Jag åkte till Valletta för att ta morgonpromenaden där för ett tag sedan. Som ett alternativ till den vanliga rundan runt Sliema, och för att se något annat.
Dock hade jag i yran över att ta färjan till huvudstaden glömt den lilla detaljen att Valletta är fullt av trappor. Det är verkligen inte barnvagnsvänligt för fem öre. Jag gick trots det runt i staden och tittade på hamnen och maltesiska balkonger. Efter någon timme bestämde jag att det var dags för mellis.
Jag valde Kantina Café, precis vid utgången från St Johns Co-Cathedral. Jag hade egentligen tänkt mig en croissant, men när jag fick se att de hade omelett på frukostmenyn blev jag akutsugen, så så fick det bli.
Jag var visst lite hungrig och missade att fotografera i tid. Dock nöjd med att jag kom på det innan tallriken var helt tom.
Kaffet var bra. Omeletten var rejält saltad, jag tror F hade gillat den. Tvåan fick toast till vällingen, och var helnöjd med det.
Sällskapet, som åt toast och välling.
Kantina café var ett helt ok ställe. Det vann inga priser, men jag blev heller inte besviken.
I ett av de senaste bokpaketen från Sverige fanns 1793 av Niklas Natt och Dag, som jag egentligen inte hade önskat mig. Däremot så frågade avsändaren av paketet specifikt om jag inte ville läsa den, så visst, jag tackade ja.
Det visade sig vara ett bra beslut, och jag är glad att jag fick frågan. För 1793 är verkligen en stor bok. Jag kan dessutom tänka mig att för någon som kan sitt Stockholm, vilket jag alltså inte kan, lyfts den en nivå till genom de ingående miljöskildringarna. Den vann titeln Årets Bok 2018, och det var välförtjänt.
Hela berättelsen i 1793 utgår från ett stympat lik som hittas i vattnet. En udda duo inom polisen börjar utreda fallet – vem är liket, varför har det stympats och av vem? Efterforskningarna leder de båda utredarna genom horhus, ordenssällskap och oräkneliga nätter på diverse krogar. Ja, och så genom hela Stockholm anno 1793, förstås.
1793.
1793 är upplagd i flera delar, där var och en är en del av helheten. De är skickligt gjorda, där man inte redan från början förstår sambandet med huvudhistorien utan det utvecklar sig efter hand. Det var inte bara en gång jag nästan tänkte ”Aha!”.
Delen om spinnhuset var nog den jag tyckte var otäckast. Maktmissbruket som visas och den krypande stressen som Niklas Natt och Dag bygger upp fungerade väldigt bra på mig. Välskrivet och välkomponerat, helt enkelt. Även delen om ynglingarna som lever runt i natten i lånta fjädrar gav mig samma känsla, om än i mindre skala.
Jag gillade verkligen 1793. Den är som sagt snyggt komponerad och välskriven på ett språk som flyter på bra. Karaktärerna känns äkta och innehåller alldeles lagom mycket detaljer för att bli levande. Storyn är spännande och jag gillar att det är flera delar i boken, där alla känns lika viktiga. Det är inte bara en roman om ett hiskeligt mord, utan även ett relationsdrama och en historisk skildring.
Snart fyller Tvåan ett år… Herrejösses, vart har tiden tagit vägen!? Det känns ju som förra veckan eller så som jag skulle på kontroll på Mater Dei, och blev ombedd att gå till förlossningen för ytterligare tester. Några timmar senare fick jag ringa F och säga att det tydligen skulle komma bäbis idag. Det var en månad för tidigt och ett par veckor innan barnvakten anlände på ön, så det blev en del logistik att lösa. Efter en omtumlande natt rullades jag dagen efter in på neo och frågade om jag kunde få känna på hans fot genom luckan i kuvösen. Det fick jag.
Pyttefoten, den allra första dagen.
Omtumlad mamma och nyfödd kuvösbäbis.
Men, det var då det. Nu är han en stor krabat som kryper runt och tar på allting som är förbjudet. Han vill prova allt vi äter, och ibland äter han välling. Oftast är han glad, och han pladdrar mycket men det kommer fortfarande inga ord som går att tyda.
