Cypern

Jag och Tvåan var ute på vift med mormor och morfar och behovet av lunch uppstod. Eftersom det var lite osynk mellan mattiderna så blev det bara jag och Tvåan som skulle äta.

Hela sällskapet slank in på Shakespeare pub i turistkvarteren. De lockade nämligen med att de serverar engelsk frukost hela dagen. Och det lät ju inte så illa, tyckte jag. Sagt och gjort. Jag beställde en frukost och en portion pommes frites till mig och Tvåan att dela på. Dessutom upptäckte jag att de serverade riktiga pints öl (till skillnad från fusk-pints som är 500 ml), och det måste ju premieras så jag tog en sån också.

Öl och ketchup och majonnäs på kom på bordet nästan direkt efter beställningen, och då blev det fart på Tvåan. Han har nämligen fått smak på ketchup nu, den unge mannen. Det var svårt att förklara och förstå att man fick vänta med ketchupen till pommes fritesen serverades. Efter ett tag övergick han till att kräva den gröna ölflaskan som morfars Beck’s serverades i. Den fick han inte heller.

Nåväl, maten kom på bordet relativt snabbt, och då var det bara att hugga in. Pommes fritesen var mycket engelska, det vill säga ganska tjocka och väldigt soggiga. Men de smakade bra. Ketchupen och majonnäsen föll Tvåan på läppen. Han gillade också både korv och bacon. Jag tyckte äggen var helt perfekta, med ordentligt rinnig gula. Och så förstås apelsinmarmeladen till toasten, det är ju alltid gott.

Jag tyckte Shakespeare var en schysst pub, och kan definitivt tänka mig att gå dit igen och testa mer från menyn. Framför allt deras engelska rätter torde vara autentiska.

Gyros och souvlaki är stapelmat på Cypern. Det är billigt, snabbt och oftast gott. Oftast serveras det i pitabröd, och då finns det två varianter – grekisk som är ett lite mindre bröd som fyllningen läggs på och som sedan rullas ihop, och cypriotisk som är ett stort pitabröd som fyllningen läggs inuti. Ibland får man sås i sitt pitabröd, men inte alltid. Däremot är det oftast sallad eller vitkål, tomat, gurka och pommes frites i brödet.

Häromdagen var vi hungriga och det var lunchdags, så det blev en tripp till en av de närmsta gyros-ställena. Ettan fick välja bland de tillgängliga haken, så vi hamnade på Gyros Stavros O Salinikios. Vi beställde fläskgyros, en grekisk till mig och två cypriotiska till Fredrik och barnen. Gyros är ju snabbmat så det gick fort att exekvera beställningen. Vi fick dessutom välja vad vi ville ha i våra pitabröd från en salladsbuffé. Och det fanns sås, hurra!

Maten var schysst för att vara av snabbmatstyp, och tillbehören goda. Pommes fritesen var förstås ett sorgligt kapitel, men det var inget som förvånade oss. Ettan råkade visst få läsk till maten också, vilket inte alls gjorde honom besviken. Tvåan var mycket nöjd med arrangemanget med en plastgaffel, och krävde hela tiden mer mat. Både på gaffeln och i munnen.

Vi kommer förstås äta gyros igen, och åtminstone Fredrik kommer gå till Stavros fler gånger. Den här gången var han nämligen lite för hungrig och ofokuserad för att komma på att han ville prova ”den röda såsen” istället för tzatziki. Vi andra har inte några direkta invändningar heller, så det kan mycket väl bli fler expeditioner hit.

Vid vårt första besök i Nicosia behövde vi alla lunch efter en lång förmiddag med biltur till stan, och sedan militärparad. När vi väl hade hittat en parkering i centrum traskade vi in mot alla restauranger vi hade sett när vi letade parkering.

