Utflyktsdags igen! För att utöka vår katalog av utflykter på Malta så besökte vi Röda Tornet, eller St Agatha’s Tower som det heter egentligen.
Det här var en ganska lätt Malta-utflykt – vi tog bussen till Qammieħ , och sedan fick vi promenera några minuter på en väg upp för en backe.
St Agatha’s Tower byggdes mellan 1647 och 1649, och tornets främsta funktion var att hålla Maltas västra sida, och framför allt Mellieħa Bay som var en möjlig angörningsplats för fienden.
Utsikten är förstås fantastisk, och man ser långt åt alla håll.
Själva tornet visade sig dock vara något av en besvikelse. Det roligaste var att prova riddarhjälmen. Utställningen inne i tornet var mestadels faktaplanscher och inte speciellt inspirerande varken för stora eller små.
En dag förra veckan fick vi barnvakt. Min plan var att vi skulle äta tapas på en vinbar, men när vi tog en eftermiddagstur dit och kollade menyn utanför så lät det inte så intressant längre. Istället tog vi en drink på stan och tänkte om.
Jag har varit sugen på pad thai sen vi kom till Malta, men thai-haken är inte alls lika frekvent förekommande här på ön som i Sverige så det har helt enkelt inte blivit av. Nu finns det dock ett thaiställe ganska nära vårt hus och efter lite dividerande så bestämde vi att det var värt ett besök. En av våra bekanta hävdade också att den var bland de bättre på ön.
Sagt och gjort, vi gick hem och hämtade Tvåan och styrde kosan mot One Thai Kitchen och den efterlängtade pad thaien. När vi kom fram till restaurangen insåg vi att den ligger inrymd i entrén till ett flerbostadshus, och det är några få bord i en liten lokal med ingång en bit in i entrén och några bord i själva entrén. Inte direkt supermysigt, men lite roligt för att det var så oväntat. För att ytterligare späda på stämningen spelades någon variant av no-name-covers på power ballads varvad med 80-talshårdrock. Vi hörde både Wind of Change, Still Loving You och Living on a Prayer, vilket föranledde en diskussion om hur dålig tekniken i inspelningsstudior var på 80-talet. Vi var även tvungna att googla när Still Loving You kom (1984).
Själva middagen inledde vi med att dela på de två förrätterna. Jag behövde inte fundera över vad jag skulle äta sedan, men F däremot hade svårt att bestämma sig. Till slut landade han i grön curry. Vi fick frågan om hur stark mat vi ville ha, och valde båda två stark. Maten kom snabbt på bordet, både förrätterna och varmrätterna. Ölen kom från kylen ett par meter bort, så den behövde vi inte heller vänta på.
Vid förrättsserveringen snappade vi också upp ett bra tips – hackad färsk ingefära i sweet chilli-sås ger en helt ny smakupplevelse. Fiskkakorna var goda, och vi fick 4 vårrullar istället för de på menyn utlovade tre. Vårrullarna var frasiga, nyfriterade och väldigt goda.
När varmrätterna sedan kom in konstaterade vi snabbt att F var den som drog vinstlotten. Den gröna curryn var stark och smakade bra. Min pad thai, däremot var ingen succé. Den var lite för hårt stekt (eller kanske varmhållen under tiden vi åt förrätter?), och räkorna var små hårda knorvar istället för saftiga böjar. Smaken var det inget direkt fel på, men det var inte (den svenska versionen av) pad thai utan något annat.
Slutsatsen var ändå att vi kommer helt klart att gå hit igen, även om vi inte kommer äta mer pad thai här. Jag blir sugen på grön curry nu, bara av att skriva det här… Innehavaren lovade dessutom att han skulle skaffa en barnstol till nästa besök.
En dag i slutet av förra året såg F finurlig ut och sa att vi skulle på utflykt. Han fixade matsäck och beställde en taxi till oss, och när vi hade hoppat in i den berättade han att vi skulle till Top of the World. Det låter ju förstås lite fånigt, och ännu fånigare på Malta, som ju inte har några berg att tala om.
