Månad: februari 2021

Tvåan är gärna med när jag lagar mat. Han står på pallen vid köksbänken och tittar på, eller så hackar vi saker tillsammans. Det senaste är att han har börjat skala morötter själv, så snart kanske vi är två om matlagningen här, på riktigt.

Han har den senaste tiden varit ganska ointresserad av sina leksaker (som ligger i vardagsrummet) och istället ägnat sig åt att undersöka det mesta i storebrors rum. När det blev lite för närgångna undersökningar och sakerna som undersöktes var lite för ömtåliga för att hanteras av en tvååring bestämde vi oss för att det var dags att uppgradera leksaksutbudet i vardagsrummet.

Alltså tog vi fram leksaksmaten och matlagningsredskapen vi hade sparat sedan Ettan var liten. Stor succé! Så stor att Tvåan raskt lade ingredienser i kastrullerna och satte in dem i (den riktiga) ugnen. Hoppla. Tänkte inte på det.

Fredrik fick då lite snabbt leta fram och montera leksaksköket också. Han hittade allt utom hyllplanen, men det verkar gå bra att leka med det ändå. Nu lagas det mat av hjärtans lust, både ugnsstekta korvar (jengaklossar) och pizza serveras. På kvällarna innan Tvåan somnar berättar han att han ska göra pizza imorgon, och på morgonen innan vi har gått upp undrar han om det är morgon och när det är det ska han gå upp och göra pizza.

Storebror är förstås också intresserad och leker lite ibland han också. Fast han tramsar mest med själva köket och bollar med ingredienserna.

Det är fint att se att Tvåan tycker så mycket om köket, och vem vet, kanske blir det en kock av honom i framtiden.

Alla hjärtans dag är ingen stor dag hos oss, men jag bestämde mig ändå för att överraska barnen med specialfrukost i söndags. Jag och Tvåan gick upp först som vanligt, gjorde kaffe och började förbereda. Jag skulle nämligen göra fattiga riddare i form av hjärtan till barnen! Fattiga riddare är en höjdarfrukost tycker vi allihop, men nu var det väldigt länge sedan det serverades. Alltså var nu ett perfekt tillfälle.

Precis lagom till att jag hade börjat stansa ut hjärtan ur brödskivorna så kom Ettan upp. Han tog över stansandet, ivrigt påhejad av lillebror. Jag stekte sen två rejäla laddningar, och som de åt, barnen! Den stora högen med hjärtan försvann rekordsnabbt.

Fredrik fick sovmorgon, och när han kom upp stekte jag brödet som blev kvar efter stansningen till oss. Inte lika skojigt kanske, men ändå gott. Och troligen var det så att sovmorgonen var värd några hjärtan, den med.

Jag då? Jo, jag fick först en lugn och mysig frukost med barnen, och sen en med Fredrik. Det tyckte jag var ett bra sätt att fira på.

Givetvis firar vi fettisdagen med semlor. Jag och Tvåan bakade bullarna (efter Roy Fares recept) när Ettan var i skolan, och så lade jag ihop dem precis innan vi skulle äta dem. Som vanligt när jag bakar efter Roy Fares recept så blir det väldigt gott och bra och det blev ett väldigt uppskattat mellis. Jag gjorde en halv sats och bakade ut den till 8 bullar. Det blev precis perfekt för oss, och mandelmassan som var över efter julgodis och prinsesstårta tog också slut.

Barnen var mycket taggade på semlor, kanske mest Tvåan som följde hela bakningen från första parkett.

När semlan väl kom på tallriken så visade det sig att Tvåan, på tvååringars vis, började med att dekonstruera semlan till dess beståndsdelar. Sen åt han dem var för sig och tyckte att det var gott så.

Nackdelen med semmel-mellis är att man inte direkt är hungrig när det är middagsdags… Fast det kanske kan få vara så, en dag om året.

Äntligen, äntligen, äntligen får vi nog säga på det. Inte bara för att jag och Fredrik får lite mer arbetstid utan främst för Ettans skull. Han är så himla glad för att slippa vara hemma med oss hela tiden, även om det förstås är jobbigt med lektioner och läxor.