Men vi kom inte så långt. Istället blev vi inlockade på första matstället vi såg, Ευφροσυνη Καφενειο. Ägarinnan satt nämligen själv vid ett bord vid gatan och åt lunch. Hon ställde sig glatt upp och berättade vad de hade på menyn, och drog undan för undan bort menykorten på pelaren när hon kom på vad som var slut. Vi var hungriga, och tyckte det verkade som om de hade cypriotisk mat. Vi beställde, två köttbullar till Fredrik och Tvåan, en hamburgare till Ettan och dolmadas till mig. Ja, och så en stor Carlsberg till mig, och en stor flaska vatten med fyra glas. Det tog inte många minuter innan maten stod på bordet!

In på bordet kom också en tallrik med gurka och tomat, en med oliver och en med en kvarts lök och en citron. Jag förstod inte riktigt löken och citronen, så jag frågade. Svaret var att citronen inte behövdes, så den tog bort. Löken skulle man äta lager för lager, som sallad. Hm, jaha. Vi testade, och det var gott! Löken var ganska mild, och helt ok att äta rå (fast inte för Ettan, förstås). Dock kom det inte någon öl, så jag höll till godo med vatten. Vi fick också bara tre glas, men det fjärde kom genast när vi bad om det.

När vi hade huggit in på vår mat kunde vi relativt snabbt konstatera att alla rätterna byggde på samma köttfärsröra. Den gjorde sig bäst i mina dolmadas som var väldigt goda, och den funkade också i köttbullarna. I hamburgaren fick den inte godkänt av Ettan. Eftersom maten kom på bordet inom några minuter konstaterade vi att den antagligen inte var alldeles nylagad utan uppvärmd. Det bekräftades av bulgurpilaffen som var tydligt uppvärmd och klar sedan länge.

Den stora vinnaren på lunchen var nog oliverna. De var antagligen hemodlade och inte inlagda. Både jag och Tvåan tyckte de var fantastiska, medan Fredrik och Ettan inte gillade dem utan tyckte att det var för mycket oliv.

När vi hade varit ute på en utflykt som tog betydligt längre tid än det var tänkt så blev det oförhappandes dags för lunch. Den här dagen också! Vi var trötta, varma och hungriga, så vi styrde kosan mot en restaurang i en by på väg mot Pafos, nämligen Kouklia. Byn är som en stad fast i miniatyr – det finns ett taxikontor, ett postkontor (som har öppet en timme om dagen), några tavernor och en souvenir-affär.

Väl i Kouklia hade vi egentligen inte en aning om vilken av de tre tavernorna som låg vägg i vägg som var bäst, utan vi bara tog en och hamnade på Efraim Tavern. Ägarinnan förklarade att det inte skulle regna, trots de svarta molnen, så vi satte oss ute under en markis. Ett par minuter senare flydde vi inomhus eftersom himlen öppnade sig. Nåväl.

Menyn var varierad och inte riktigt ”pizza, burgare, pasta” som vi är vana vid från Malta. Jag valde en sallad med fetaost, Ettan fick en hamburgare och Fredrik tog souvlaki. Tvåan beställde en portion pommes frites. Fast det trodde ägarinnan inte på, och var noga med att påpeka att det ingick pommes frites till souvlakin som Fredrik beställt. Vi framhärdade dock.

Väntan på maten var lång för vissa, men att gå ut och titta och känna på regnet hjälpte till att fördriva tiden. Vi fick också en portion pommes frites som väntemat. De var oväntat goda! Fast det där med krispiga pommes frites kanske inte finns runt Medelhavet?

När maten väl kom blev det lite blandade omdömen. Souvlakin var bra, Ettan gillade hamburgaren trots att den var gjord på fläsk, och min sallad var… Well, inte så ostig, om vi säger så. Men god. Och full med koriander! Och både förätarpommes friten och den beställda portionen gjorde vi slut på, med förenade krafter.

Om du skulle råka befinna dig i Kouklia så serveras du helt ok mat på Efraim. Om vi kommer dit igen kommer vi dock nog inte gå på Efraim Tavern, utan testa någon av de andra tavernorna, tror jag.