Vi åkte taxi i ungefär 15 minuter innan vi lastade ur hela familjen mitt ute i naturen på en kulle, förlåt på ett berg. Vi kollade lite på utsikten, och sedan gick vi längs den lilla grusvägen runt berget i säkert 10 minuter. Då var vi nämligen framme vid rastplatsen med bord och bänkar.
Där fikade vi, njöt av solen och av att det var november och att vi inte var i ett gråkallt Sverige.
Istället för att ta en taxi tillbaka gick vi därefter ned för berget längs den slingrande vägen, såg stora hus och lite natur, innan vi hamnade i Baħar iċ-Ċagħaq där vi tog bussen hem igen.
Det här var en av de bästa utflykterna vi har gjort på ön tycker jag. Det var en kort promenad i fint väder upp på berget, och ingen hann bli sur. Vi hade med oss fika och det fanns bord och bänkar att sitta vid när vi åt. Promenaden ned till bussen blev ett äventyr i sig själv och visade upp typiska maltesiska tvära kast mellan bebyggelse och natur. Klart rekommenderat om man är på Malta, helt enkelt.
Vi var ute och skulle äta söndagslunch i det vackra vädret härom dagen. Ettan ville ha pizza, och resten av oss ville ha solsken och kanske en uteservering. Med de kriterierna så hamnade vi på Il-Gabbana, en av serveringarna på strandpromenaden. En av de mer populära serveringarna på strandpromenaden, ska nog tilläggas, för det var inte självklart att få bord 11.45 en solig söndag.
När vi fick menyerna informerades vi om att det var frukost i en kvart till, och efter det tog lunchserveringen vid. Eftersom vi ville ha lunch (pizza!) fick vi vackert vänta, även på menyerna. Men med utsikt över folklivet på strandpromenaden och ett solglittrande medelhav så var det inte alldeles outhärdligt. När klockan väl var 12 kom menyerna prompt, men då skulle det ändå ta en kvart för köket att kunna langa ut mat. Nåja, vi behövde ju ändå några minuter för att välja vad vi ville äta.
Jag och F delade på en päronpizza och en pulled pork-pizza. Päronpizzan hade tålt mer gorgonzola, men det fanns potential. F, och även farfar tyckte att det var snålt med fyllning och de hade de nog rätt i.
Ettan valde en pizza med rökt lax på, till allas förvåning. Den allra största förvåningen var nog ändå att han verkligen tyckte att det var jättegott när han provade den.
Farmor och farfar åt sallad och päronpizza.
Vi tog in tre glas rödvin, och två av dem var ok. Jag drog en nitlott, för mitt Nero d’Avola var… inte bra. Det luktade konstigt men smakade inte lika konstigt, bara inte så bra.
Slutomdömet blev ändå att det var ett ok ställe, och att vi kan tänka oss att gå hit fler gånger.
Idag passade vi på att smita ut en sväng på stan för att ta en eftermiddagskopp. Ettan lekte med farmor och farfar, och Tvåan hade däckat i vagnen under promenaden till cafét.
La crema Siciliana föll valet på den här gången, och det berodde på att de hade störst utbud av sötsaker till kaffet av de tre caféerna som ligger vägg i vägg. Det var så mycket olika kakor att det var svårt att välja. Servitrisen gjorde ändå sitt bästa för att hjälpa till, men insåg problemet när jag svarade att jag gillade allt när hon försökte begränsa urvalet genom att fråga om jag föredrog ”chocolate? fruit? nuts?”.
F, däremot, hittade genast sitt tilltugg i något som såg ut som en jättestor budapest-längd. När jag kikade lite närmare förstod jag dock att det inte var grädde, utan något slags kräm. När vi frågade berättade tjejen i kassan att det var ricotta (med chokladknappar, visade det sig senare). Jag blev nöjd att jag inte hade valt den, men F hävdade att han hade dragit vinstlotten.
Jag valde istället, efter mycket velande, ett pajskal med chokladkräm. Det var minsann också en vinstlott, kan jag meddela.
