Månad: november 2020

Eftersom farmor och farfar ska åka tillbaka till Sverige snart så passade vi på att erbjuda barnen en repris på farfars fantastiska risotto igår. Det betydde också att jag och Fredrik kunde smita iväg och äta utan barn.

Nu är ju läget som det är med virus och utegångsförbud och så, och dessutom har vädret slagit om till höst. Det var alltså inte riktigt aktuellt att sitta på trädgårdsgången den här gången, och verkligen inte att gå på lokal, utan vi fick tänka om. Regnet hängde i luften och det var under 20 grader. Vi ville ha någonstans under tak, som var lite skyddad från väder. Vi hamnade till slut på balkongen, efter att ett par andra förslag ratats.

Det hade både för- och nackdelar. Det var fint med belysningen, och bekvämt att vara nära bekvämligheter. Däremot var barnen väldigt nyfikna på varför vi inte var inne med dem och farmor och farfar, och kom och kollade oss flera gånger under kvällen (som var kanske ett par timmar lång, totalt).

När Tvåan hade lagt sig, och farmor hade läst ett par sagor för honom frågade han ”när kommer mamma?” och ville inte sova alls utan mig. Så då var väl kvällen slut, helt enkelt. Jag gick in och nattade barn, och Fredrik jobbade en sväng. Men vi hann i alla fall prata lite med varandra, både om viktigheter och om annat. Jag tror att det får räknas som en lyckad kväll.

Ettan fick hjälpa farfar och göra risotto, och sedan proppade de i sig. De åt inte riktigt lika mycket som förra gången, men det var inte några stora rester som blev över.

Jaha. Virusläget uppför sig inte som myndigheterna vill, så nu är det nya och fler restriktioner som gäller för Limassol och Pafos. Inga matetablissemang får ha öppet annat än för utkörning, utegångsförbud mellan 20 och 05, mask både inne och ute, distansarbete och distansundervisning för de högre årskurserna i skolan, frisörer, gym, skönhetssalonger ska vara stängda. Och så får vi inte passera kommungränserna, varken ut eller in. Vi är alltså inlåsta, om än på ett större område än vår egen tomt. Det här gäller i första hand till 30 november, men vi får väl se hur länge det faktiskt kommer hålla på. Dispens för resor mellan distrikten ges faktiskt för att ta sig till flygplatserna, så farmor och farfar ska nog kunna ta sig till flyget trots restriktioner.

Ettan som går i primary school får lov att gå till skolan som vanligt. Fast först ska han ha höstlov i en dryg vecka. Jag kom också på att det är skolfotodags när han börjar igen, så jag passade på att fixa en klipptid till honom hos vår frisör idag, innan hon måste stänga. Som vanligt pratar hon bara grekiska, men jag kan åtminstone presentera mig numera och hon vet vem jag är. Idag lyckades vi faktiskt boka en tid tillsammans, utan hjälp av hennes engelsktalande man. Det framgick också att det var till min son. Jag är mycket stolt över mig själv.

Fredrik i sin tur förberedde sig för nedstängningen genom att handla en massa saker. Så nu har vi (jul-)belysning på balkongen. Likadana slingor kommer sättas upp i barnens rum, förstås.

Barnen fick kläder också. Det börjar ju bli svalt här nu, och Tvåan har ju inte haft så mycket kläder under sommaren. En del grejer för husfix har vi också skaffat, så vi ska nog inte gå sysslolösa de kommande veckorna. Vi hade ju tänkt åka på (virussäkra) utflykter den kommande veckan när Ettan har lov, men det blir det ju inget med. Kanske ska vi dock lasta in oss i bilen allihop och åka till grannbyn och titta på kyrkan. Tvåan har nämligen fått dille på kyrktorn och klockor de senaste dagarna. Möjligen har farmor och farfar haft ett finger med i spelet också…

Jag tror att de flesta delar samma stora dröm just nu: att pandemin ska ha nått sitt slut och livet ska kunna bli som det var innan. Men den drömmen får vi nog fortsätta ha ett tag till, tror jag. Och antagligen kommer vi inte kunna gå tillbaka till precis som det var innan heller.

Men trots att pandemin styr de stora drömmarna och skeendena så finns det ändå massor med små drömmar. Och varför ska vi inte kunna drömma om små saker, bara för att det är något stort som stör?

