Livet

Idag har livet känts rättvist. För första gången i år har vi haft solsken, varma vindar och nästan 30 grader varmt. Härligt! Som jag har längtat efter värmen.

Som av en lycklig slump sammanföll vädret med leverans av det senaste IKEA-inköpet, så jag ägnade ett par timmar i solen åt montage och nu har vi en utesoffa! Givetvis fick jag inviga den med en fin-GT.

Däremot var kanske resten av IKEA-leveransen inte riktigt som man kunde önskat. Det var svårt för chaufförerna att läsa adressen, och sen propsade de på att få köra hela vägen in till huset, vilket gjorde att de var tvungna att backa ut med sin lite för stora van som de dessutom hade svårt att manövrera. Vår trädgårdsgång är smal, och därför bad Fredrik dem lasta av ute vid grinden, men nej, se det ville de inte. Däremot var det Fredriks fel när de sedan backade sönder våra kaktusar. Själva leveransen såg ut som något gud glömde, och två av fyra golvlampor var alldeles buckliga när vi packade upp dem, så dem får vi returnera.

Men det var inte nog med utesoffpremiär, utan jag passade också på att premiära löpning i shorts och linne (därav det duschvåta håret på soffbilden). Ja, och så bestämde vi att vi inte kunde sitta inne i så fint väder, så vi passade också på att ha utemiddagspremiär för året. Givetvis var det grillat som stod på menyn. Majskolvar och korvar slank ner utan minsta lilla protest.

Tänk att livet kan vara så enkelt och rättvist ibland.

Igår firade vi den svenska påsken. Den ortodoxa påsken som firas på Cypern infaller i år på första maj. Mer om anledningarna till fördröjningen, som normalt är 13 dagar och beror på olika kalendrar med olika skottårsberäkning, hittade jag här. Intressant.

I vår familj firar vi alltså påsk två gånger. Idag blev det svensk sillunch med massor av ägg och smetana. Bröd serverades till, liksom både ost och kaviar, om än inte i kombination. Osten och kaviaren, alltså. Brödet kombinerades med både det ena och det andra. Kanske inte det maffigaste påskbordet vi har varken sett eller haft, men det innehöll det viktigaste ändå.

Efter lunchen var det dags för äggjakten som Fredrik hade förberett. Han hade gömt ägg i huset och i trädgården, och vid varje ägg fanns det en ledtråd om var nästa ägg var. Ojojoj så ivriga barn det var som rusade runt efter äggen. Det sista ägget var det stora, stora, stora påskägget som det fanns en massa lördagsgodis i. Så sen smaskades det godis hela eftermiddagen lång. Jag var fullt upptagen med att agera assistent till barnen när de jagade äggen, så jag hann inte fotografera något.

Fredrik och Ettan lagade mat till oss, och samtidigt invigde Fredrik kokboken Mat på en plåt som han fick från bokrean. Han har hållit den för sig själv tills nu för att han skulle få en chans att läsa den. Vi fick lammlåda med zucchini, och det var väldigt gott. Fast det räckte förstås inte med 30 minuter i ugnen, utan vi fick tillslut dubbla den tiden, vilket fick till följd att maten blev sen och alla var lite arga. Trots det pratade vi redan vid middagen om hur vi skulle ändra till nästa lagning.

Första april är Cyperns nationaldag, och den firas till minnet av starten på upproret mot britterna 1955 (istället ville cyprioterna införlivas med Grekland). Det är en nationell helgdag, så alla är lediga och allt är stängt. För att fira, på ett traditionellt sätt, bestämde vi att vi skulle grilla (gris-)kött. Det är ju lite som sill i Sverige, alla högtider här firas med souvla.

Fredrik har väldigt få grejer som han inte äter. Han gillar inte all mat, men äter och håller god min för det mesta. Men på hans inte-lista står kronärtskocka. Jag däremot, gillar kronärtskocka. Och när jag sprang på ett recept på friterad kronärtskocka så kanske Fredrik kunde tänka sig att prova. Nu är det säsong för skockorna, så häromdagen kom Fredrik hem med två stycken, små och alldeles färska.

När vi ändå skulle fritera kom Fredrik på att vi skulle göra pommes frites också. Sagt och gjort. Jag skar potatis och lade den i vatten, och trimmade skockorna och lade dem i citronvatten. Fredrik stod för själva oljehanteringen.

Fritering är kladdigt. Det går liksom inte att komma runt, åtminstone inte utan en fritös. Så vi började med att försöka med en elplatta ute på kökstrappan. Det gick inte att komma upp i temperatur med den, så campinggasolköket fick komma till användning. För att göra det hela bättre regnade det dessutom. Precis när vi var klara så öppnade sig himlen, så oljan fick en massa regnvatten i sig, och vi fick koka bort en del av det innan vi lät den svalna.