Arbetstiden ja, den fylls just nu med att försöka komma ikapp efter det sex veckor långa jullovet. Eller, ja, Fredrik jobbar med det. Jag ägnar mig mest åt att hålla Tvåan någorlunda sysselsatt.

Vi brukar vara ute en sväng på förmiddagen. Vi får ju inte lov att gå till lekplatsen, så just nu hänger vi i trädgården eller går ut med soporna. Efter lite förmiddagssömn och lunch är det dags för lekar igen. Det spelas spel, sorteras pärlor, leks med lera och förstås körs med den gröna bilen utomhus. Fast egentligen tror jag Tvåan mest väntar på att Ettan ska komma hem från skolan och leka med honom.

Karin och Nisse, ”våra” katter, är ju utekatter. Fast Karin gör sitt bästa för att annektera även inomhuset. En av hennes favoritplatser att ligga på är till exempel precis utanför vår ytterdörr. Så nära inomhus hon kan komma, alltså. Ibland försöker hon sig på att komma in också, men då får hon en dusch med blomsprejen.

Ni vet en sån där dag när allting känns bra, och man hinner med en massa saker som man har tänkt sig. Ingen grälar, barnen leker med varann, solen skiner och livet känns lätt. En sån dag har jag haft idag!

Jag började dagen med 15 minuter i ensamhet innan Tvåan kom upp ur sängen och sällskapade med mig. Jag hann precis få i mig lite kaffe och läsa några sidor i min bok, och det räckte tydligen. Efter frukosten tog hela familjen en promenad i solskenet. Temperaturen de senaste dagarna har varit över 20 mitt på dagarna, så tjocktröjan åker av när vi är ute.

Sin vana trogen hittade Fredrik Sakletaren grejer vid soptunnan, så numera har vi en kundvagn i plast och en grön springbil till barnens stora förtjusning.

När Tvåan sov förmiddag spelade vi spel som Ettan vann. Efter det var det löpning för mig innan det blev lunch och eftermiddagsaktiviteterna tog vid. Barnen sprutade ner varann med vattenslangen medan jag städade poolen. Därefter blev det cykling på olika nivåer, innan Fredrik grillade souvlaki till middag.

Jag hann dessutom med att köra tvättmaskinen och läsa ännu några sidor i boken jag håller på med just nu. Och blogga, dådå. En strålande dag, allt som allt.

En sak som vi faktiskt får lov att göra, mitt i all lockdown, är att gå på promenad. Vi behöver inte ens sms-tillstånd om vi håller oss 500 meter från hemmet. Inte heller behöver vi ha munskydd, eftersom det räknas som ”träning”. Nu är det ju inte så regelbundna kontroller just där vi bor, på landet i en liten by, men ändå.

Vintern har inte rasat något vidare värst här på ön, och nu verkar det som om det kan tänkas bli lite mer vårlikt väder igen. I veckan hade vi ett par dagar med ljuvligt väder, solsken och runt 20 grader varmt. Vi passade på att promenera, såklart.

Vi tog en av våra vanliga rundor, där man under första delen kan locka med att vi ska slänga glas i återvinningsbingen. Både Ettan och Tvåan gillar att kasta i glaset i behållaren, så det funkar förvånansvärt bra att locka med. Efter glaskastningen är det lite uppförsbacke innan det bär utför igen och rundan är klar.

Visst ser det idylliskt ut? Fast oftare är det såhär:

Tvåan hittar något på vägen som han måste undersöka, noga. Och länge. Ettan blir sur för att han inte får cykla i det tempo han vill, alternativt för att det är uppförsbacke och jobbigt. Föräldrarna får ägna sig åt att omväxlande tjata fram barnen och stå stilla och vänta på dem medan vi tänker i huvudet ”det är bra för dem att vara ute, och vi har ändå inget annat för oss”.

Fast det är ändå härligt att vara ute och röra på sig, hela familjen tillsammans.