Tvåan vaknade till så snart vagnen slutade rulla, så han fick sitta med. Han fick smaka både av chokladkrämen (som såklart smetades av i hela ansiktet och på den vita jackan) och av ricotta-fyllningen, men verkade inte så imponerad, utan använde sin energi till att dricka ur (eller jonglera med, kanske) vattenflaskan istället.
Lamporna inne på caféet var också snygga tyckte jag. Fast min första kommentar var ”De där lamporna kan inte vara så svåra att göra själv, va?”. Så nu har jag fått ännu mer inspiration till vårt nästa hus.
Extra plus också för att jag fick en katt som latte-art på min espresso macchiato.
När vi var i Cospicua i helgen passade vi på att äta på restaurang, hela flocken. Jag och farmor röstade för ett ställe med uteservering i solen, men vi blev nedröstade eftersom det var ett akut behov av mat som behövde tillgodoses för att inte humör skulle tappas, eftersom glassen från Valletta hade försvunnit ut som spring i benen.
Vi tog alltså första bästa matställe, och det visade sig faktiskt vara bra! Café Rouge i Cospicua hade en uteservering, om än i skuggan vid lunchtid. De erbjöd också två för en på cocktails alla dagar mellan 10 och 19. Fast det hoppade vi över.
Vi fick menyer och fick beställa dricka snabbt som ögat. När vi väl gjorde vår matbeställning sa servitrisen ursäktande att det var väntetid på maten, kanske 20 minuter. Jag och F tittade frågande på varann, innan vi sa att det gick bra. 20 minuter kan man ju få vänta på mat på restaurang utan att de förvarnar om det, tänkte vi. Menyn erbjöd det vanliga utbudet – pasta, pizza, burgare och sallad. Det blev tre burgare och två pasta som beställdes, och efter det ägnade vi oss åt vår dryck och samtal.
När servitrisen kom ut med maten bad hon om ursäkt igen för att vi hade fått vänta, trots att vi inte trodde att det hade gått ens 20 minuter.
Både pastan och burgarna fick med beröm godkänt, och till och med pommes fritesen var bra (för att vara Malta), de var krispiga på utsidan åtminstone.
Maten försvann i nafs från allas tallrikar. I de flesta fallen ner i magen, men vissa (vi nämner inga namn, men det var Tvåan) viftade ner det mesta av sin på golvet trots att farmor tyckte att han åt fint. Efter maten lyckades andra dricka öl i solen, med viss ansträngning och justering av kroppsposition.
Det här var en schysst söndagslunch, och vi kan lätt tänka oss att komma tillbaka.
Idag tog vi med farmor och farfar på söndagsutflykt till Cospicua. Dit kommer man genom att först ta båten till Valletta, sedan promenera tvärs genom huvudstaden, och slutligen ta en båt till.
Promenera är förresten inte helt rätt ord för det man gör genom Valletta med en barnvagn. Staden består delvis av trappor, så en hel del av promenaden består i att någon får bära barnvagnen uppför eller nedför långa trappor. En annan del av promenaden består av att äta glass. I alla fall ibland.
När vi väl kom till Cospicua var det lunchdags, och sedan promenerade vi i solskenet längs kajen i Senglea, som är grannstaden och den andra av de tre städerna (den tredje är Vittoriosa). Det ligger så mycket båtar där att det nästan luktar pengar.
Vi tog en kaffe på kajen i solskenet, med utsikt över glittrande vågor och en varvskran som var målad som en giraff, och sedan vände vi tillbaks samma väg som vi kom. Det blev en finfin utflykt!
Det finns gott om lekplatser i de flesta städer på Malta. För en svensk ser de dock en aning exotiska ut, eftersom de saknar både gräsmattor (av självklara anledningar) och sand. Istället är betongen belagd med någorlunda mjuka gummimattor i glada färger, och möjligen finns det låga buskar runt lekplatsen.
Utrustningen på lekplatserna varierar, men ofta finns det en gungställning med några gungor och åtminstone en klätterställning med rutschkana.
Ibland hittar man också små vattenfontäner som väcker stor förtjusning hos alla barn. Vattnet är påslaget under de varma månaderna (dvs inte under vintern), så det gör inte så mycket att barnen blir plaskblöta under leken, för de torkar ju relativt snart igen.