Resultatet, då? Jodå, hemgjorda pommes frites är förstås väldigt gott. Regnet gjorde dock att vi inte kom upp tillräckligt högt i temperatur för att de skulle bli superfrasiga. Vi får prova igen, helt enkelt. Tydligen var de också så goda att ingen tänkte på att fotografera dem.

Friterad kronärtskocka, då? Njae. Fredrik tyckte dock att den var ätbar, men mest för att den inte smakade så mycket. Jag tycker att det går lika bra att äta kokt kronärtskocka, så jag har önskat mig nya som jag kan koka istället. Men visst gick det att äta den friterad också.

Jaha. Jag har nu lärt mig hur man könsbestämmer katter. Tydligen räcker det inte att kolla om de har spenar.

Häromdagen visade det sig, med all önskvärd tydlighet, att det inte alls är speciellt konstigt att Karin inte fattar hur man gör när man parar sig. Hon är ju ingen tjej. Så det blev ett snabbt namnbyte, och Karin heter numera Karlsson. Det betyder också att det inte alls är Karlsson som är den dominanta katten häromkring, utan Nisse. Jaha. Där ser man. Några kattungar lär jag ju inte få heller.

Jag har också sett betydligt fler bilder på kattrumpor än jag kanske kan rekommendera, och skulle nog inte göra ett misstag vid könsbestämning igen. (Här finns bilder, om du också vill se alldeles för många bilder.)

På tal om något helt annat så kom Fredrik hem med ett (stort!) nät blåmusslor igår. Jag har längtat efter musslor jättelänge, så jag blev superglad! Det blev Moules Marinières (i något slags variant) med potatisklyftor och majo till.

Fredrik är inte jätteförtjust i musslor, men Tvåan berättade innan vi åt att han gillar det, och Ettan som smakade av mina musslor en gång på restaurang var också positiv. När vi väl åt visade det sig att det mest var jag som var förtjust, dock. Men jag var å andra sidan förtjust för fyra. Så himla gott! Jag ska minsann be Fredrik köpa hem igen när han hittar.

Idag är det helgdag på Cypern. Kanske för att fira att det var 200 år sedan grekerna uppfann våfflan, eller för att de blev självständiga då.

Oavsett anledning så firade vi givetvis med våfflor. Jag använde det här receptet, och det blev jättebra! Jag bytte ut 2 dl av mjölken mot kallt (något avslaget) sodavatten, och våfflorna blev väldigt frasiga och goda. Vi fyra blev mätta och det blev inga rester.

Efter våffellunchen var vi ute och skrotade i trädgården. Fredrik hade både vinterjacka och mössa, för han tyckte det var kallt. Resten av oss klarade oss med långärmat.

Dagen avslutades med en annan favorit: risotto. Varken Ettan eller Tvåan är speciellt nödbedda när det gäller mat, men när det serveras risotto är det fantastiska mängder som lassas in. Visserligen ska det helst vara farfars risotto, men även mammas gick tydligen hem, den här gången också.

Nej, det är ju inte så att det händer speciellt mycket här. Kanske ska jag se det som något positivt, med tanke på världsläget? Fast för oss är det förstås inte odelat positivt, eftersom det blir lite trist också.

Ettan har blivit förvisad till källaren för sin skolgång efter att skolorna i Limassol stängde när viruset inte lydde regeringen den här gången heller. Så nu är det distansundervisning som gäller fram till slutet av månaden, minst. Varken han eller vi är speciellt förtjusta i det, för även om själva undervisningen går ok så är det väldigt tydligt att den sociala biten av skolan är väldigt viktig och något som Ettan saknar.

Men trots fortsatt inlåsning fortsätter ju stora delar av livet som vanligt. Man måste till exempel trimma skägget om man är Fredrik. Karin är som vanligt oerhört sällskaplig och vill hjälpa till. Eller åtminstone bli klappad. För du sitter ju ändå ner och har inget bättre för dig, det är jag säker på.

När man inte ägnar sig åt kroppsvård kan man sitta och tramsa med sina barn. Tvåan har verkligen kommit in i kiss- och bajs-åldern, och det är ju… intressant. Jag minns inte att det var riktigt så uttalat med Ettan. Pappa hjälper till ibland.

Idag visade det sig bli dagen då det var dags att måla! Både papper och kontor fick sig en omgång färg.

Tidigare hade kontoret råa betongväggar och ett grovt betonggolv. Innan farmor och farfar kom hit flytspacklade vi fast några elrör i golvet, och sedan tjänstgjorde rummet som gästrum. Jag hade förhoppningar om att det skulle få fortsätta vara gästrum, men plötsligt för några veckor sedan hade det blivit kontor av det. Antagligen klokt, eftersom vi behövde ett kontor. Fast lite synd ändå, ett gästrum känns lite mer… hemtrevligt.

