Jag vet inte varför Vera av Anne Swärd hamnade på min bokönskelista. Sedan dök den upp i ett bokpaket, och hamnade i bokhyllan. Den stod där och var ganska oansenlig, och jag visste inte något om Anne Swärd heller. Men så en dag, när jag ville läsa något på svenska så föll valet på Vera. Och oj. Det här är inte det sista jag läser av henne!
Vera handlar om Sandrine, som kommer till Sverige som flykting efter andra världskriget. Hon blir inkvarterad på ett badhotell tillsammans med andra kvinnor. Efter några dramatiska omständigheter möter hon Ivan, en vacker läkare. Han ger henne anställning som hushållerska, och erbjuder efter en tid äktenskap. Sandrine blir alltså ingift i en överklassfamilj från Stockholm. Huset vid havet där hon möter Ivan är hans sommarhus, resten av året spenderas i Stockholmsvåningen.
Vera.
I Stockholm förväntas Sandrine kunna föra sig som den överklassdam hon har blivit. Äktenskapet med Ivan visar sig vara en fasad, men en fasad som passar dem båda. Genom Sandrines minnesbilder får vi reda på hennes historia och vad som förde henne till Sverige. Vi får också ta del av hennes inre konflikter, som är tätt länkade till historian.
Jag blev alldeles tagen av Vera. Den var så intensiv att jag inte orkade läsa den kontinuerligt, utan var tvungen att ta pauser på några dagar vid vissa tillfällen. Handlingen kanske låter banal i min beskrivning, men den berättas med en språkbehandling som är njutning för ögat. Dessutom finns det flera bottnar i den till synes enkla kärlekshistorian. Eller tragedin. Eller dramat. Betraktelsen av Ivans familj är glasklar och ger ett intryck av iskall likgiltighet, åtminstone i början.
Köp boken hos Bokus (pocket). Köp boken hos Amazon.se (pocket).
Idag när Ettan kom hem från skolan visade det sig att han inte hade så mycket läxa. Han gjorde klart den på fem minuter, och sedan kom rörmokaren på besök. Rören till handfatet i badrummet skulle tydligen dras idag! Vi har levt utan handfat i badrummet nu sedan i… maj? och det har gått bra. Men nu var det dags. (Äntligen, säger jag i tysthet.)
När man renoverar måste man städa mycket, det är sen gammalt.
Rörmokaren tänkte att det var ett bra projekt för Ettan att hjälpa till med, och för att hålla Tvåan ur vägen så satte jag honom i arbete. Han fick skala den skållade mandeln, och sedan hälla ingredienser i grytan. Jag kokade nämligen knäck! Barnen var mycket intresserade och hjälpte också till med att ställa upp pappersformar.
Knäck. God, men kan förbättras.
När smeten var upphälld var det svårt för barnen att vänta tills den hade svalnat tillräckligt för att prova. Men när rörmokaren hade lockat iväg dem med hjälp av rörkopplingar så gick det lite bättre.
Rörsaxen är cool, men väldigt farlig.
När de väl fick smaka visade det sig att de inte var speciellt förtjusta i knäck någon av dem. Och jag kan konstatera att 120 grader var väl snålt för min smak, knäcken är för mjuk. Jag vill ha den hårdare, sådär så att den är hård i början, och sen när har den har varit i munnen ett tag så mjuknar den och blir seg. Men god var den ändå! Att den fastnar i pappret kanske har mer med formarna att göra än med kladdigheten, tror jag.
Rörmokerijobbet blev inte helt klart, men det kom en bra bit framåt. Och eftersom vi har en kompetent och intresserad murare i familjen så kan det nog hända att det muras vidare inom en inte alltför avlägsen framtid.
Dagens arbete: vattenledningsrör på plats i det städade skåpet.
Även tredje advent firade vi här på Cypern. Jag minns inte advent som någon stor grej från Sverige, inte ens när Ettan var i dagisålder. Men i år har vi haft adventssöndagarna som ett slags försmak inför julen, med julig fika. Kanske beror det på att vi lever i exil, eller så är det det här knasiga året som gör att vi liksom många andra satsar stenhårt på julen för att ta oss igenom december.
Ljusen tända.
I fredags framkom det önskemål om att det skulle finnas lussebullar på Lucia. Såklart det ska, det hörs ju på namnet. Eftersom den första satsen försvann i ett nafs så fick jag baka nya. Och inte mig emot, jag gillar ju att baka. Jag använde Leilas recept, och de blev jättebra, den här gången också.