När han fyller ett år kommer vi ha kalas, och på Tvåans önskelista står det:
Kläder, storlek 86 och uppåt. 86 kommer nog vara sommaraktiga kläder, medan 92 antagligen är mer av vinterkläder. Eller ja, vinter är ju runt 10 grader där vi bor. 🙂
F säger att Tvåan också önskar en liten ESAB-svets. Jag anar dock ugglor i mossen här, för han önskar sig tydligen inte någon svetshjälm.
Däremot önskar hans mamma och pappa en barngrind åt honom. Den kommer dock inte packas ned, utan får skaffas på plats senare.
Solskyddsdräkt med långa ärmar, storlek 86. Gärna en overall.
Badleksaker, till exempel badanka och vattenkanna. Hink och spade finns redan.
Idag är det helgdag här. Man firar sjunde juni, i åminnelse av de tre malteser som dog i upproret mot engelsmännen 1919. Det började med fyrverkerier redan vid 8-tiden, så vi får väl se hur kvällen fortsätter.
Vi firade dagen med att gå och bada. Hela familjen badar numera. Tvåan gjorde badpremiär i veckan, och är än så länge en aning avvaktande och håller sig hårt fast i mig. Fast när vi väl hade varit i ett tag gick det bra att släppa mig med benen. Att flyta omkring själv (ja, alltså, jag hade ju ett stadigt grepp om honom, men han var inte fastklängd mot mig) var härligt, men också lite läskigt. Sitta i sanden och låta vågorna slå över benen var däremot inte roligt.
Orelaterad bild. Men kolla så stor han har blivit! Var tog den lilla räkan vägen?
Nu närmar det sig avfärd med stormsteg! Vi har tre veckor kvar till vi lämnar huset här på Malta. Packningen pågår för fullt. Eller ja, så för fullt som den kan pågå med en massa jobb och barn och liv som ska levas. Det märks också på oss alla att det är mycket längtan till något annat och frustration. Mycket gnabb och gnäll och utbrott, mest hela tiden. F’s talanger som mittenbarn sätts verkligen på prov. Men vi tar oss igenom det här också, alldeles säkert. Och på andra sidan väntar Cypern!
Vi var sugna på att hitta på något härom helgen. Utbudet av utflykter på Malta är något begränsat, det är ju ingen stor ö, men efter lite efterforskning hittade vi faktiskt något som vi kunde tänka oss.
L-Arka ta’Noe (som betyder Noaks ark) är en av två djurparker på Malta. Och låt mig säga det här från början – djurhållning är något man kan ha åsikter om. Tycker man att konceptet djurpark är fel så ska man definitivt välja någon annan utflykt på Malta. Med det sagt så tyckte jag att L-Arka ta’Noe kändes ren och fräsch och djuren verkade må ok även om inhägnaderna var väldigt små i många fall.
Jag tyckte att det var roligt att få se en känguru, för det har jag nog inte gjort förut. Den hoppade, till och med. Ettan matade alpackor med jordnötter, men var nog inte superintresserad av djuren egentligen. Tvåan var mest road av gräsmattan. Den lilla leopardungen såg jag i förbifarten när den kom förbi, buren i famnen på en ung skötare.
Apor, som verkligen inte hade det så roligt.
Kolla, en randig häst!
F och Tvåan kollar in påfåglarna.
Kängurus? Kängurur? Kängurar?
Getter.
Lamor och något slags get.
Frigående höns.
Trötta tigrar.
När vi hade gått ett varv kikade jag in i souvenirbutiken. Kanske var det den mest talande buren av de alla. Möjligen borde de funderat igenom sin skyltning. Eller så hade de gjort det.
Jag har läst Drömstigen av Jenny Fagerlund. Den kom med på en önskelista när jag letade efter pocketböcker på svenska, utan att jag egentligen visste vad den handlade om. Och jag måste erkänna att när jag läste att boken vann Harlequins författartävling 2014 så blev jag lite skeptisk.