När Fredrik har tillbringat en del tid på kontoret den senaste tiden har han märkt att det är otroligt dammigt. Antagligen är det väggarna som dammar, så nu när skolorna stänger igen och Ettan ska distansundervisas ett par veckor till (minst) så bestämde Fredrik att väggarna ska målas för att minska mängden damm. Sagt och gjort, han och Ettan åkte och köpte färg, tråg och rullar och när de kom hem satte de igång. Största delen av rummet är målad nu, och resten blir gjort imorgon. Ett lager färg blir det, just för att binda dammet. Resten av tillfixningen, som spackling, fler färglager, takmålning och annat blir efter hand.

När Tvåan fick höra att det skulle målas deklarerade han att han också skulle måla. Med ”sån färg som vi hade på kottarna”. Efter lite klurande insåg jag att det var akrylfärgerna som vi julpysslade med han menade, och att han ville måla på papper, inte på väggen. Så medan de större herrarna målade i källaren servade jag Tvåan med färg, papper, penslar och trasa. Han målade av hjärtans lust, och ville ha alla färger hela tiden. Efter 15 minuter var papperna slut, och dagens övning avslutades.

Men det var väl väldigt vad svårt det ska vara att skriva något här, då. Kanske är det för att mina dagar mest är samma-samma, och att jag inte tycker att det händer något direkt värt att berätta om. Men det är ju inte heller sant, för det finns ett lugn i att läsa om helt vardagliga händelser också, tycker jag själv i alla fall.

Igår gjorde vi en utflykt till lekplatsen. Vi har inte varit där på jättelänge, eftersom vi fortfarande är i lockdown, men igår bestämde vi att det faktiskt fick vara dags. Dessutom var Tvåan mycket påstridigt om att vi skulle gå dit, så vi gjorde det. Och en sån succé det var! Tvåan hade verkligen saknat att gunga, och skrattade högt med hela kroppen när vi gav honom fart. Han undersökte också hela lekplatsen noga och testade alla leksakerna, liksom för att se om han kom ihåg dem.

Ettan tyckte inte att det var lika fantastiskt. Fast han fick å andra sidan cykla med Fredrik, så han var lite nöjd ändå.

Barnen verkar ha återhämtat sig till största delen från förkylningen som Ettan tog hem i mitten på förra veckan, så nu är det jag och Fredrik som känner oss sjuka. Men det är ju som vanligt, bara att bita ihop och ta sig genom dagarna. Och SÅ illa är det nu inte.

Fastan inleds här på Cypern idag. Ettan blev förskräckt när jag sa att det innebär att man inte får äta kött, mejeriprodukter och ägg på 40 dagar, och sa att det GÅR INTE. Tur för honom att vi inte ägnar oss åt fasta, då. Det traditionella sättet att fira dagen är att samla släkt och vänner på picknick, antingen i naturen eller vid havet, men i år har antalet personer begränsats till 6, som ska bära munskydd. Dessutom är ju som sagt jag och Fredrik förkylda, så vi avstod firandet idag. Man kan ju ha picknick vid havet någon annan dag.

Efter några dagar utan ork fick jag ett ordentligt ryck i helgen. Ettan behöver ju mat till sin lunchlåda varje dag, och eftersom vi hade ett öppnat paket self-raising flour (alltså mjöl med bakpulver) så tänkte jag passa på att använda upp det. Jag har funderat på pizzabullar ett tag, och nu var det dags. Jag använde det här receptet, fast hoppade över bakpulvret eftersom det redan fanns i mjölet. Resultatet blev klart godkänt av de två testätarna som fick dem till mellis. Nu ska vi bara se om de funkar i lunchlådan också, trots att de inte är nybakade då. Jag har stora förhoppningar eftersom de var extremt lätta att göra, är lätta att variera och gör vardagsmorgnarna lite lugnare.

Medan jag bakade, Ettan gjorde läxan och Tvåan sov och rantade runt och gjorde saker han inte fick så passade Fredrik på att packa upp lite flyttkartonger. Jag hade nämligen önskat mig att få upp de ordentliga kuddarna till soff-piff, och antagligen blev han inspirerade när han ändå letade unt bland flyttlådorna. Vi har en förvånansvärt stor mängd ouppackade lådor, trots att vi har bott i huset i ett drygt år. Fast vi har förstås haft en hel del andra saker att ta tag i och röja med. Nu när vi packar upp saker är det lättare att bestämma sig för att de faktiskt kan slängas, eftersom de i många fall har varit nedpackade i tre år utan att vara speciellt saknade.

Bland sakerna som packades upp fanns bland annat en John Blund-tavla från när jag var liten. Tvåan fick den inhängd på sitt rum, och blev jätteglad. När jag berättade att det var John Blund och frågade om han visste vad John Blund gör, så konstaterade Tvåan att ”han äter spaghetti”. Och det stämmer ju. Fredrik fortsatte på samma spår genom att bestämma att John Blund också har pommes frites i mössan.