Lussebullsrullning.
Men dagen började förstås långt tidigare än så. Eftersom vi är en timme före Sverige, och är morgontidiga, så hann vi med god marginal äta frukost innan det var dags för Luciamorgon. Jag hade väl egentligen inte så höga förväntningar, både barnen och jag tröttnar oftast efter ett tag. Men WOW, alltså! Årets produktion, som spelades in i Jukkasjärvi, var helt fantastisk! Jag grät och grät av rörelse i början, och när jag väl hade skärpt mig så satt vi kvar i soffan alla tre, som fastklistrade vid allt det vackra.
Luciamorgon från Jukkasjärvi på teven.
Fredrik bestämde att det var dags för julpynt, så han och Ettan monterade granen när Tvåan dagsov. Tvåan vaknade precis lagom till att få vara med och klä granen. Stor glädje bland alla barnen, och en del stress bland de vuxna. Vi verkar ha gjort oss av med en del glitter så det blev lite sporadiskt ditlagt. Ljusslingan hittade vi inte heller, och tydligen hade Fredrik glömt helt hur man klär en gran, för han blev mycket förvånad när jag sa, mitt i, att vi skulle ju satt i ljusen först. Nåja. Vi har ju ljusslingor, så det är väl bara att lägga i dem ovanpå allt annat. Fint blev det i alla fall. Även utan ljus. Den skarpögde kan också notera att min adventsstake är återfunnen. Fast jag tycker Fredriks är så fin att vi fortsätter med den ett tag till.
Julgranen, i all sin prakt.
Men det var inte bara juliga grejer som skulle hända. Ettan insisterade på att de sista oliverna skulle skördas. Så det var bara att taga vad man hava, och i vårt fall var det ett kasserat täcke och en kratta. Och det gick ju bra, det med. Så nu är vår förta olivskörd bärgad. Återstår att se om vi kan (hinner) göra något med den, eller om vi får slänga den.
När Fredrik och Ettan var ute och handlade i förmiddags passade jag och Tvåan på att göra årets första julgodis. Det blev ett slags variant av Panforte, fast lite modifierat. Jag har gjort enligt receptet flera gånger och det är jättegott, men i år testade jag att smälta mörk choklad, smaksätta med rivet apelsinskal, nejlika och kanel och så helt enkelt blanda det med rostade nötter och torkad frukt. Jag använde hasselnötter, mandel och valnötter och russin, aprikoser, fikon och tranbär. Det blev jättegott tyckte både jag och Fredrik. Barnen, däremot, hävdar att det var juläcklis. Nåja, mer till oss.
Årets första julgodis: Panforte-choklad.
Jag och barnen tillbringade en del av eftermiddagen i trädgården. Vi fortsatte på förra helgens olivskörd, och fick ner allt från träden längs gången från grinden. När vi var klara där flyttade vi ner och plockade mer från det stora trädet. Jag varvade olivplockningen med att dra upp ogräs i mängder. Karin och Nisse var också med och höll koll. Karin på nära håll som vanligt. Hon visade faktiskt upp lite jaktinstinkter och jagade efter ogräset som jag drog upp och gick omkring med.
Olver, kvar på trädet.
Fast vi var ju inte ute hela dagen. Fredrik hade beställt kanelbullar till en jobbgrej, och vem är jag att säga nej när någon ber mig baka? Alltså bakade vi också. Jag kom igång lite sent, av olika anledningar, så det var inte förrän vid 16:30 vi satte tänderna i de alldeles nygräddade och varma bullarna. Då hade barnen inte fått något mellis, så idag blev det bullmellis. Det blev också bullmiddag lite senare.
Tvåan fick en egen degbit, och Ettan fick kavla halva degen.
Tvåan gjorde en egen bulle av en bit deg, och Ettan fick öva på att kavla, bre ut fyllning och rulla bullar. Tvåan fick lägga de skurna bullarna i formarna när han hade rullat ihop sin egen bulle och lagt den i form. Jag förutspår att båda barnen blir mästare på att baka bullar när de blir lite större.
Tre bullbagare.
De blev fantastiskt goda, bullarna.
Imorgon ska vi tydligen baka lussebullar igen. Den förra satsen tog visst slut innan Lucia.