Drömstigen handlar om Rebecka, som är journalist på en stor tidning. Hon är gift med en fantastiskt snygg man som tjänar jättemycket pengar och de har två barn. På jobbet är Rebecka högpresterande, fast på bekostnad av sin familj och sina vänner. Hon pressas att jobba ännu mer av sin krävande chef, men hennes man sätter sin egen karriär först och detta skapar en familjesituation som inte är hållbar. Äktenskapet är i gungning och just då gör Rebeckas ungdomskärlek oväntad entré på hennes jobb. Han har flyttat hem från New York och fått jobb på samma redaktion på samma tidning. Gnistan dem emellan visar sig finnas kvar.
Drömstigen.
Hur ska det gå? Ska Rebecka välja den trygga, snygga mannen hon är gift med, eller ska hon våga satsa en gång till på sin ungdomskärlek?
80% av Drömstigen handlar om Rebeckas stress och den press hon utsätts för både på jobbet och hemma. Det tyckte jag var jobbigt att läsa, för jag kände igen delar av mig själv i det. Samtidigt blev det också tydligare för mig att jag inte vill hamna i en sådan situation igen, och att jag har gjort rätt som har tagit ett steg bort från det.
Upplösningen på Drömstigen kändes lite hastig, som om den inte riktigt fick plats på slutet, liksom. Jag störde mig också en aning på att det fanns sidospår som antyddes vara viktiga, men när de avslöjades tyckte inte jag att de kändes speciellt relevanta.
Drömstigen var en trevlig förströelse i några timmar, och läsvärd för alla högpresterande kvinnor. Däremot skulle jag kanske inte prioritera Drömstigen framför annan läsning om jag inte hade haft tid över.
Ja, det finns ju många saker som är typiskt Malta. Det kanske mest framträdande är ”Mela”, ett litet ord som är vokabulärens motsvarighet till en axelryckning. Det kan översättas till ”ojdå”, eller ”hoppsan”, eller ”det blev inte så”, eller ”jaha, då ska vi se”, eller ”ba” eller något liknande. Dock är det inte riktigt städat, så det är inte något som man som utlänning får lov att slänga sig med hur som helst.
Maltas eget öl heter Cisk, och det är en ljus lager. Det har bryggts på ön sedan 1929, och fyller alltså 90 år i år. Jag tycker att det är väldigt gott, som smakar som en schysst, välgjord lager ska göra. och det finns det tydligen fler som håller med.
En annan typisk maltesisk grej är Kinnie. Det är en läsk som smakar bitter apelsin, med en lite örtig ton. Den är inte så söt, så det är inte direkt en barn-läsk. Jag gillar den jättemycket, och kommer sakna den när vi flyttar härifrån. Jag såg i någon reklam att man tydligen ska blanda Kinnie och Cynar, men jag hade ingen hemma så jag tog Campari istället. Och ja, näe… det var väl ingen favorit, varken hos mig eller F. Det finns dock en möjlighet att vi måste testa Cynar, eftersom det är gjort på kronärtskocka (som är en favorit hos vissa, men inte alls hos andra här hemma).
Campari och Kinnie.
Härom morgonen upptäckte jag också en gatskylt som kändes väldigt maltesisk. Jag har gått förbi det stället nästan varje dag i ett år nu, men inte sett skylten förrän nu.
Hästförbud.
Alltså… det är så många frågor som skylten bjuder in till. Varför får inte hästarna gå längre? Vilka hästar är de som är förbjudna? Och varför har jag inte lagt märke till den tidigare? Jag har åtminstone inte sett några hästar i varken Sliema eller St julians, de två städerna som möts ungefär här, så kanske fungerar förbudet.
Vi var i Valletta och hamnade på San Giovanni. Den ligger precis vid utgången från Saint John’s Co-Cathedral, och det passerar väldigt många människor utanför vilket ger en del underhållning till maten.
