.
En jättepizza!
Pizzan kom nästan direkt efter cheese sticksen, och jösses vad den var stor! Till min och Fredriks ganska stora förvåning var den också alldeles ätbar. Även Ettan, som ju gillar italiensk pizza med lufttorkad skinka och ruccola, tyckte att den var god. Fast den där ostkanten var det nog ingen av oss som var speciellt imponerad av.
Besticken var lite i längsta laget för Tvåan.
När vi var mätta kom servitrisen och frågade om vi ville ha med oss resterna (som var nästan halva pizzan) i en kartong. Det ville vi, såklart. Tvåan var sedan noga med att lägga ner resterna från sin tallrik i lådan också. Slev.
Jag blev positivt överraskad av Pizza Hut. Nu var det förstås inte speciellt mycket gäster där när vi var där, men servicen var snabb och uppmärksam. Maten var också bättre än jag hade förväntat mig, och den kom verkligen på bordet efter minimal väntan. Så med barnfaktorn inräknad tror jag nog att vi kan tänkas äta där igen. Även om vi egentligen gillar italiensk pizza bättre.
Vi har haft en paus i renoveringen på grund av arbete. Och det är ju förstås bra, på sitt sätt. Men det är allt lite drygt att bo på en byggarbetsplats, även om det är tillräckligt funktionell för daglig användning. Så snart ska vi väl göra ett ryck igen, och se om vi kan få alla skåpen på plats, med luckor. Sen kommer det se nästan färdigt ut. Bänkskivorna finns förstås inte i lager just nu, så dem får vi vänta på, oavsett om vi vill eller inte. Under tiden ska vi bestämma oss för vilket kakel vi ska ha. Helst ett som finns.
Arbete, ja. Det är ju också något vi ägnar oss åt om dagarna (och kvällarna). Många av mina vänner pratar just nu om semester, och det har fått mig att fundera lite över hur jag själv ser på semester och jobb. Sedan vi flyttade från Sverige har vi inte haft någon direkt semester, men å andra sidan bor vi ju mitt i en semester på ett sätt. Det känns inte lika betungande att ha jobb att göra när man kan ta sig ett dopp i Medelhavet eller poolen på eftermiddagen. Att ha sitt eget företag och därmed också en tydligare koppling mellan utfört arbete och pengar in hjälper väl kanske till för den känslan också. Det känns lite fint att kunna arbeta och tjäna pengar samtidigt som man njuter av sommaren. Kanske kan man säga att vi lever ett semesterliv, året runt? På samma sätt känns det inte som om vi måste ta vara på allt fint väder, för det kommer ju mer av den varan imorgon. Varje dag, liksom.
Semesterliv, eller bara liv, helt enkelt?
Medelhavet. Vårt hav, numera.
Sedan vi flyttade har vi åkt till Sverige några veckor på sommaren. I år blir det ingen sommarresa till Sverige, av förståeliga skäl. Det är så himla trist, och vi saknar släktingarna där. Men nu är det som det är, och det får ju bli bra såhär med. Sommarväder råder det ingen brist på här, eller badmöjligheter. Det enda som faktiskt inte går att få tag i här, ens via skype, är svenska jordgubbar. Och till råga på allt missade vi den lokala jordgubbssäsongen eftersom det var utegångsförbud just då. Fast å andra sidan har vi enorma mängder med billiga och fantastiskt goda lokala vattenmeloner att frossa i just nu.