Saker man kan göra istället för att gå till lekplatsen med Tvåan på dagarna är att gå ner till poolen och utforska ”skogen”, det vill säga trädgården bredvid poolområdet. Farfar gjorde ju en hjälteinsats där när han och farmor var här och hälsade på i höstas, så nu har det blivit öppnare och mer som en faktiskt trädgård istället för att vara ett stökigt område gömt bakom häcken vid poolen.
Nu är det också lite lättare att släppa ut Tvåan på egen hand i trädgården (medan jag är vid poolen), eftersom dels är det öppnare så det är lättare att se honom och dels är det inte varmt nog för att man ska behöva vara speciellt orolig för ormar. Så häromdagen kunde jag dammsuga poolen i lugn och ro medan Tvåan sysselsatte sig nästan själv med upptåg som nästan inte var farliga.
Poolstädning pågår.
Jag är väldigt nöjd med att vi har en pool, och det stod ju på vår önskelista när vi letade hus. Det är grymt att ha på sommaren, åtminstone här eftersom vi inte har promenadavstånd till havet, och det är bra för barnen att bli vattenvana också.
Men… det är ju det där med att den måste städas. Ofta och regelbundet. Även när man inte använder den. Och det är lite tungt för axlarna att hantera pooldammsugaren, utöver att det är ganska trist. Nåja, det är ju i-landsproblem, så jag ska väl inte klaga alltför mycket. Men jag längtar allt lite till när det är badväder igen.
Jag och Tvåan har varit ensamma hemma några dagar den här veckan. Eftersom jag ju blev förkyld igen har jag försökt undvika utflykter till lekplatsen. Ibland har det faktiskt lyckats.
Saker vi då ägnar dagarna åt är att titta till växterna och plantera lite pö om pö. Jag har annekterat ett gammalt glasbord till odlingsbord och ”växtbarnkammare”. Tids nog kommer det väl att bytas ut mot något lite mer anpassat för uppgiften, anar jag.
Men låt oss kolla på hur det går med växtligheten. Kanske minns du att jag fick fikonsticklingar och planterade palettblad och lejongap? Så här ser det ut idag!
Planteringsbordet idag.
Som synes så har faktiskt palettbladen tagit sig, åtminstone i de mindre krukorna. I de långa avlånga krukorna tror jag att spenaten jag satte tidigt i våras har kommit sig igen istället för palettbladen jag sådde där senast (i samma jord). Det var också en rejäl ruska koriander som tog fart i den andra, från samma vår-sådd. Jag får väl se om några palettblad orkar upp också.
Det roligaste är nog ändå att det faktiskt verkar som om de två fikonpinnarna faktiskt har fått lite rötter! Jag trodde att mannen jag fick dem av sa att det skulle ta 6-8 dagar, men han sa nog 6-8 veckor kanske ändå. Jag är glad att jag inte kastade dem när jag tvivlade som mest. Nu tänker jag snart peta ner dem i en av de stora krukorna bredvid entrén.
Jag har också tagit sticklingar från mina egna pelargoner och satt i kruka. Jag tänkte hänga upp dem på väggen på balkongen i amplar. Att de inte får vara inne beror nog mest på att jag har så ont om fönsterbrädor.
En kompis som faktiskt har fått flytta in är sticklingarna jag tog från fikushäcken. De första, som syns på bilden med palettbladssådden, stod nog för länge i vatten, för de vissnade. Jag klippte nya, som fick stå i vatten i några veckor. De sköt inte direkt några rötter, men jag stoppade ner dem i jord ändå. Så nu håller jag tummarna för att de ska klara sig.
Vid en av mina sopningar av torra löv i pergolan lossnade några skott från ampelliljan som står i en kruka under odlingsbordet (och syns i bild). Jag satte dem i jord och tänker mig att de kanske ska få bo inomhus om de tar sig. Några små ställen för krukor ska jag nog kunna klura ut ändå.
I köket har jag tänkt att ha ett par krukor med örter. Basilika och koriander har jag planterat, men inte tagit in än. Koriandern har tagit sig ok, men basilikan vill inte titta upp. Kanske är det för kallt? Jag får ta in krukorna och testa.