Det som inte finns på Malta är fotbollsplaner, eller fria ytor som kan användas till bollsporter eller andra former av utrymmeskrävande lekar och spring. Inte så konstigt, i och för sig, eftersom mark är en bristvara på Malta, men det blir ju lite svårt för de lite äldre barnen som kanske har tröttnat på lekplatser.
På en av lekplatserna i vår närhet finns det faktiskt ett par lekytor som är tomma och kan användas till lekar med boll eller skateboard- eller kickboardåkning. Dock finns det såklart skyltar som talar om att alltihop inte är tillåtet.
Surfside är ett välkänt ställe i svenskkretsarna på Malta. Här hänger man och dricker öl och kollar på svensk sport, om man är lagd åt det hållet. Vill man träffa andra svenskar är Surfside ett säkert kort, helt enkelt.
På Surfside finns inte bara öl och teve, utan även ett kök som lagar till rejäla portioner mat till hyfsade priser. Man har typisk mat för Malta – pasta, burgare, pizza och sallader. Och så den obligatoriska grill-sektionen, förstås.
Vi firade slutet på carnival-lovet häromdagen, och hamnade på Surfside eftersom Ettan ville ha pizza och jag ville inte gå på det vanliga stället.
Vi började med friterade lökringar och mozzarella-sticks. Osten slank ner i Ettan, och Tvåan tuggade glatt på lökringar. Fast som alla vet så är lökringar bara en förevändning för att få äta frityrsmet. Den tillhörande dippen var inget annat än majonnäs och ketchup blandat, till min stora förtret, och Ettans stora glädje.
Varmrätterna kom raskt in, och alltså… portionsstorleken är inte anpassad för svenska kontorsarbetare, utan snarare maltesiska kroppsarbetare. Det är mycket mat! F och Ettan hade valt pizza, som visade sig vara bianco, det vill säga utan tomat, men god ändå. Jag åt pasta med kyckling som skulle vara ”cajun-style”, men det var svårt att lista ut just vari det cajun-aktiga bestod. Fast som kycklingpasta var den helt ok, även om den inte fastnade på bild! Tvåan moffade i sig en del pasta och lite pizzakant, men inte mer än att han kunde trycka i sig en portion gröt efter hemkomst.
Vi konstaterade också att vi återigen är i fasen att det gäller att betala notan snabbt, så att vi är fria att i princip rusa från restaurangen när Tvåan har tröttnat. Han har nämligen kommit till stadiet där han testar sin röst genom att tjuta i falsett, och det gör han ofta så snart han har tröttnat på aktiviteten för tillfället. För att inte störa alla andra matgäster så är det läge att vara färdigäten och kunna smita snabbt i det läget.
Återigen var det dags för lunch. Vi var ute och promenerade och bestämde oss för att det fick bli lunch på stan. Ingen av oss hade något speciellt önskemål, så vi hamnade på ett av haken som ger ett lite sunkigare intryck längs The Strand, Black Gold. Vi visste vad vi gav oss in på, men tänkte att vi faktiskt har blivit överraskade av matställen på Malta tidigare. Alltså var det värt ett försök.
Vi fick den överraskande innehållsrika menyn och började bläddra. Jag vägde mellan pasta och burgare, men när F valde en specialburgare blev det en vanlig burgare för mig. Kanske mest för att jag blev sugen på pommes frites.
När maten väl kom in så kunde vi konstatera att det aldrig är en bra grej att vara sugen på pommes frites just på Malta, för om det är något det maltesiska köket är riktigt dåligt på så är det just pommes frites. De är aldrig ordentligt friterade och frasiga, utan istället alltid oljedrypande och mjuka. Så även här, föga förvånande. *suck* Specialburgaren skiljde sig inte nämnvärt mot den vanliga, utom i storlek, så där vann nog jag ändå. Speciellt eftersom jag valde en med ost+ägg på. Burgarna var helt ok, men inget speciellt. Å andra sidan var de inte speciellt dyra heller. Om vi behöver en burgarlunch kan det säkert hända att vi hamnar här igen. Jag kan till och med tänka mig att testa pastan.