Vi behövde lunch efter en misslyckad utflykt för att hämta ett id-kort. När vi väl hade enats om vilket bord vi skulle sitta vid så kom menyn snabbt. Eftersom klockan var innan tolv och det var en lördag så fick vi såklart frukostmenyn. Uppenbarligen var jag för hungrig för att kunna kommunicera, för det tog ett par försök att formulera för servitören att vi ville ha lunchmenyn, men den dök upp kvickt nog när vi väl var överens om vad det var vi var ute efter.
Jag valde en burgare med allt på, F tog en lite mindre fullspäckad burgare och Ettan valde en pizza med pepperoni. När vi hade beställt fick Tvåan lite förrätt i form av kex. Den sköljde han ned med vatten ur ett glas, komplett med dagisklunkande deluxe.
Kexätaren med sitt vattenglas.
Drickan kom på bordet snabbt nog, och med folket som passerade gick det ganska bra att vänta på maten.
Pepperonipizza.
Burgare.
Burgare extra allt.
Burgarna var bra. De var gjorda på riktigt kött och precis lagom stekta. Pommes fritesen var lika sorgliga som vanligt på Malta, förstås. Pizzan var god, men pepperonin var för stark enligt Ettan. Tvåan petade i sig en del pommes frites och några pizzakanter. Fast det mesta hamnade förstås på marken under barnstolen.
San Giovanni är ett helt ok ställe för en burgare eller pizza, så för en måltid där menyn består av det vanliga maltesiska utbudet var det ett bra val. Vi kommer kanske inte att gå tillbaka, men vi var inte heller missnöjda.
Nu har badsäsongen börjat. Det är nämligen för varmt för att spela fotboll och tennis, eller åka skateboard. Så nu ber Ettan om att vi ska gå och bada när han kommer hem från skolan. Och vilka är vi att säga nej till det…? Varmt? Ja, i luften. I vattnet är det däremot nog runt 20, tror vi.
Vissa tycker det är kallare än andra.
Jag och Tvåan håller på att hämta oss efter förkylningen som följde efter Tvåans släng av feber härom veckan, så vi badade inte utan hängde istället på stranden och väntade på blötdjuren.
Någon läste lite i skuggan…
…och åt lite i solen.
Vissa av oss passade också på att smita iväg och ta sig en tisdagsglass medan det badades. Hon blev sedermera upplyst om att det faktiskt var onsdag. Nåja. Glassen var god, trots dagvillheten.
Jag har äntligen fått tummen ur och läst Mästaren och Margarita, av Michail Bulgakov. Den har stått i min bokhylla länge, länge. Kanske har den till och med varit med om att flytta ihop med F. Jag har bara inte riktigt känt mig sugen nog för att öppna den, och har nog också varit lite rädd för att den skulle vara sådär vådligt rysk med mängder av namn på en och samma person. Jag är inte bevandrad nog i ryskan för att namnen och smeknamnen ska falla sig naturligt, så jag tycker det är lite stökigt att hålla rätt på persongalleriet i många ryska böcker. Men – inte här! Det var inte alls speciellt farligt med namnen, och alla personer presenteras tidigt i kapitlen där de dyker upp så jag kände mig inte alls speciellt borttappad.
Mästaren och Margarita.
På en av de första sidorna i Mästaren och Margarita dyker det upp en främling i Moskva. Han och hans följe tar sig in i de finkulturella salongerna och skapar oordning, skandaler och oförklarliga fenomen.
Även om jag inte hade svårt att hålla ordning på personerna så tyckte jag att den var lite svår att komma in i. Början var lite långsam, speciellt med en lång utvikning om Pontus Pilatius vars centrala plats i berättelsen inte var uppenbar ännu.
Jag gillade Mästaren och Margarita, fast jag vet nog inte riktigt varför. Någonting i historien fick mig fast, trots att jag inte tycker det är speciellt kontroversiellt eller spännande med en ironisering över Moskvas kulturelit. Det var inte heller så att jag fäste mig speciellt vid någon i persongalleriet. Snarare var det hur historien utvecklades genom personerna och det som händer dem, och hur den sedan knyts ihop och avslutas som gjorde att jag tyckte att det var en härlig läsupplevelse.