En fikus och något slags suckulent har jag också petat ner i jord. Får se om de tar sig. Tanken var att ställa dem inomhus, i en bokhylla eller så. Fast med tanke på hur mycket böcker vi har och hur lite bokhyllor i jämförelse är det inte en rimlig plan. (Folk som har en massa luft i sina bokhyllor, hur gör de egentligen?). Kanske måste jag be Fredrik bygga en blomstertrappa eller några piedestaler. Hm. Undrar var jag skulle få plats med dem? Hjälp, måste vi bygga ut huset för att jag ska få plats med växter inomhus?
Det sista som hände var faktiskt att jag stoppade ner några clementinkärnor i ett par krukor. Clementinträden på väg till lekplatsen ger massor med frukt, och eftersom vi inte har något clementinträd själva tänkte jag att jag tar ett par kärnor och testar med. Jag vet att det är ett långtidsprojekt, men det känns lite härligt att ha det ändå. Tänk sen, när jag kan säga att jag har drivit upp det där trädet helt själv, från en kärna!
Hur det har gått för lejongapen vet jag inte. Det har tittat upp något som ser ur som morotsblast, och så de gamla vanliga ogräsbladen. Jag får väl se till våren, antar jag.
Jaha, ytterligare en vecka närmare jul, alltså. Man märker det lätt på att det ska tändas två ljus i adventsljusstaken. Den här söndagen övade vi också på julord på engelska. Plus att jag kom jättesist i en enorm omgång Carcassonne.
Två ljus tända i Fredriks ljusstake.
Jag kom inte loss och gjorde något julgodis i helgen, även om ingredienserna finns hemma. Så istället firade vi andra advent med ett par plåtar pepparkakor och glögg.
En sak som vi faktiskt gjorde i helgen var att börja plocka våra oliver. Det var finfint väder, så vi passade på att vara ute i trädgården lite. Vi har flera olivträd, men vi har inte skaffat korrekt plockningsutrustning (som består av ett nät man lägger på marken och en lång kratta som man skakar ner oliverna med) än. Alltså skakade vi inte ner oliverna utan plockade bara upp dem som redan hade ramlat ner. Så nu ska vi bara plocka resten och ta reda på hur man gör för att lämna in dem för pressning.
Jag hade hoppats på att det skulle blivit en julgran i fredags. Men nej, bilen kom hem med tomt tak. Fredrik och Ettan hade varit uppe och kollat på platsen där de skulle säljas, men det var ingen där. Det visade sig nu efter helgen, vid lite närmare efterforskning, att granarna som säljs där är rens från skogsägare och kanske inte… de finaste träden i skogen, om man säger så. Fredrik kollade istället i en växtaffär, och de sålde också granar. Importerade. Jättefina. Och jättedyra. Från €100 och uppåt. Så Fredrik köpte en plastgran istället. Jag är mycket nyfiken på den, för det fanns tydligen varianter med kottar på.
En enda dag fick jag vara frisk. Sen släpade Ettan hem ytterligare ett virus från skolan, så jag blev tokförkyld igen. Jag tror att jag har använt upp tre paket näsdukar bara idag, och jag mår verkligen dåligt. Ettan har kanske snutit sig tre gånger, totalt.
Tvåan blev tråkigt nog också sjuk den här gången. Han är snorig och sover lite oroligt. Men orken verkar det inte vara så mycket besvär med, för det propsades minsann mycket bestämt på utflykt till lekplatsen idag. Där klättrade och gungade han innan han ville gå hem. Jag höll givetvis på att avlida under promenaden både dit och hem. Men nog gnällt om det.
Helt okej decemberväder ändå.
I köket har vi två tavlor med det grekiska och det svenska alfabetet. Tvåan har varit mycket intresserad av båda, och har lärt sig en massa ord från dem. Bland annat vet han att det finns en orm på den svenska tavlan, och att ormen på den grekiska tavlan heter φιδι (som uttalas fidi). I helgen passade Fredrik på att förklara att det är olika språk, så ormen på den svenska tavlan heter också φιδι. Då var vi ju tvungna att ta med engelska också, så Fredrik spelade upp google translate-tanten som sa ”snake” (oklart varför, eftersom vi ju faktiskt kan engelska, både jag och Fredrik. Fast vid närmare eftertanke han kanske skrev på grekiska, för att Tvåan skulle känna igen tecknen.). Google translate-tanten säger orden långsamt varannan gång, och tydligen var det det som fastnade hos Tvåan. Så nu säger han att på engelska heter ormen ”snaaa-ke” (snee-ejk).