Bland mina små drömmar just nu finns:

Börja löpa igen. Åh, vad jag saknar att springa! Det känns som om det var evigheter sedan jag var ute och sprang. Känslan när kroppen lyder hjärnan trots att det är jobbigt som tusan, och benen tar steg efter steg… Och efteråt, när jag är trött och varvar ner med att gå till grinden och tillbaks. Så himla härligt!

Att det ska bli en snöig vinter. Skidåkning! Tvåan är stor nog för att prova på skidåkning, så om det kommer snö här på Cypern i år så hoppas jag på att han också kommer tycka det är roligt att åka skidor.

Göra julpynt med barnen. Okej, det här är kanske en helt ouppnåelig dröm när jag tänker efter. Men i min fantasi sitter vi tillsammans och gör bland annat en julkrans av julgranskulor. Jag hittade en massa andra roliga och juliga saker man kan göra här!

Se julfilm med Fredrik. Alltså, det är ju snart jul. Och jag längtar faktiskt efter att sitta med Fredrik och titta på julfilm. Jag vet inte riktigt vilken, men Die Hard, Love Actually, Dödligt Vapen, Tomten är far till alla barnen, Bad Santa och Santa Clause är alla fina filmer. Om än på olika sätt.

Vad drömmer du om?

Idag har det varit en dag med både lek och arbete. Farfar och Ettan har röjt i trädgården och burit ut ris utanför häcken. Efter en stark insats så blev hela jättehögen bortröjd. Nu ser ser det nästan ut som en trädgård. Det kan till och med bli riktigt bra med lite kärlek och omtanke. Och nu går det faktiskt att tänka på det som en trädgård och fundera på hur jag vill ha det i framtiden.

Eftermiddagen inleddes med farsdagsfika bestående av skogsbärsmuffins som jag hade bakat med trädgården röjdes. Själva fikat var precis så hysteriskt som det kan bli med två övertaggade barn, så bilden tog jag på resterna.

Efter fikat var det fri lek. Farmor och Ettan lekte klapplekar och löste korsord.

Tvåan och farfar spelade gitarr.

Fredrik ägnade sig åt diverse eljobb.

Och rätt som det var så hade jag fått lampor över diskbänken!

Så då var det dags för familjespel. Vi spelade en omgång Carcassonne, och farmor överraskade sig själv med att vinna stort.

Någon löpning blev det inte, för jag har fortfarande lite ont i halsen. Och det ät bättre att bli frisk innan jag börjar anstränga kroppen, tror jag ändå. Jag får hitta andra sätt att hantera situationen under tiden. Meditation är ett, yoga är ett annat. Att inte överkonsumera nyheter fungerar också. Och så givetvis att vara glad för de bra dagarna, när det inte känns så himla svårt eller hemskt. Idag var en sån dag.

Nu sitter jag uppkrupen i soffan under en yllefilt och lyssnar på höstvindarna som blåser mot fönsterna. Mörkret har lagt sig över byn utanför fönstret, så nu tänder jag lampor inomhus för mysbelysning. Det är höst även här, alltså. Fast hösttemperaturen är rätt mycket högre än vad jag är van vid, mellan 20 och 25 grader på dagarna.

Men mörkret och den grå himlen som visar upp sig även här ibland påverkar mig ändå. Jag blir mer melankolisk, och har lite svårt att uppbåda någon direkt entusiasm. Världsläget hjälper ju inte direkt till med humöret heller. Jag minns inte att hösten påverkade mig så tydligt när vi bodde i Sverige. Kanske blir det mer påtagligt här, där det är så mycket sol under sommaren att det blir så stor skillnad när det blir en eller ett par dagar mulet.

För att inte deppa ihop helt har jag börjat meditera. Inget långt och avancerat, utan korta guidade meditationer. Jag har laddat ner Insight Timer i telefonen, och väljer lite planlöst ut meditationer att testa. Nu i början satsar jag på ungefär 10 minuter om dagen. De jag har testat hittills har varit helt ok, om än inget fantastiskt.

Eftersom jag har varit förkyld rätt länge har jag inte kunnat springa på nästan en månad heller. Det är klart att det också inverkar på humör och mående. Så nu får den här förkylningen vara över, för jag behöver verkligen springa. Både för huvudet och för kroppen. Jag tror jag ska försöka redan i morgon.

Kanske ska jag också försöka göra yoga någon gång i veckan åtminstone. Det brukar jag ju må bra av. Ungefär samtidigt som jag blev förkyld fick jag ont i min ena axel och nacken på samma sida, och trots att jag har ägnat mig åt rehab har det inte blivit helt bra än. Förhoppningsvis håller den för yoga ändå. I alla fall om jag väljer något snällt.

Jag vet att jag såklart inte är ensam om det, men ojojoj så trött jag är på virus och pandemier och restriktioner och på att vara orolig. Jag vill bara sitta under en filt och sticka vackra saker i härliga garner. Tända ljus och ha mysbelysning i alla fönster. Slippa tänka på sjukdom och fasor, och istället tänka på julen och hur vi ska pynta och vad jag ska göra för julgodis. Fast jag har ändå inte ro att bara släppa världsläget sådär, så jag fortsätter väl oroa mig och längta efter avkoppling och bättre tider.

Under tiden fortsätter ju livet, trots pandemier, val i USA och provokationer från Turkiet. Och trots att sommaren fick ett abrupt slut och regnet och temperaturer under 20 grader har gjort sitt intåg.

Men små ljusglimtar finns det förstås mitt i allt världselände. Jag bakade till exempel ett råg-vete-bröd smaksatt med anis idag. Och den där ljumma smörgåsen med smör och stark cheddar var verkligen precis så god som jag hade drömt om!

Farfar gör ordentliga arbetspass i trädgården nästan varenda dag, så nu börjar mimosaträden se mindre skabbiga och misskötta ut. Och det i sin tur gör ju att det är lättare att se potentialen i trädgården och fundera över hur jag vill förbättra den och göra den till min Eller vår, då. Trädgårdsdrömmar är bra för själen och för att få ro i sinnet tror jag.

På tal om ro i sinnet så verkar Ettan ha kommit över åtminstone en liten tröskel med grekiskastudierna, för hans humör har verkligen förbättrats den senaste tiden.

Tvåan leker med farmor och farfar nästan hela dagarna. Bland annat så läser de sagor, förstås. Och det märks tydligt i hans språkutveckling, för nu står han inte Ettan långt efter i mängden prat som kommer ut. Det byggs också en del torn. Och rivs, inte minst.

• 

• 

Idag har hösten kommit till Cypern. Temperaturen har sjunkit så mycket att jag fick ta värmepauser i solen när jag satt i skuggan och jobbade idag. Och nu på kvällen har jag faktiskt dragit på mig en stickad tröja. Det var kanske inte så att det var varken oväntat eller för tidigt, men det har varit varmt så länge att det är ovant. Så nu ska vi försöka vänja Tvåan vid kläder, då.

Men det var inte bara hösten som kom, utan även 1,2 ton flytspackel. Det levererades hem till oss, men eftersom vår grusgång inte är riktigt lämplig för större bilar än personvagnar så fick det lastas av en bra bit från huset. För att få in det på ett lämpligt förvaringsställe var det alltså bara att lasta två 30 kilossäckar på skottkärran och köra den runt huset och ner till tvättstugan. 20 gånger. Farfar och Fredrik tog i så de kommer ha träningsvärk imorgon.

Vad vi ska göra med ett drygt ton flytspackel? Golv i källarplanet. Det är just nu grov betong, orangemålad på sina ställen. Det syns alltså i bilden ovan. Vi tänker ju göra om det oinredda källarplanet till ett plan med riktiga rum och vettig boendestandard, och då behöver vi ha plana golv som vi sen kan sätta plattor på. Fast först ska vi förstås kolla och eventuellt göra om avloppet. *suck*

Det här inlägget innehåller reklamlänkar.

Efter gårdagens invigning av grindöppnaren fick vi klagomål över att spektaklet inte fanns på video.

Så här kommer den: Videon från öppningen inför premiärpassagen imorse, alltså den första riktiga användningen

Inget mer springande in och ut ur bilen fjorton gånger per dag och slut med gafflande om vems jobb det egentligen är att gå ur bilen och öppna.

Nu blir det istället slagsmål om vem som ska få trycka på knappen.

Ja, och så en hel del väntan på den långsamma, långsamma öppningen. Inte som mammans raska slängande med grinden.