I födelsedagspresent fick Ettan en loftsäng, som han dessutom skulle få vara med och bygga. Han blev eld och lågor, så det var bara för Fredrik att åka iväg till bygghandeln och skaffa virke.
Sedan satte herrarna igång. De fick givetvis benäget bistånd av Tvåan, som också ville vara med. Det mättes, ritades och kliades en hel del i huvudet. När sågen kom fram var det arbetshandskar på för alla närvarande, för vi har fått nog av sågrelaterade olyckor. Men inget blodvite uppstod den här gången.
Det här var ett jättebra projekt att göra med barnen. Även om en del moment var för svåra var det ändå mycket som Ettan kunde vara med på. Det är också ett bra sätt att lära sig om och prova på att använda en massa olika verktyg. Träslöjd, fast på riktigt, liksom. Och utan det evinnerliga sandpapprandet…
Man måste bära brädor.
Kolla så att allt är i våg vid montering. Givetvis iförd korrekt skyddsutrustning.
Diverse olika maskinverktyg användes under arbetet: bandslipmaskin, betongborr, och vanlig borrmaskin.
Tvåan lär sig om borrmaskinen.
Alla barnen använder bandslipmaskiner. En av dem är inkopplad.
Här borras det hål i väggen så att sängen kan förankras ordentligt.
Att man behöver städa under arbetets gång blev också uppenbart.
Städning under arbetets gång.
Sängen med staket byggdes och monterades på ett par dagars koncentrerat arbete. Det enda som krävde två vuxna var att lyfta upp resårbottnen på stommen, annars skötte Ettan och Fredrik bygget på egen hand.
En del jobb fick Fredrik göra själv, för intresset tappades ibland.
Det var en mycket nöjd Ettan som klättrade upp för att inviga sin loftsäng, som han byggt själv! Tvåan klättrade också upp för stegen, men vågade inte försöka klättra vidare upp i sängen på första försöket. Fast han tog mod till sig och bad om hjälp upp i sängen efter någon dag, och väl där så var han mycket förtjust. Så nu står det en förälder på pass när barnen leker i sängen.
Premiärhäng i egenbyggd loftsäng!
Stege och sängbord har skjutits upp på grund av tidsbrist och får bli senare projekt. Tills vidare går det bra att ta sig upp i sängen med hjälp av trappstegen. Tydligen kan man också smyga ner för stegen i mörker, efter fullbordad nattning.
Under sängen har Ettan planerat att ha läshörna och koja. Kanske har en liten fågel tipsat tomten om det också, det får vi se om några veckor.
Det enda problemet nu är att Tvåan också vill ”sova i taket”, så jag förutspår ytterligare ett sängbygge. Fast det lär inte bli lika högt.
Åh, jag är så trött på att vara förkyld nu… Jag har varit småkrasslig i ungefär tre månader och inte kunnat träna. För ungefär tre veckor sedan, när jag hoppades på att kunna börja träna igen, kom det en rejäl dunderförkylning som lite lök på laxen. Jag har dragits med den länge nu, och det känns verkligen inte som om den blir bättre, utan jag vill fortfarande mest stanna i sängen och har inte så mycket ork.
Det har känts som om den har satt sig på ögonen, som har varit svullna och kliiga, men häromdagen kom jag att tänka på att grönskan här har exploderat efter den torra sommaren. Kanske, kanske skulle det kunna vara en släng av allergi också? Jag började med allergitabletter och redan efter två dagar kändes det bättre i ögonen. Däremot tog det inte bort varken halsont eller snorighet, och jag känner mig fortfarande rejält sjuk.
Men som alla föräldrar vet så är det ju inte riktigt ett alternativ att ligga i sängen och må dåligt. Nej, tvååringar har inte mycket förståelse för det alls. Så det är bara att bita ihop och gå till lekplatsen och på promenad. Ibland får jag dock lite respit eftersom vinter-regnen har kommit och vi har inte skaffat ordentliga regnkläder varken till barnen eller föräldrarna.
Nåja. Det är ju inte mer än tre månader kvar till våren, så kanske kan även den här förkylningen ge med sig? Förhoppningsvis till och med innan våren kommer. Så, slut på gnäll för den här gången.
På sommaren, då kan man äta vattenmelon i stora mängder. Det kan man längta efter under vintern.
